Biscaya

24 Augusti 2019

Dagarna i Kilmore Quay gick till att byta ut delar på Amiga. Joakim beställde även virer till gasreglaget till motorn och stoppreglaget. De delarna kom dagen efter vi beställd dem. Så nu är även de nya. Dagarna gick väldigt fort fast vi var otåliga att komma iväg. Torsdag och fredag bakade jag vaniljbullar och äpplekaka. Lagade mat för tre dagar framåt. Varje gång vi skal ut på längre seglats förbereder vi mat för några dagar fram. Det oftast de tre första dagarna man är lite sjösjuk och trött, men sen kommer man in i rutinerna och kroppen har vant sig.

På lördag startade vi seglatsen över Biscaya. Vi hade halvvind men väldigt lätta vindar så vi gör inte mera än 3 – 4 knop. Men vädret är vackert och havet lägger sig eftersom vi kommer längre från land. Solen skiner och vi har det rätt så gott. Natten var lite mulet så Joakim kunde inte njuta av en klar stjärnhimmel, så som han väntat på och sett fram emot. De första delfinerna dök upp bara några sjömil från land och dem besökte oss till och från de följande 2 – 3 dygnen. Det är ett kärt återkommande besök som man aldrig tröttnar på. Vi har 4 timmars vakter och oftast sover den ena när den andre har vakt, förutom från 12 tiden och fram till 18 tiden. Då passar vi på att umgås, äta tillsammans och prata om nattens händelser. Ibland måste vi väcka varandra om något händer, som t.ex fartyg som kommer för nära eller att vi behöver ändra på hur mycket segel vi har uppe. En regel som vi absolut inte får bryta är att vi går inte fram på däck utan att väcka den som sover. Skulle någon falla överbord så har man iallafall en chans att bli räddad om både är vakna. Vi har även alltid en säkerhetslina från flytvästen fäst i en lina som löper längs däck från fören till aktern.

De tre första dygnen har vi lätta vindar och även helt vindstilla. Vi försöker låta bli att starta motorn men när vi legat stilla halva natten och hela förmiddagen startar vi motorn för att leta efter vinden. På eftermiddagen kommer den, en stadig vind på ca 10 – 13 knop från sydväst. Precis det hållet vi ska mot. Vi skotar in seglen och lägger oss på hård kryss det nästa dygnet. Delfinerna försvinner och det är inte en enda båt att se. Inte förrän vi kommer till leden där fraktfartyg går, då får vi ligga på pinkryss tills det blir en såpass stor lucka mellan fartygen så vi kan ta oss över tryggt. När vi är över så ser Joakim en val bara ett tiotal meter från båten, det är bara ett ögonblikk för den dyker och försvinner. Vi spejar men det enda vi ser är när den blåser ut luft och då är den så långt borta, vi ser den inte mer.

Sista natten blir fantastisk stjärnklar och Joakim får njuta av stjärnorna, det enda ljuset han har tänd är lanternorna för att kunna se så mycket som möjligt.

När jag tar över vakten vid 04.00 så syns ett orange sken på himmelen som kommer från land. Och när det börjar ljusna så ser jag land långt, långt borta. Det känns i luften att vi börjar närma oss varmare strök. När det vaktbyte igen och jag ska lägga mig åker ullunderstället av och jag kan sova i shorts och t-tröja. Vilken härlig känsla. Jag kan inte sova länge för jag är så upprymd och glad, det ska bli så spännande att komma till ett nytt land, ny kultur och nytt språk.

Joakim har bytt om till shorts och t-tröja han med när jag kliver upp. Vinden har dött ut och vi går för motor in mot land. Vilken härlig känsla. Jag blir verkligen överraskat över hur stor staden A Coruña är. Joakim ropar upp hamnkaptenen och vi får en plats på brygga tre. Vi väljer att gå in till den första hamnen, det finns även en hamn inne i centrum. Det är en stor hamn, många meter att gå innan vi är vid hamnkontoret.

Vi längtar efter en dusch och en god middag, så det första vi gör efter vi checkat in är att duscha. Det är inte den fräschaste dusch och toalett men det får gå. Vi blir rena och luktar gott. Vi lagade mat och njöt av en båt som låg stilla. Det blev tidig kväll och det är alltid lika skönt att krypa ner i kojen efter några dygn på havet.

Vi fick en del härliga upplevelser på överfarten.

En kväll jag satt ute i sittbrunnen så såg jag att det var en ström med mareld efter båten. Plötselig så ser jag något som ser ut som en torped komma i full fart mot långsidan på båten för att sedan försvinna under båten. Det tar ett ögonblick innan jag förstår att det är marelden efter delfiner som jag sett. Så otroligt häftigt. Dem återkom flera gånger och det såg ut som dem jagade fisk för delfinerna fôr fram och tillbaka under flera minuter. Vilket skådespel.

