Atlantic crossing from west to east

Dagarna går och nu hoppas vi på att Grenada klarar sig utan fler fall av Coronaviruset. Vi hoppas på att affärer och verksamheter ska startas upp igen för vi behöver grejer till båten. Mataffärerna har öppet tre dagar i vecka och köerna är långa. Ena dagen köade jag i 10 timmar innan vi fick handlat, nästa gång var det bara 8 timmar i kö. Det blev ohållbart för både affärerna och människorna som skulle handla. Men efter som dagarna gick lättade det lite eftersom affärerna hade mer regelbundet öppet. De sista dagarna vi handlade var det nästan ingen kö alls. Vi får glädjande nyheter, Lucky Star bestämmer sig för att segla hem istället för att skeppa båten med fraktfartyg. Då kanske vi ses under resan. Vi kommer definitivt höras under överseglingen via kortvågsradion.

Vi satte ett datum för avfärd, den andra maj. Det kändes både skönt och olustigt, skönt för att äntligen ha ett datum att jobba mot men olustigt för båten kom inte att vara i det skick vi annars hade haft den i inför en så lång seglats. Vi räknade med minst tre veckors segling från Grenada till Azorerna. Glädjen var därför stor när vi hörde att båtbutikerna och segelmakeriet började öppna. Vi hade börjat kolla över båten och när Joakim var uppe i masten upptäckte han att ena backstaget börjat ge sig, den ena kardelen på viren hade brustit. Att segla utan backstag var inte att tänka på. Dessutom hade ju våran genua gett upp så vi kollade över våra andra segel vi hade med oss, en lättvinds genua, en fock och ett kuttersegel. De var inte i bästa skick, lite bukiga men det skulle kunna fungera bra ändå. Vi beslöt oss för att beställa ett nytt kuttersegel, för det var i sämst skick, samtidigt som vi beställde två nya backstag i dyneema. En dryg vecka innan vi skulle segla öppnade segelmakeriet och vi beställde nytt segel och nya backstag. Några dagar innan hade vi köpt en ny toalett för på den gamla hade plasten till pumphuset spruckit när Joakim bytte packningar.

Tänk att en ny toalett kan göra en så glad.

Dagen innan segelmakaren skulle komma meddelades det att ett nytt fall av covid-19 var registrerad och denna gången kom det inte utifrån, smittan hade skedd bland lokalbefolkningen. Det resulterade i att segelmakeriet stängde igen men vi hann få nya backstag men inget segel. Vi får klara oss med det vi har. Nu hade vi bunkrat mat för flera veckor fram och det var dags att beställa färskt kött från den lokala slaktaren. Där kunde man även beställa färdiga maträtter. Vi beställde nötkött för sex dagar, vacumförpackad och fryst så det håller sig längre. Fredag den 1 maj var allt stängt så då passade vi på att bara ta det lugnt. Vi hade skrapat skrovet på båten rent från alger och annat som växt på. Vi hade ringt till båtvarvet som vi beställd tid för upptag av båten, för att höra om det var en chans att kunna bottenmåla men de kom inte öppna för om två veckor. Pengarna som vi lagt ut fick vi inte tillbaka. Surt, men vad ska man göra? Vi fick en voucher på ett år men det hjälpte inte oss. Vi är ju inte här igen inom ett år. Som tur var så handlade det inte om så mycket pengar men det kändes surt ändå.

Den 2 maj klockan åtta på morgonen ställde jag mig i kö utanför affären för att köpa frukt och grönsaker och andra färskvaror. Joakim mötte upp personal från slaktaren som leverade köttet vi beställd. Det var förstklassigt kött och stora bitar i varje förpackning. Dem hade även lagt till två portioner lasagne och två portioner köttbullar i gräddsås. Det kom gott med. När jag handlat klart åkte vi tillbaka till Amiga. Nu var vi så redo för Atlanten som vi kunde bli. Vid tvåtiden drog vi upp ankaret och satte kursen norrut mot Guadeloupe. Vi räknade med ca 4 till 5 dygn dit. Det blev en fin segling på kryssen och vi startade med vårat vaktschema direkt. Som vanligt hade jag plåster bak örat mot sjösjuka men det var lugn sjö så det hade nog gått bra utan. Vi fick besök av en flock delfiner när vi hade passerat Dominica. Det var full fart på dem, de hoppade och spratt runt båten och vi fick många goda skratt av deras lekfullhet.

En glad seglare.
Delfiner gör oss alltid glad.

Det kändes konstigt att segla helt ensam norrut, vi såg bara någon enstaka båtar på resan upp till Goudalope. Vi hade kontakt med Chansen, Lucky Star, Titti4 och Niord. Alla seglade från olika öar och olika dagar så vi höll kontakten via mail genom Ssb radion. Känns skönt att ha kontakt med andra i samma situation under resans gång. De två första veckorna hade vi motvind när vi hade vind men det var många dagar där det blåste så lite att vi bara gjorde 3 knop i fart. Våran motor går varm så den använder vi bara i nödsfall. När det blåste så lite blev det olidligt varmt i båten. Vi öste hinkvis med saltvatten över däck för att få ner temperaturen några grader och det hjälpte. När vi hade haft så gott som vindstilla ett par dagar drog vi ner alla segel och släppte ut en tamp över relingen för att hålla oss i och så hoppade vi i det 29 gradiga vattnet. Vattnet var klart och rent, färgen turkosblå. Det var nog ett av de skönaste bad vi haft på vår resa, att det var 4000 meter djupt tänkte vi inte på. När vi badat klart satte vi segel igen. Dagarna gick förvånansvärt snabbt även om vi till tider var otrolig frustrerad av hur dålig fart vi gjorde. Vi gjorde flera segelbyten om dagen vissa dygn för när det väl kom vind var den ganska ostabil och byig. Vi fiskade lite då och då men hade egentligen fullt upp med att byta segel, laga mat och få tillräckligt med sömn för att engagera oss så mycket i fisket. Resultatet blev ju därefter också, ingen fisk.

Vi fick kontakt med en norsk båt, Ocean Viking, via VHF radion. Där fick vi tipset att gå in på en kanal på Ssb radion och ge positionsrapport till OCC (ocean cruising club) Atlanticcrossing west to east kl 23.00 UTC tid. Vi hade registrerad oss på deras lista över båtar som skulle segla hemåt. Vi startade radion kl 20.00 lokal tid och fick kontakt med andra seglarna som var på väg över. Nu kunde vi utbyta väderrapporter och positioner, om något hänt med båt eller besättning. Det blev ett välkommet inslag i den annars så rutinmässiga vardagen. En annan höjdpunkt var när vi såg val. Första gången var vid halv nio på morgonen och jag satt på vakt i sittbrunnen. Valen var bara 20 meter från båten och då var den stor. Våran båt kändes liten i jämförelse. Tyvärr försvann den så snabbt att det blev ingen foto på den. Den var ljus grå med en liten fena på ryggen. Andra gången vi såg val var den en bit bort och då hann vi få bild på den, iallafall bakdelen på den. Den låg och slog med stjärtfenan i vattenytan flera gånger. Färgen på valen var svart eller mörk grå. Dessa ögonblick kommer vi aldri att glömma. Det spratt och hoppade tonfisk runt båten rätt ofta men de ville inte ta betet vi lagt ut. Joakim såg en stor segelfisk simma bredvid båten men heller inte den var intresserad av betet. Under seglatsen hade vi ständigt kontakt med Lucky Star, vi utbytte väderrapporter ofta och vi uppmuntrades av deras glada humör. Chansen hade vi också kontakt med ofta och utbytte positioner och lägesrapport. Niord hade vi kontakt med i början av deras resa men dem fick problem med Iridium’en deras så vi tappade kontakt med dem efter några dagar. Titti4 hade vi mer sporadisk kontakt med men alla dessa kontakter plus alla hemma och i Norge gjorde att vi fick en mycket trevlig segling. Det otroligt skönt att ha kontakt med andra seglare och människor på land under så många dagar på havet.

En natt blåste det ingenting, storen bara slog. Grymt jobbigt att lyssna på och veta att det påfrestar riggen. Det var bara att ta ner alla segel och ligga och driva till det kom så pass vind att vi kunde släppa ut genuan och få lite fart genom vattnet. I början på tredje veckan fick Joakim ordning på kylvattensystemet i motorn. Han bytte några slangar och vi kunde gå för motor i 13 timmar innan den började läcka diesel istället. Som tur var fick vi lite vind just då och vinden hade äntligen vridit så vi fick slör. Nästa projekt var att försöka hitta var det läckte. Det var en kopparpackning till en ventil som behövde justeras och efter det var gjort verkade det som att motorn fungerade hyfsat bra igen. Nästa gång vinden försvann gick vi för motor i över ett dygn utan problem. Det var en vindstilla morgon och havet låg alldeles spegelblankt, jag gjorde en stadig frukost med havregrynsgröt och kokta ägg. Motorn tuffar på och då hör vi någon ropa Amiga på radion. Det lät som Karl Arve på Chansen. Visst var det dem som vi hade hunnit ikapp och som låg 15 distans från oss. Så glada vi blev av att få en pratstund med dem. Vi saktade ner farten och väntade så dem skulle komma ikapp men vi måste gått om varann för nästa rapport vi fick från dem låg de mycket längre sör än oss. Men det var skönt att prata med dem och höra att humöret var på topp. Vi hade sett på väderrapporten vi lastat ner att det skulle bli vindar upp mot storm styrka över Azorerna och ytterligare ett lågtryck med hård vind över 31 breddgraden så vi höll oss under och fick fin vind på 20 till 24 knop akterifrån. Vi passade på att öva på att hissa våra stormsegel och testa hur båten betedde sig med stormseglen uppe. Det blev väldigt behagligt i båten fast det var grov sjö. Vi behövde lite mer tryck för att ta oss genom vågorna så vi släppte ut genuan en liten bit och då gjorde vi så fin fart och det var så bekvämt ombord så de seglen fick vara uppe till nästa morgon. Det kändes bra att de fungerade så bra för nu började vi närma oss Azorerna och vi kunde få dagar med hård vind. Vi är ständig trötta men tycker det går väldigt bra att segla långt bara vi två. Vi äter frukost, middag och fikar tillsammans, däremellom sover vi och sitter vakt, fiskar lite och underhåller båten en del. Vi kollar över alla fall och rep så inget ligger och skaver. Vi har två fall i masten och när vi upptäckte att storfallet höll på att gå av så var det bara att byta fall. Det är ofattbart hur mycket det sliter på grejorna ombord under en långseglats. Vi har mycket att göra när vi kommer hem.