En eftermiddag såg vi delfinerna komma och Joakim gick fram i fören för att filma dem. Det visade sig att delfinerna hade jagad ett stim småfisk upp till ytan och precis där vi var. Plötselig så dyker en havssula ner i vattnet, rakt framför båten. Den fångar sin fisk, kommer upp till ytan, sväljer den och flyger därifrån i loppet av sekunder.

För första gången har vi upplevd stora, långa dyningar. Vi låg på hård kryss för att undvika att få fraktfartygen mot oss innan vi skulle korsa deras farled. Just där växte sig dyningarna större än förut. Hela skrovet på fraktfartyget försvann ur synfältet och fartyget var ganska nära. Vi bedömde att de högsta dyningarna var ca 4 meter höga. Amiga följde dyningarna med mjuka rörelser och känslan var storslagen. De var så långa och höga så när vi var på toppen av dem och såg utöver havet så var det som att sitta och titta på ett mycket kuperat landskap. Men så snart vi hade korsat farleden till de stora skeppen så minskade dyningarna. Vi tycker båda att vi hade en fin överfart och vi är stolta över att ha tagit oss hit.

Annonser

Sol, vind och tidvatten

10 augusti 2019

Vi tog tåget in till Dublin, det tar ca 20 minuter från Dun Laoghaire. Tågstationen ligger ca 5 minuter från hamnen så det är kort väg att gå.

Vi gick av vid Tara Street och tanken var att vi skulle låna en cykel från alla dessa cykelstationer som är spridda runt i staden. Det skulle vara enkelt att cykla i Dublin, det är en stad utan större backar. Vi fick en bra stadskarta av hamnkaptenen når vi checkade in, så det var lätt att hitta i staden. Men när vi hade tagit oss till närmsta cykelstation var vi mycket överens om att det bättre att gå. Ingen av oss vågade cykla i den trafiken som var.

Vi gick till gågatan eller rättare sagt gågatorna i centrum, det var jättemysigt med matmarknader, uteserveringar, och alla dessa härliga dofter. Vi tog vägen om Christ Church, en vacker katedral. Vi gick även till Guinness bryggeriet som låg i de historiska kvarteren. Vi gick aldri in på bryggeriet. Intresset från våran sida var inte så stort. Däremot var vi inom vax museet, det var väl inte det bästa vi varit på men helt okej ändå.

Efter en heldag i Dublin kände vi oss nöjda med storstadslivet.

Joakim kände sig fortfarande lite hängig av förkylningen, hostade mycket på natten och fick ingen bra sömn. Vi bestämde oss för att ta det lugnt dagen efter, Joakim vilade och jag storstädade pentryt och salongen i båten, bakade jag bullar och ananaspaj.

Vi hade tagit sovmorgon dagen efter vi hade varit i Dublin. På morgonen vid 9 tiden vaknade vi att någon ropade på hjälp. Joakim studsade ut, då stod det en man på bryggan som hade tagit av sig jacka och tröja och var på väg att hoppa i vattnet. När Joakim kom ut på bryggan, i bara kalsonger, då såg han hur mannen kämpade för att rädda sin hund som höll på att drunkna. Det var en stor Bernen Senen hund. Joakim ropade på hjälp han med, för det var omöjligt att få upp hunden och mannen själv. Innan jag fått på mig kläder så kom en man till från en annan båt och hjälpte till. Nu fick dem upp både hunden och mannen. Hunden var överlycklig för att komma upp ur vattnet, mannen tackade så mycket för hjälpen innan han gav sig av, med dyblöta byxor.

Efter det lilla äventyret började även Joakim bli rastlös och frustrerad, nu ville vi vidare. Vi kollade in väder, vind och tidvatten varje dag och vi bestämde oss för att gå till Arklow dagen efter Joakims heroiska insats. Arklow är en stad som vikingarna grundade på 900 talet. Staden har en mycket blodig historia från upproret mot det brittiska styret i 1798.

Vi skulle få motvind hela vägen men vi hade bara tre dagar att välja på tisdag, onsdag och torsdag. Natt till fredag skulle det komma in ett lågtryck med regn och vindar i kuling styrka. På tisdag gick vi för motor ner till Arklow, vi gjorde god fart när tidvattnet var med oss. Det blåste ca 7-8 m/s i motvind men resan gick bra. Arklow’s hamn ligger i mynningen på en älv, Avoca river. Vi gick in bakom piren, och en bit in låg flytbryggor längs med älven. Men det visade sig vara så grunt så vi kom inte in till bryggan. Joakim backade ut och i ett smalt litet hål i kajen där fiskbåtarna låg var det en liten skylt med en segelbåt på. Där var gästhamnen. Vi gick sakta in, det såg fullt ut, hamnkaptenen kom ut och visade oss en plats. Det var en mycket trång och liten marina. När vi höll på att lägga till kom det en man med en kamera runt halsen och en ryggsäck på ryggen. Han hälsade och berättade att han fotograferade och var författare. Hans dröm var att få sina böcker ut i världen. Han hade givit andra seglare böcker som skulle ge dem vidare till andra seglare, men aldrig fått någon återkoppling. Mr. AJ. Vosse undrade om vi ville ta med oss böcker och ge vidare till andra seglare. Hans önskan var att vi tog bilder när vi gav böckerna vidare och skrev lite om var vi var och till vem vi gett dem. Vi tyckte det passade utmärkt bra, då vi är världsomseglare.