När vi bara har 350 sjömil kvar ser vi delfiner igen, och det känns som en evighet sedan sist vi såg några. Nu har vi varit ute på havet i 21 dagar och har ca tre dagar kvar innan vi når Horta i Azorerna. Det börjar bli kyligt på kvällarna och nätterna så nu har vi på oss seglarstället igen. Det känns obekvämt med så mycket kläder på kroppen och inget vidare att klämma fötterna ner i ett par skor. Havstemperaturen har sjunkit till 21,8 grader och det känns iskallt. Att bada i havet nu känns inte lockande 😅. Men det känns skönt att snart vara framme. Vi får handla och tanka bränsle och fixa nödvändiga grejor på båten innan vi måste lämna Azorerna igen. Det känns helt okej när vi ändå inte får gå iland. Det kommer folk ut till båten och tar emot din beställning av mat och bringer varorna till båten. Det känns konstigt och avslaget att inte kunna gå iland efter en så lång passage. Det vore gott att sätta sig på restaurang och beställa vad man är lusten på. När det gäller mat så börjar man att fantisera om olika maträtter som vi längtar efter och vi pratar om det när vi blir riktig sugna, så är det efter ca två veckor till havs. När det närmar sig tre veckor började jag drömma om att handla och fylla vagnen med alla läckerheter som finns i mataffären. Så det inte konstigt att vi längtar tills vi får färskvaror ombord igen.

En vecka innan vi når Horta börjar vi se Portugisiska Örlogsmaneter. Det börjar med några enstaka, men eftersom dagarna går så blir det fler och fler. De sista dagarna ser vi hundretals av dem. De kommer seglande med vind och ström. Vi ser också val igen, vi tror det är två, tre stycken och den ena sticker upp huvudet mot himmlen, vilken bjässe. Joakim springer ner och hämtar kameran och klarar få med på bild när valen hoppar rakt upp och faller hårt mot vattenytan med ett jätteplask. Kan det ha varit kaskelottvalar? Vilken toppendag det blev. Äntligen får vi kontakt via VHF radion med Lucky Star. De ligger bara 25 sjömil från oss och det känns så skönt att höra deras röster igen. De har problem med lagren i rodret, två centimeter glapp i övre lagret. Kan tänka mig vilken oro innan de kommer fram. Som tur är tar båten inte in vatten och det går att laga i Azorerna. Vi håller ungefär samma fart så vi kan ha kontakt även dagen efter via radion. Dem räknar med att komma fram tisdag kväll och vi räknar med onsdag morgon. Det ska bli så roligt att se dem igen.

Portugisisk Örlogsmaneter
Vackra att se på men farliga att bada bredvid.
En val som precis hoppat rakt upp och nu faller ner på sidan…
med ett härligt plask.
Val som ligger och slår med stjärtfenan mot vattenytan.

Sista dygnet innan vi når Horta har vi helt vindstilla. Nu är det skönt att ha en fungerande motor igen. Tidig morgon när det börjar ljusna anropar vi hamnen men inget svar. Vi är fyra båtar som är på väg in mot Horta, Lucky Star, Cross Ocean och en för oss okänd båt, vid namn Cruella. Vi går så sakteligen mot hamninloppet och när klockan passerat halv sju på morgonen får vi kontakt med hamnkaptenen. Vi är välkommen in i hamnen och när klockan är sju ligger Amiga stilla för ankare. Det så skönt att vara framme. Lucky Star lägger ut ankaret flera gånger innan det sitter. Jag gör frukost och när jag tittar ut ser jag att Lucky Star draggar. Vi ropar upp dem på radion men får inget svar. Joakim kommer upp med tutan och då kommer Torsten upp och ser att de draggar. De försöker ankra om i en timme men måste till slut ropa upp marinan och då får de en plats vid bryggan. Så skönt för dem och oss att veta att de ligger tryggt i hamn.