Vid 10 tiden dagen efter gav vi oss iväg igen, gick ca en timme innan tidvattnet var som högst så vi skulle få med oss strömmen längs med kusten. Vi visste att det skulle blåsa mer när vi rundade den sydostliga udden på Irland. Vi visste även att det kunde bli ganska stökigt den sista biten mot Kilmore Quay. Vi var tvungen att ta oss till Kilmore Quay för det fanns inga hamnar mellan Arklow och Kilmore som vi kunde gå in i med våran djupgående båt. Vi hade motvind i samma styrka som dagen innan men vågorna var något högre. När vi närmade oss udden fick vi vinden 45 grader mot oss, då hissade vi segel för att få hjälp av vinden så vi kunde behålla farten genom vågorna. Tidvattnet hade börjat avta så vi behövde hjälpa motorn för den orkade inte riktigt hålla farten mot vågorna som slog över däck. Precis runt udden lugnade havet sig och vi fick en fin tur runt udden. När vi rundat udden fick vi motström och vinden ökade till 12-13 m/s. Men vi upplevde inte styrkan så kraftig som det är i Sverige. Nu var det verkligen bra att motorsegla, motorn behövde inte jobba så hårt och vi hade fart genom vattnet på över 5 knop. Men fart över grund visade bare 3-3,5 knop, alltså 2,5 knop motström. Vågorna växte och havet blev stökigt. När Joakim drar upp storseglet mot mitten av båten för att det ska hjälpa bättre till med farten mot vågorna, då trillar det ut kulor från skotvagnen. Halva vagnen släpper taget om skotskenan och det enda vi kan göra är att ta ner seglet.

Farten minskar och hela tiden sitter vi med en viss oro, tänk om motorn går varm. Det gör den så jag slår av gasreglaget och Joakim ser att det ligger vatten runt expansionskärlet. Han häller på vatten och förslutar locket hårt och det funkar. Nu kan vi fortsätta. Farten ligger på 2-3,5 knop men vi tar oss fram. Vi ropar upp marinaen och får svar att vi är välkommen. När vi går in mot land är vi tvungen att runda en prick för det är så långgrunt. Strömmen tar tag i båten och vi är tvungen att styra 30 grader mot strömmen för att kunna nå ingången vid piren. Väl innanför piren blir havet lugnt och klockan visar 19.30. När Joakim går till marinaens kontor för att anmäla vår ankomst, får han sällskap av en man som precis kom in före oss. Mannen är känd i området och berättar att södra Irlands bästa båtbutik ligger ca 150 meter från hamnen. Då ska vi nog kunna laga båten innan vi seglar vidare. Det blir sen kvällsmat men så gott det var. En landaröl blev det också.

På morgonen efter frukost ger vi oss av till båtbutiken. Den är så välsorterad, av det sällsynta slaget, men skotvagnar av våran modell har dem ej. Det hade vi inte räknat med heller. Efter mycket om och men, så visar det sig att för att få reservdelar eller att byta skotvagnen skulle ta ca en månad. Det fanns inte på lager så det fick tillverkas först. Vi hittade ett kit från Lewmar som vi gillade, då fick vi köpa både skena, skotvagn och block. Det blev en uppgradering som gör det lite lättare att trimma seglen. Det skulle ta en vecka, så då var det bara att slå sig till ro och låta väderfönstret över Biscaya på måndag vara utan oss. Det blåser mellan 12-15 m/s under några dagar så då passar vi på att promenera, skura däck, ladda ner bilder och filmer vi har gjort i en extern hårddisk, byta olja och filter och mysa på kvällarna. Joakim har även kopplat in invertern så nu kan vi använda mixaren och vattenkokaren.

Äntligen söderut

När vi lämnade Loch Aline hade vi fått sett både havsutter och en sälkoloni. Båda arterna var på så långt håll så vi fick använda kikare. Det så fantastiskt att ankra upp i en vik, ute i ödemarken och komma naturen så nära. Vi bara älskar det och njuter till fullo.

Det var vindstilla och havet låg som en spegel när vi så sakteligen puttrade mot Tobermory, solen sken och ibland dök det upp en säl som tittade på oss en stund innan den försvann igen och tumlare såg vi då och då.

Vädret är mycket skiftande så det gäller att ha kläder för alla väder klara. Vi kom fram till Tobermory efter ca 2,5 timmar. Det visade sig vara en mycket mysig by med många färggranna hus. Vi lade till vid pontonbryggan som hamnkaptenen anvisat oss och begav oss in till byn för att handla. Det var för tidigt med en landaröl så den sparade vi till senare. Mitt på torget stod en fish and chips gatuköksvagn och vi var hungriga, ja då ställde vi oss i kön och väntade på vår tur. Det var vel värd att vänta på. Så gott! Det ju bäst att handla på full mage var vi överens om.

Vi njöt av fina dagar i Tobermory och vandrade runt för att se oss om.

Efter att ha tillbringat två nätter i Tobermory seglade vi runt norra udden på ön Mull och äntligen styrde vi Amiga söderut. Vi hissade spinnaker i den lätta vinden. Vi seglade till Fingals Cave, där drog vi ner seglen för att kunna komma så nära som möjligt. Havet var lugnt, annars hade vi inte kunnat komma så nära. Det blev en häftig upplevelse.

Vi seglade till ön Oronsay, fick en fantastisk segling med vindar på 10 m/s och platt hav. Vi hade sikte på en vik som låg på södra sidan. Vi kom fram sent på kvällen, det började mörkna när vi släppte i ankaret. Det visade sig att även om viken låg i lä för vinden så rullade det in stora dyningar så den natten fick vi ingen god sömn. Morgonen efter gav vi oss iväg strax innan tidvattnet vände. Vi seglade genom stora whiskeydistrikt mellan öarna Islay och Jura. Det gick undan, på det mesta visade plottern 12,1 knop. Vi hade som mål att segla till Irländska Rathlin Island. Men så länge hade vi inte tidvattnet med oss, så vi gick in till Port Ellen och lade oss på svaj några timmar i väntan på att tidvattnet skulle vända. Vi passade på att äta och sova en stund innan vi satte segel igen. Det blev en fin seglats på drygt 4 timmar. När vi kom fram till Rathlin Island och kunde lägga tamparna i bryggan på Irländsk mark var det nästan mörkt.

Vi kröp till kojs och fick en god natt sömn. Det var spännande när vi vaknade på morgonen och begav oss ut för att utforska denna ö. Det visade sig vara en vacker ö med ca 160 invånare som levde på det naturen gav. Framför allt kelp och köttdjur. Ön har varit bebodd de sista 8000 åren. Ön hade ca 1000 invånare på 1840 talet. Sex år efter lämnade 500 människor ön för att segla till nordamerika. De som var kvar skördade kelp från havet, som sedan torkades och skeppades vidare. Rathlin Island har en egen kanin eller rättare sagt, the rathlin hare, den är ljus brun och kan ha både bruna och blåa ögon. Tyvärr fick vi inte sett någon då den är väldigt skygg.

Nu började vi längta efter sol och varme, det känns lite som att sommaren aldri blev av för här i storbritannien är det mycket regn och temperaturen är sällan över 22 grader. Iallafall den tiden vi har varit här.

Vi begav oss söderut mot Bangor, som ligger utanför Belfast. Det blev motorgång i 8 timmar innan vi var framme. Vi hade stiltje och tidvis dimma men medströms. Det otroligt vilken styrka det är i tidvatten.

Bangor är en fem ankars marina. Den är stor, fin och dyr. Vi beslöt oss för att ligga på svaj i en fin vik söder om Bangor första natten. Men vi behövde handla och tvätta kläder, kolla om vi kunde köpa laddare till vhf’en. Vi åkte in till marinan dagen efter. Men då vi skulle dra upp ankaret så gick motorn tungt och jag kunde inte förstå varför. Kättingen hang rakt ner och Joakim styrde efter mina anvisningar så belastningen på ankarmotorn skulle bli så liten som möjligt. Vi låg vid en sandstrand och botten skulle vara sand. Upp ur djupet ser jag en stor samling kelp komma upp och så ser jag ankaret. På ankaret sitter en jättestor sten som kelpen har vuxit fast på. Med gemensamma krafter och hjälp av båtshaken får vi veltat av stenen från ankaret. Phuu…

Vi fick både tvättat, handlat men ingen laddare fick vi tag på. Däremot upptäckte Joakim att motorreglaget var ganska risigt. Så det fick vi köpt och Joakim bytte det. Det känns skönt att det är fixat, så man inte står där med gashandtaget i handen och inget händer när man som mest behöver det. Bangor er en mysig stad, här har dem satsat på barnfamiljer. Stor lekpark med tåg, karuseller och vattenlekland vid hamnen. Gator, torg och parkeringar hade träd och blomplanteringar som gav ett mycket ombonat och välskött intryck. Vi var sugna på pizza och frågade hamnkaptenen om råd. Han visade på karta stadens bästa pizzeria, Little Wings, och den var makalös god. Mätta och nöjda gick vi hem till Amiga.

Vi hade tänkt ta tåget in till Belfast och gå på Titanicmuseet men vi kände oss trötta och slitna så vi stannade kvar i Bangor.