Nu när vi har wifi igen kollar vi efter Niord och Chansen. Niord ligger långt från Azorerna så det ingen chans att vi kommer träffa dem. Chansen ser vi att dem inte klarar hålla höjden när vinden vänder och blir nordostlig samma dag som vi anländer Horta. Men efter några dagar når dem ön St. Maria och får handlat, tankat och vilat ett dygn innan de måste ge sig av igen. De klarar inte hålla höjd så de går mot Portugal. Vi får stanna 48 timmar och blir väl bemötta av personal från Peters Cafe & sport. De kommer ut med en ribbåt och berättar att de kan handla för oss och om vi vill ha lagat mat från deras restaurant så levererar dem även det. Vi blir så glada för färsk tillagad mat har vi längtat efter. Vi beställer mat båda kvällarna vi ligger på svaj i hamnen. Det smakar såååå gott!!! Vi får handlat så vi klarar oss nästan helt till fastlandet med grönsaker och kött. Tyvärr får vi inte pumpa upp dingen och åka över till Lucky Star. Vi får fira med champagnen vi sparat till resan över Stilla Havet själva. Det trist men det så mycket som är trist med covid-19 så det bara att gilla läget och vara tacksamma för att vi är friska och fått lov att ligga i hamn några nätter för att sova ut. Tre mycket trevliga poliser kommer med papper vi ska fylla i, våra personnummer, båtens registreringspapper och hur många vi är ombord. Vi får även fylla i om vi har symptom eller har träffat någon som haft symptom av influensa de sista 15 dagarna. Vi har ju liksom seglat i 24 dygn och legat med utegångsförbud i flera veckor innan dess men tyvärr är reglerna så. Vi får även information att om båten inte har några alvarliga fel eller skador och vädret är okej så måste vi lämna efter 48 timmar. Som ni hör så är det flera smyghål här. Det ingen som kollar upp ifall vi säger vi har problem med motorn, vilket vi egentligen har om vi kopplar slangarna tillbaka till det originala saltvattenintaget. De frågar bara om vi kan lösa det själva eller om vi behöver professionell hjälp. Vi säger att vi haft problem med motorn för att ha en utväg om det skulle visa sig bli riktigt dåligt väder, men att vi tror vi kan lösa det själva. Polisen jagar inte iväg båtar om det visar sig bli dåligt väder men de säger mellan raderna att man kan segla till ön Ponta Delgada, där får man stanna i fyra, fem dygn. Det så få båtar som går dit så de har bättre kapasitet att ta emot båtar. Vi bestämmer oss för att göra klar båten så gott det går på 48 timmar, så får vi se när tiden löpt ut vad vi bestämmer oss för.

Det väldigt kallt de sista dygnen innan vi når Horta, bara 13 grader på morgonen.
Lucky Star ligger ute och väntar tillsammans med oss på att hamnen ska öppna.
Helt underbart att se land och känna doften från land igen. Här luktade det fårbajs 😅
Synd vi inte fick gå iland på denna vackra ö.

Lucky Star blir kvar här för de har haft roderproblem större delen av kryssningen. De har ett 2 cm glapp i övre roderlager. Problemet förvärras av covid-19 då de inte får gå iland när rodret ska lagas. Hamnen söker en utväg för dem men får besked från myndigheterna att när båten lyftes på land måste besättningen sitta i dingen på vattnet 😳. Det finns ju inget annat att göra så mekaniker tar bort rodret under tiden båten ligger i vattnet i hamnen, svarvar ett nytt lager och lyfter båten när det dags att sätta tillbaka rodret. Då får Petra och Torsten sitta kvar i dingen i hamnen. Hoppas det inte regnade på dem. När dem fick lagat rodret var vi på väg mot engelska kanalen.

Tillbaka till St. George.

Petra och Torsten jobbar varje dag med att försöka hitta en bra lösning på deras hemresa. De är ju anestesiläkare båda två och deras samvete säger dem att de behövs hemmavid. De har tjänsteledigt fram till oktober men om det finns en möjlighet att skeppa båten hem tidigare så hade ju det varit bra. Nästa problem är ju att komma med ett av de få flygen som går till Europa dessa dagar. Deras andra alternativ är att segla hem men då måste de vänta tills slutten på april tidigast. Det kommer en öppning för dem i form av fraktbolaget Seven Star. De ska gå över till Storbrittanien, om de får gå in där, annars fortsätter de till Nederland. För att kunna vara med det fartyget behöver dem segla upp till Martinique så fort som möjligt. Där väntar två veckors karantän innan de kan göra något vettigt på land. Vindarna ska vända till sydliga vindar och då passar Lucky Star på att segla upp till Martinique. Det känns ledsamt för oss, vi kommer sakna dem massor.