När vi vilat upp oss började vi förbereda oss för ett dygns segling till Dublin. Jag lagade dillkött med potatis i tryck kokaren. Passade på att gjöra så mycket att vi bara kunde värma dagen efter när vi var ute på havet. Det blev en stökig seglats, det guppade och studsade mot vågorna och när man låg i sjökojen var man mer i luften än på bädden kändes det som. Det blev inte mycket sömn den natten. När vi var i höjd med Dublin beslöt vi oss för att gå in i hamnen som ligger utanför Dublin, Dun Laoghaire. Vi kom fram på eftermiddagen, vi hade haft en fin segling på morgonen och förmiddagen och ätit dillkött till lunch, så vi var mätta och nöjda.

Caledoniska kanalen

Så vackert det är här i Skottland. Det är så grönt, vilket säkert beror på allt regn. Vi har haft tur med vädret. Även om det varit mulet större delen av vistelsen i kanalen så har vi haft uppehåll och varmt.

Vi lämnade Inverness tillsammans med tre svenska, en dansk, en finsk båt och en från nederland. Så när vi slussades vidare upp i kanalen var det god stämning och mycket prat. Det var spännande att gå genom slussarna. Vi fick god kontakt med en svensk besättning från Norrköping, och på kvällen blev vi bjuden över till deras båt, S/Y Amaran, på lite vin. Det var mycket trevligt. De skal segla i karibien och medelhavet under två år. De var fyra vuxna och en tonåring ombord, varav det ena paret var tillfällig besättning som skulle åka hem om några dagar.

Att gå genom Caledonian Canal var en trevlig upplevelse. Det kostade 2 500 svenska kronor och då fick vi ett 8 dagars pass och en nyckel till alla faciliteter längs med kanalen. Då kunde vi bestämma själv hur länge vi ville stanna på varje plats. Vår favorit blev Fort Augustus, vi kom dit efter vi seglat över Loch Ness, där var det små affärer, små restauranger och barer, caféer och ett vackert fort som hade varit en skola men nu var ägt av en stiftelse. Området kring slussarna var välskött och fint.

Loch Ness är en insjö med ett djup på ca 200 meter. Det tog oss ca fyra timmar att gå över sjön.

När vi skulle gå uppför slussarna i Fort Augustus så kände vi oss lite som proffs. Det gick smidigt och lätt. Slussvakterna är mycket trevliga och hjälpsamma, inget stress men ändå effektiva. När vi hade gått genom högsta punkten på kanalen var det dags att börja slussa neråt, det var ju ännu lättare. När vi kom fram till dom sista slussarna innan havet, Neptunes Staircase, hade vi bestämt oss för att stanna ett par dagar.

Vi ville gå uppför Ben Nevis som är Skottlands högsta berg på 1 330 meter. Väderprognosen sa att vi hade två fina dagar att välja på, torsdag och fredag, och vi valde den svalaste dagen att gå upp berget på, fredagen. Torsdagen gick vi till byn och handlade, när vi kom tillbaka försökte Joakim hitta felet i plottern. Det var en av kontakterna som var trasiga visade det sig. Han fick igång gps’en men tyckte vi skulle beställa ny kontakt för han misstänkte att den inte kom att hålla i det fuktiga vädret som väntade. Det var 32 grader i skuggan så vi satt under biminin med en öl och en bok resten av dagen.

På fredag morgon beställde vi taxi som kom och hämtade oss vid slussen och körde oss till Ben Nevis Center. Där köpte vi en karta över berget och fick då en viss uppfattning om hur brant det var. Det var mest uppåt hela tiden. Men som vanligt var vi vid gott mod och hade positivt tänk. Det blev en slitsam tur upp, det var brant stigning nästan hela vägen upp. Musklerna i benen skrek ibland och då var det bara att stanna och vila en stund. Efter 3,5 timmar var vi uppe och hade en fantastisk utsikt. Vi var helt eniga om att det var värd besväret men att vi var alldeles för otränade för att bestiga berg. Sista gången vi var på fjälltur, för två år sedan, var en femdagars tur med ca 19 kg i ryggsäcken och det var inga problem. Nu hade vi en liten ryggsäck på ett par kilo och vi slet oss uppför berget. Ja det skillnad på fjällturer och vilken form kroppen är i. Nerför gick det undan. Vi har kommit på att halvspringer vi så behöver inte musklerna jobba så hårt och vi hade fint flyt. Det tog oss 2,20 timmar att gå ner. Joakim fick lite kramp och sista delen var ganska brant så där började mina ben skaka av utmattning. Det var skönt att komma ner på platt mark.

Slussningen nerför Neptunes Staircase blev ett äventyr. Vi var åtta båtar som skulle packas in i varje sluss som vanligtvis bara tar sex båtar. Däribland en stor fiskebåt. Det blev trångt, de två sista raderna låg det tre båtar i bredd. När vi väl var stuvade in tog det ca två timmar att slussas ner de nio slussar som fanns där. Det gick bra och stämningen var god trots regn och grå himmel. Vi hann inte ta några bilder för vi hade fullt upp med att hjälpa varandra under slussningen.

När vi väl var nere fick vi ligga kvar i slussen och vänta i tjugo minuter på broöppning. Det var ett tåg som skulle passera. Då passade vi på att äta lite och kokade kaffe.

Vi fortsatte en liten bit innan det var dags igen med tre slussar till. Det var dem sista innan havet. Nu hade det regnat hela dagen och det fortsatte. Det var vindstilla då vi gick för motor ur den sista slussen mot öppet hav. Vi fortsatte tillsammans med några andra båtar, vi skulle försöka ta oss till en by som heter Toblermore innan kvällen. Vi gick för motor i regn i tre timmar innan vi fick såpass vind att vi kunde rulla ut genuan. Vinden kom och gick, det enda som var stadigt var regnet. När vi närmade oss udden där vi skulle ändra kurs så fick vi god vind och mera regn. Nu piskade regnet oss i ansiktet. Jag frös och gick ner efter att Joakim hade varit under däck och tagit på sig mustostället.

Vi ändrade våra planer, hade fått fina tips om bra skyddade hamnar av ett par som var härifrån och hade seglat i många år längs kusten. Vi beslöt oss gå in i Loch Aline för natten. Det var en smal passage och när vi startade plottern fungerade givetvis inte den. Men programmen i datorn och pappers sjökorten fungerade så jag gav instruktioner från ruffen och Joakim stod uppe och styrde. Vi kom in i en stilla, väl skyddad bukt och släppte i ankaret. Det så skönt att starta värmaren, få av sig de blöta kläderna, äta varm mat och krypa ner i salongen med ett glas rött vin och en god bok efter en blöt dag vid ratten.

Inverness och slussing.

Vi låg två netter i Inverness Marina. Vi pratade med den svenska besättningen på båten Tamina, vi berättade att våran handhållna VHF inte ville ladda. Joakim hade kollat om laddaren fick ström och det fick den, men vi visste inte om det var laddaren eller batteriet i VHF som var trasig. Det visade sig att Tamina hade en likadan VHF och vi fick prova både laddare, sladdar och VHFen i deras båt, det visade sig att det var våran laddare som var trasig. Vi fick tips om vilken affär som sålde iCom av hamnkaptenen. Det var en bit att gå in till centrum men vi behövde få röra på oss lite så det hade vi inget emot. Efter frukost, fredag morgon gav vi oss av in till city, vi skulle till en båtaffär som låg på andra sidan staden och över kanalen på andra sidan. Det skulle ta oss ungefär 40 minuter att gå dit. Det var så mycket att se när vi närmade oss centrum. Vi gick längs med kanaler och floder, såg små och stora vackra hus som var byggt i sten. Vi blev hungriga av att gå, så då vi passerade ett fik gick vi in. Där hade dem pannkakor och det gillar vi så det fick det bli.

När vi var mätta begav vi oss vidare mot affären. Det var riktigt mysiga kvarter att gå genom. När vi kom fram till kanalen höll dem på att slussa stora båtar och det var vi tvungna att se på, man kan ju alltid lära sig något.

Vi hittade affären men det visade sig att dem hade inte laddare, det var beställningsvara och skulle ta ca en vecka att få. Dem sa att vi kunde klara oss utan när vi skulle genom kanalen. Vi hade ju den fasta VHFen nere i båten. Vi fick köpt olja till motoren och två långa linor på 14 meter var, för att ha när vi skulle slussa. Joakim hade varit förutseende nog till att ta med ryggsäcken och det var bra för det blev en del kilo att bära.

Vi gick tillbaka till båten för att tömma ryggsäcken och så gick vi till centrum igen, för vi hade inte sett nog av staden. Inverness är en mycket trevlig stad att vara i, många fina byggnader och mycket trevligt folk.

Vi gick förbi en bokhandel som så lite spännande ut så vi vände och gick in. Atmosfären var slående lik känslan man fått när man sett Harry Potter, fast utseendet var inte det samma. Först var det en kassa med travar av böcker runt så man nästan inte såg kassamannen. Bredvid stod det en jättestor eldstad med en trave ved bredvid. Det var mängder med böcker, bara begagnade. Vi hittade hyllor med segling och där fanns det två böcker vi ville ha.

Vi gick hem nöjda och belåtna, fast vi hade ont i fötter och ben efter all gående på hård asfalt. Vi gick 15 km den dagen. Vi sov gott den natten.

Dagen efter ropade vi upp slussvakten och fick en tid vi kunde börja slussa. Klockan 11 på förmiddagen skulle vi vara vid första slussen. Vi kom iväg i tid men de var inte klara med att slussa ut båtarna från kanalen så vi fick vänta ca 20 minuter. Vi var 6 båtar som skulle in. Det gick fint men när jag skulle kasta linan från fören så hade jag så dåligt sväng utrymme så linan hamnade i vattnet första kastet. Andra kastet gick det bättre. Vi slussades genom två slussar, så gick vi för motor en bit och slussades genom två slussar till innan vi kom till den delen av kanalen vi skulle övernatta.