Avsked på distans

Chansen letar också möjligheter att ta sig till de nordligare öarna i karibien. De har kontakt med en norsk man som hjälper dem med att fylla i dokumenten som behövs för att komma in i St. Martin. Det går trögt med att få besked och de vill gärna fylla alla tankarna med vatten och diesel innan de seglar norrut. Det visar sig vara besvärligt. Man får inte gå in till bryggan med båten men man kan fylla både vatten och diesel på dunkar för att ta med sig till båten. Det blir lite jobbigt när dem vill fylla upp tankarna med 1000 liter vatten och 500 liter diesel.

Vi trivs bra i våran lilla vik, pratar med grannarna när dem simmar förbi och tittar på en amerikansk katamaran som byter ankarplats nästan varje kväll. Alla undrar varför han gör det, vi vet fortfarande inte varför men underhållande var det.

Vi hör på VHF radion att man kan köpa diesel nästkommande måndag i St. George. Supermarkedet ska också vara öppet mellan 09.00 och 17.00. Vi har ju börjat planera för seglatsen över Atlanten igen så vi behöver bunkra mat. Vi bestämmer oss för att segla upp till St. George på söndag om vi får för kustbevakningen. Vi ringer kustbevakningen på söndag morgon men får avslag. Ingen får lämna sina platser förrän måndag morgon.

Vi går upp tidigt och vid sextiden på morgonen är vi på väg. Det är bara åtta distans och vi räknar med att vara där vid åttatiden på morgonen. Vi går för motor och motorn läcker vatten. Varje femtonde minut får Joakim gå ner för att fylla på en liter vatten på kylsystemet. Ökar vi varvstalet på motorn går den varm och då får vi sänka farten. Joakim misstänker det är värmeväxlaren som läcker och tänker koppla bort den och leda in saltvatten i kylsystemet istället. Det är det den egentligen är gjort för. Men det får bli när vi kommer fram. Ett värre problem är om det är avgaslimpan som läcker vatten.

En vacker solnedgång

Det går långsamt den sista biten för då har vi motvind och fått rullat in förseglet. Men innan vi rullar in det så ser vi att seglet är helt slut. Seglet är byggt på lager på lager principen och nu har alla lagren släppt. Det yttersta lagret har till och med gått sönder så det hänger segelduk och fladrar i vinden. Jaja, vi har ju räknat med detta och har därför fler segel med oss.

Väl framme i St. George släpper vi ankaret i och pumpar upp dingen för att så fort som möjligt komma oss in till land. När vi närmar oss ser vi kön ringla sig flera varv på parkeringen och upp längs en grusväg. Jag traskar på och hittar till slut änden på kön. Herrejisses vad folk, detta kommer ta tid. Joakim fortsatte med dingen för att köpa diesel och det gick ganska snabbt. När han ringer för att höra hur det går, efter en timme, står jag fortfarande kvar på samma plats. Det börjar bli varmt men folk är så vänliga och tålmodiga att jag kan bara beundra deras sätt att förhålla sig till dessa svårigheter i deras liv. De flesta av lokalbefolkningen är vana att handla dag för dag, många har inte möjlighet att frysa mat och då handlar de varje dag istället. De flesta har inte bankkort och är beroende av kontanter, och det är ju inte så lätt att få tag i när bankerna är stängda. En mycket trevlig dam erbjuder mig en bok att läsa under tiden vi står i kö, det är en bok om Jesus. Folket på Grenada är religösa så det är inget konstigt med det. Jag tackar för boken och läser lite ur den. Tiden går och vi rör oss sakta fram. Joakim ringer och frågar om jag behöver mer vatten och det behöver jag, mat också. Klockan har passerat ett och magen skriker. Jag är försiktig med hur mycket vatten jag dricker för det finns ingen toaletter i närheten. När klockan närmar sig fyra ringer jag Joakim för att få avlösning, nu är jag rejält trött i benen och det känns att jag har varit ute i solen hela dagen. Han dyker opp så småningom och jag kan gå och sätta mig i skuggan en stund. Kön går sakta fram och till slut är det våran tur att handla. De har fyllt på i hyllorna men frysvaror är det inte så mycket att välja på. Antingen kyckling i olika former eller fläskkött. Vi fyller vagnen med massor med kött och grönsaker, konserver och torrvaror. När vi äntligen står på utsidan har klockan hunnit bli sju på kvällen.

Långa köer med 2 meter mellan varje person

Det blir en lugn dingetur ut till Amiga, utombordaren orkar inte ge så mycket fart att dingen planar, på grund av vikten från maten. Nu är det bara att packa upp allt och äta innan det sängdags för mig iallafall. Joakim steker korv och serverar pastasallad från dagen innan, det smakar ljuvligt. Jag klarade mig utan att gå på toaletten i över 10 timmar trots att jag drack ca 2,5 liter vatten. Svettigt värre men duscha fick vänta till dagen efter. .