Vi fick tilldelat en bryggplats och där låg vi fint. Vi tog på oss goda skor och gav oss iväg mot en av parkerna i staden, det skulle vara en rugby tävling och vi var nyfikna på evenemanget. Det var massor med folk som kom och gick. När vi kom fram visade det sig att dem bara tog kontanter i entrén och det hade givetvis inte vi. Vi gick längs med staketet för att se om det var värd att gå tillbaka en bit för att ta ut kontanter, det tyckte vi inte. Vi gick över gatan och då hittade vi en ljuvlig liten ö mitt i älven som rann förbi. Vi gick över bron och hamnade mitt i en fantastisk park med alla sorters träd.

När vi kom tillbaka till båten igen var vi återigen trötta i ben och fötter. Det blev dryga milen den dagen. Nu kom det fler båtar och en av dem var svensk. Tamina låg där sedan dagen innan och dem fyra männen som var ombord väntade på sina fruar som var på väg samma kväll. Vi pratade lite med dem nya som kommit innan det blev sängdags. Det har varit två innehållsrika dagar för oss.

The struggle is real…

Dagarna går fort, nu har vi snart varit iväg i tre veckor. Det känns inte så länge, konstigt nog.

Vi bestämde oss för att lämna Peterhead på torsdag middag för då var det högvatten och gynnsamma vindar. Dessutom skulle vi vara i Inverness dagen därpå vid ett tiden för då var det slack vatten. Det vill säga att vattnet är som mest stilla och högst innan det börjar röra sig mellan hög- och lågvatten.

Jag tog en promenad till affären, under tiden duschade Joakim. Vi sjöstuvade och stängde alla kranar inför seglatsen som skulle ta ungefär tjugo timmar. Joakim startade alla instrument för att kolla att allt fungerade som det skulle, för det har vi lärt oss, det elektriska och elektroniska lever sitt eget liv även om Joakim lagt ner massor av arbete för att byta alla elkablar.

Så blev det så igen, plottern kunde inte hitta våran position. Då började ett tre timmars långt detektivarbete som slutade med att vi fick tänka om. Vi har ju datorn och alla världens sjökort på den, det bara det att det så bekvämt att använda plottern och lite mer besvärligt med datorn. Joakim misstänker att det är gps pucken som är trasig.

Vid tre gav vi oss av från Peterhead, efter att ha klargjort med Peterheads Harbour över VHFen. Det många stora båtar som går in och ut ur hamnen varje dag och det är ganska smalt mellan pirerna när man ska gå ut, så därför pratar vi med hamnkaptenen om när vi kan gå.

Vi fick klartecken, och vi gav oss av. Det blev en fin segling med akterlig vind. Vi såg lunnefåglar, alkor, stormfåglar och havssulor. Senare på eftermiddagen dök ett gäng flasknosdelfiner upp. De var mindre i storlek och hade mindre ryggfena. Först trodde vi det var tumlare. Ååå så roligt att få se dessa vackra graciösa varelser. Vi hann tyvärr inte få någon bild på dem, de var snabbt iväg igen.

Senare på kvällen tänkte Joakim lägga sig en stund, vinden hade vänt så vi låg på kryss. Det blåste mellan 7 och 8 m/s. Han hade precis gått ner genom luckan då det, som skjuten ur en kanon, kom en vindby på 14,5 m/s och vräkte ner Amiga så mantågstöttorna låg under vatten, båten vred sig upp mot vinden och reste sig igen. Joakim kom upp och undrade vad som hände, kökslådorna hade tydligen attackerat honom. Det visade sig att vinden ökade så det blåste mellan 10 och 12 m/s så det var bara att reva seglen. Det var frånlandsvind så det blev ingen vågor. Joakim kunde lägga sig och vi fick fin fortsatt segling.

Det blev en lugn natt, bara några fiskebåtar och en annan seglare att ta hänsyn till. Mitt på natten dog vinden helt ut och vi drog in alla segel och gick för motor. Det blev motorgång resten av resan, även om det började blåsa upp igen så var det motvind. Vi bytte på att sova och nör morgonen kom så gjorde jag frukost så vi var mätta inför seglatsen till Inverness. Joakim var nere och navigerade, jag stod uppe och styrde. Det är otroligt långgrunt så det var till att hålla sig i fåran. När vi hade kommit en bit in så såg vi massor av människor som stod på stranden och tittade ut mot vattnet, där var det massor av delfiner som hoppade och skuttade i vattnet. Tyvärr hade vi inte möjlighet att stanna upp, fast vi drog rejält ner på farten, för att se på skådespelet. Vi hade 9 m/s i motvind och regnbyger hängande över oss, så det var bara att fortsätta.