Bästa utsikten vid solnedgång.

Vi har daglig kontakt med Chansen. De bestämmer sig för att segla upp till St. Martin på onsdag. På onsdag morgon ser vi dem komma in mot St. George och vi vinkar när de seglar förbi oss in mot hamnen för att fylla vatten och diesel och klarera ut. De får bara fylla vatten men de har diesel så de klarar sig upp till St. Martin. Några timmar senare kommer dem vägen förbi för att säga hejdå. Det är också ledsamt, för vi kanske inte ses igen förrän vi är hemma och Covid – 19 har dött ut. Deras planer är att segla direkt till Azorerna som vi har planerat att göra, men de har 5 dagar försprång. Men vi kommer hålla kontakten undervägs via deras Iridium och våran SSB.

Carriacou, Sandy Island och Coronavirus

Vi får massor av information via våran messengergrupp i VE. Ännu känns det som om vi lever i våran egna seglarbubbla där allt som händer i Europa inte rör oss, men vi vet ju att det i allra högsta grad berör oss lika väl som resten av världen. Vi är sugna på att segla till Sandy Island som bara ligger runt nästa udde så vi planerar för en seglats dit. Vi passar på att handla mat så vi har några dagar. Utbudet är inte stort. Det blir fryst kött, grönsaker finns det inte mycket av. Ägg och konserver finns det gott om.

Vi lättar ankare och seglar upp till Sandy Island tillsammans med Lucky Star. Vi har läst det som står i Doyles guidebok och det som inte står i den är inte värd att veta. Det ligger ankringsbojer som ska användas i första taget, är det fullt ska vi ropa upp Park Rangers för att bli visad plats där vi kan släppa ankaret. Allt för att inte skada havsbotten och dets koraller. När vi anländer på förmiddagen finns det flera bojar lediga så vi och Lucky Star tar var sin boj närmast ön. Här ligger vi fint i skydd för vågor och dyningar. Vi äter en snabb lunch och beger oss inn till ön för att snorkla vid revet som ligger på norra sidan. För en som aldrig har snorklat i utlandet och jag som gjorde det sist i Thailand 2008 så blev det en fantastisk upplevelse. Det innersta revet var levande och vi såg många färgrika fiskar. Ju längre ut vi simmade ju mera döda koraller såg vi. Det var deprimerande att se så vi vände och simmade tillbaka till de levande korallerna. Det var så fantastiskt att vi ville inte gå upp men efter ett par timmar var vi såpass nedkylda så vi började frysa och var tvungna att gå upp. Vi värmde oss på stranden innan vi åkte tillbaka till båten. Park Rangers kom förbi och vi betalade både snorkelavgift och flr bojen per dygn 😊

Sandy Island
Lucky Star ligger för boj i turkost vatten

Dagen efter tog vi den långa turen in till Hillsborough för att köpa SIM kort till telefonerna. Det är inte helt enkelt att komma i land i Hillsborough, stranden är brant och det slår stora vågor in så vi inser att det fungerar inte. Det gör det ju inte bättre att se att det några drogpåverkade män på stranden. Vi försöker gå iland vid bryggan, den är väldigt hög och det lätt att hamna under bryggan när vågorna kommer in. Vi hade inte med oss ankare som vi kunde lagt bak dingen så vi tar sikte på en liten flytbrygga i betong som har en skranglig trappa upp till huvudbryggan. Det fungerar att lägga till där så det gör vi. Vi hittade FLOW butiken som sålde SIM kort och efter lite väntande och några kronor fattigare var vi äntligen på nät igen. Jag hade blivit solbränd på ryggen efter våran snorkling dagen innan och vi båda behövde nya masker och snorklar, Joakim behövde nya simfötter för hans hade spruckit och mina var egentligen ett nummer för små. Vi hittade en trevlig dykaffär och där hade de ett paketerbjudande. Vi fick simfötter, snorklar och masker till ett hyfsat bra pris. Det ingick även en nätkasse att förvara grejorna i, det behövde vi för grejor har en tendens att lägga sig på olika ställen när vi har grejat i akterstuven. Jag hittar en långärmad tröja för att skydda mig mot solen också. Vi skyndar oss tillbaka till Dummidotten för nu är vi sugna på att prova våra nya grejor. Den långa dingeturen tillbaka blir betydligt behagligare och så snart vi fått i oss mat åker vi in till stranden och testar alla prylar. Den första tanken är hur klart vattnet är idag, innan man inser att det är masken som har så klart glas. Det blir en härlig upplevelse. Joakim har haft nackspärr i flera dagar, han har svårt att vända på huvudet. Det vet Torsten bot för, han kan sätta akupunkturnålar. Joakim testar gärna det. Efteråt tycker Joakim att det blivit lite bättre och efter några dagar är stelheten borta.

Där var nålarna på plats

När vi kommer tillbaka till båten kommer Chansen och lägger sig vid en ledig boj. Nu är alla tillsammans igen. Petra kommer med ett förslag, vi bjuder in alla som kan i VE till Sandy Island för en grillkväll på stranden och det tycker vi andra är ett utmärkt förslag. Petra lägger ut en invitation på VE messengersida, och responsen blir bra. Micke och Lotta från Svea och Camilla och Stefan från Roxanne kommer till Sandy Island. Roxanne har seglat från Antigua till Grenada och hinner checka in innan de seglar till Sandy Island för en grillkväll på stranden. Det blir en mycket trevlig kväll fram till mörket sänker sig. Då kommer myggor och bitande strandflugor fram. Men dem har vi förberett oss för, tunna långbyxor och långärmat och myggspray så holder de sig borta. Det vi inte är förberett på är råttorna som kommer fram, nyfikna och kanske lite hungriga. Rocky, hunden till Marit och Karl Arve upptäcker dem först. På sekunder har han satt fart och satt tänderna i en rotta. Den dör omedelbart. Karl Arve sätter efter hunden och klarar befria råttan. Råttan hamnar i havet och hunden i koppel. Råttorna har annan färg än dem vi är vana att se, dessa är bruna på ryggen och huvud och ljusa under buken men ganska stora är dem. Det kommer också fram många eremitkräftor i alla storlekar, men de berör inte oss. Vi tänder en eld på stranden och då försvinner råttorna så länge den har stora lågor, men de kommer fram så snart brasan falnar. Några av oss har med sig lyktor som vi tänder och nästan alla har med sig pannlampor. Så råttorna håller avstånd från oss. Vi avslutar kvällen så småningom och åker hem var och en till sitt.

Grillmys på stranden tillsammans med delar av Viking Explorers medlemmar, Petra, Torsten och Marit, Lotta i bakgrunden.
Stefan, Karl Arve och Micke
Stefan och Camilla från båten Roxanne
Eremitkräftor
Bonfire on the beach

Dagen efter drar vi upp ankaret och seglar till Tyrrel Bay för att handla lite. Det en kort tur så när vi ankrat beger vi oss in till land för att handla. De har ganska begränsat med varor, särskildt grönsaker och frukt. Men vi handlar det som finns och nu har vi mat för några dagar. Det känns bra för nu börjar det pratas mycket om coronaviruset och dess framfart. Vi får reda på att det kommer bli utegångsförbud, man får bara gå och handla eller till apoteket och läkare. Det ändras till karantän och total utegångsförbud. Alltså får vi inte lämna båten. På måndag hör vi att det vore en bröllopsfest på land, där det har varit en gäst som flugit från UK och den personen var smittad av corona. Lucky Star bestämmer sig för att segla till Grenada och både vi och Chansen hänger på. Orsaken för att vi lämnar ön Carriacou beror på att vi har bokat upptag av båten och flygresa hem. Vi misstänker att ön kommer bli helt stängt nu när viruset kommit hit och vi vill inte bli avstängda från våra möjligheter att ta upp båten och flyga hem. I bakhuvudet så ligger tankarna på att troligtvis kommer vi inte att få flyga hem men vi hoppas att det ska gå. Vi får en fin seglats söderut och på eftermiddagen ankrar vi och Lucky Star upp i Clarke Court Bay. Chansen ankrar upp i Prickly Bay för de behöver lite grejor till båten och hoppas hitta det där. Vi tänker ligga i Clarke Court Bay och avvakta. Än så länge får vi gå iland på Grenada men vi räknar med att det kommer bli utegångsförbud här med så småningom. Vi ligger i en bra bukt med flera rev på utsidan som stoppar det mesta av svallvågorna på utsidan. Efter ett par dagar så dyker det upp ett fall, denna gången kommer personen från USA sägs det. Nu stramas tyglarna åt och vi får utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Under dagtid får vi handla, gå till apoteket, läkare och banken. Vi får även vara på land för att promenera eller löpa 90 minuter varje dag. Det kan vi verkligen leva med. Samtidigt får vi information om att flygplatsen stänger och alla avgångar kanselleras. Då var det bara att acceptera det.