När vi närmade oss bron kom en vägg med regn mot oss. Det fanns inget sätt att undvika regnet på så jag drog på mig luvan och försökte se närmasta sjömärken på väg in. Joakim stod i luckan och ropade instruktioner om vart jag skulle styra. Det gick bra och regnet drog vidare, men lämnade efter sig en blöt besättning. När vi passerat bron ropade Joakim upp hamnvakten och vi var välkommen in i hamn.

Vi hittade snabbt en plats bredvid en annan svensk båt som legat i Peterhead tillsammans med oss. Det var skönt att få av sig regnvåta kläder. Vi var trötta men glada för att vi var framme. Hamnvakten kom och välkomnade oss och gav oss information om hamnen, en mycket trevlig man. Hamnen är fin men lite dyr. Vi får se hur länge vi ligger här. Vi är ju sugna på att börja slussa.

Eftermiddag och kvällen gick åt till att greja i båten och laga middag. Efter maten somnade vi båda, vi hade bara sovit ca fem timmar var natten före.

Vi gick genom sjökorten som vi ska ha när vi ska vidare och tog ett sista toabesök i hamnen innan sängdags. Då hade vattnet sjunkit så det blev en brant uppförsbacke på rampen.

Peterhead i Skottland.

Jösses vilken god natt vi fick efter vi anlände Peterhead. Man uppskattar verkligen sängen högt efter en översegling även om den inte tog så lång tid.

Följande morgon blev det dukat med god frukost, ägg och bacon och finkaffe. Finkaffe är presskaffe och fulkaffe är frystorkat kaffe. Vi bestämde oss för att bara ta det lugnt, gå en promenad för att bli känd i området. Men först och främst ville vi ta en dusch och klarera in i hamnen. Det gick snabbt och enkelt. Peterheads gästhamn är billig och dusch och el ingår i priset. Det var underbart att få duscha och byta kläder. Ullunderstället hamnade i tvättkorgen så det kunde tvättas vid ett senare tillfälle.

Det är inte så varmt här ca 12 – 15 grader på dagen när det mulet, och det är det ganska ofta. Hamnvakten skämtade med en kund som var från Aberdeen om att sommaren hade varit en dag förra veckan.

När alla bestyr var gjorda gick vi iväg mot staden. Det var en liten bit att gå men vi behövde röra på oss efter överfarten kände vi.

Affären låg ett par km från hamnen och var öppen även på söndag så vi fick handlat det vi behövde. Ganska orutinerat av oss, nu fick vi ju gå runt å bära varorna vi köpt.

Vi gick tillbaka till båten. Joakim kände sig trött så han la sig för att vila en stund, men jag kände mig full av energi så jag gick igång med att skura sittbrunnen. Den blev skinande ren och doftade grönsåpa även dagen efter. Härligt!

Nu känns det på riktigt att vårat äventyr har börjat tycker jag. Vi träffar på långseglare och de har så mycket att berätta. Våra båtgrannar kom från Danmark och var på väg hem efter att ha seglat ett år i Karibien. Det var med blandade känslor de seglade hem. Deras äldsta son ville inte alls segla hem, han ville stanna i Karibien. Vi fick än en gång tips om Tobago, vi kanske åker dit ändå. De hade även varit i Marocco och tyckte det hade varit fantastiskt. Vi hade mycket att se fram emot sa de.

Här ligger båtar från Tyskland, Nederland, Danmark och så oss plus en svensk båt till. Det låg massor med båtar när vi kom, som seglade i sällskap, tror det var runt 20 stycken. De hade en egen flagga som det stod ”Ocean People” på varje båt. De drog på morgonen så när vi gick upp var det många lediga platser i hamnen.

Vi njöt av en god flaska rödvin till maten på kvällen.

I morse vaknade jag med att måsarna skrek på utsidan, det skönt att bara ligga kvar och lyssna på dem tills magen vill ha frukost och kaffe. Vi tog på oss varma kläder för att utforska staden efter frukost. Det var ju fullkomligt onödigt för solen sken från blå himmel nästan hela dagen. Det fanns en stadsvandringskarta som vi laddade ner på telefonen, den tog oss runt till sevärdheterna i staden. Vi hittade ett mysigt café där vi tog en kaffepaus med gott tillbehör.

Peterhead blev grundad i mitten på 1500 talet och har haft både välgörande vattenkällor, fattighus och varit med om första och andra världskrig med stora förluster av människor. Det ligger en gammal gravplats på vägen till staden och där fanns det minnesmärken från båda världskrigen.

Vi hittade även en affär som sålde kiltar, jättefina dräkter från distriktet här.

När vi väl var tillbaka i båten stekte Joakim pannkakor mens jag tog med tvätten till tvättstugan. Men den var upptagen, jag bestämde mig för att tvätta för hand och så fick det bli. Det blev både rent och torrt innan det var läggdags, även ullunderställen. Kvällen ägnades åt att kolla tidvattentabeller vid Inverness och strömmar från Peterhead, runt udden och mot Inverness.