Det är dags att handla igen. Petra, Torsten och vi åker in till land med ryggsäckar och vattenflaskor. Chansen som har kommit till Clarke Courts Bay avböjer den långa promenaden till affären. De ska försöka få tag på delar till båten istället. Vi går vägen mot Grand Anse som är på andra sidan åsen. Vi känner alla att vi behöver motionen, så när Lotta, som sitter i en minibuss stannar och frågar om vi ska med så tackar vi nej. Vi är försiktiga också, vill inte bli smittad av något elakt virus. Det tar oss ca 45 minuter att gå till affären, när vi kommer dit är det kö in till affären. De släpper bara in fem åt gången och vi måste stå med två meters avstånd från nästa person eller familj. Det tar ca en timme i kön och när vi får gå in så får vi sprita händerna vid dörren. Det bra tycker vi. När vi handlat och ska betala så får jag en dusch med handsprit innan jag slår koden för att betala. Det bra mycket mer att välja på i denna affären än uppe i Carriacou så ryggsäcken blir tung på väg hem. Det är varmt, riktigt varmt att gå hem. Eftermiddagssolen steker och det blåser nästan inget. Jag längtar till havet och det så skönt när vi kommer fram till Dummidotten och kan ge oss av mot Amiga. Vi packar ut och packar bort allt vi handlat innan vi kastar oss i vattnet för att bli av med all svett och damm på kroppen. Det fantastiskt härligt att bara ligga i vattnet och njuta av svalkan det ger.

Joakim snorklar vid båten, tröja på för att inte bli solbränd

Vi börjar diskutera olika scenarion i framtiden men bestämmer oss för att avvakta och se vad som händer. Dagen efter utegångsförbudet trädde i kraft så får vi reda på att nu är det sex personer som testat positiv. Det bara de som insjuknar som testas så vi förstår att siffran är nog ganska missvisande. Dagarna går i att söka information om läget, lyssna på VHF radion där vi får mycket information och laga mat, baka bröd och simma. Vi tränar och simmar för att hålla oss friska och starka. Vi får veta att ytterliga tre personer har testat positiv så nu är vi uppe i nio fall. Det är oundvikligt att Grenadas regjering stänger gränsen och nu får vi helt utegångsförbud och vi kan bara handla vissa dagar. All alkoholförsäljning stoppas med. Det skulle få sin förklaring senare. Vi tar upp våran diskussion om vad vi ska göra och nu är vi ganska överens. Vi seglar hem! Ingen vet hur länge detta kommer pågå och vi förstår att det kan bli svåra tider på ön. Inte bara på Grenada men på flerparten av de oberoende öarna kommer det bli svårt både med mat och pengar. Vi tror att detta kan bli långdraget och sviterna efter corona kan bli tuffa med både depression, fattigdom och kriminalitet. I värsta fall kommer inte sommaren sätta stopp för pandemien och då kommer den ta sig upp igen nästa vinter. Det kommer påverka karibien och resten av världen och vi tror inte det blir lika lätt att resa mellan olika länder. Det är ju syftet med vår resa, att besöka olika länder och kulturer.

Sista dagen in för förbudet så måste vi handla för de nästa sju dagar som förbudet gäller. Jag vaknar samma morgon med lite ont i halsen och blir lite orolig för att jag kan ha smittats, men samtidigt så har jag svårt att tro det för vi har nästan inte varit på land och vi har inte besökt varandra i båtarna samtidigt som jag varit noga med att tvätta händerna och alla bad vi gjort. Jag misstänker att det kan vara fläkten över kojen som är boven. Det är så varmt på nätterna att jag har en fläkt som blåser hela natten. Ibland när jag vaknar är jag knusktorr i munnen och i svalget. Jag kraksar fram ett ”gratulerar med dagen” till min älskade make och går upp för att koka kaffe åt honom. Jag rådfrågar med Torsten och Petra och de tycker som jag, stanna kvar i båten intill jag vet vad det är så går Joakim och Torsten och handlar. Jag vinkar när födelsedagsbarnet åker iväg och går ner i salongen för att börja inventera alla konserver vi har. Efter någon timme ringer jag Joakim för att be honom köpa lite mer saker, han berättar att han står i kö. Detta kommer ta hela dagen säger han, stackars dem, att stå i kö utomhus i denna värmen. Jag hoppas dem hittar lite skugga. Det nog många som ska proviantera för den närmsta veckan. Jag kollar alla utrymmen i båten och skriver upp vad som finns. Det visar sig att vi har ca 30 middagar ombord, det är en bra bit på vägen men om Azorerna inte släpper in oss så måste vi räkna med ca 40 – 45 dygn på havet innan vi är hemma. Vi måste gardera oss med mat för ca 55 dygn ifall vi blir liggande i stiltje några dygn. Jag passade på att tvätta lite kläder också. När Joakim kommer tillbaka är han sliten och hungrig. Snälla Petra var på land tidigare på dagen och då köpte hon med sig lunch till oss på Amiga, så maten var klar när han kom hem. Det uppskattades väldigt mycket. Senare på eftermiddagen så kom Torsten och Petra förbi med en present till Joakim, de hade köpt nötkött till grillen från Grenadas bästa slakteri, ost, vin och bröd. Nu blev det fest! Tyvärr fick vi inte bjuda på något för vi får ju inte gå ombord i andras båtar. Joakim blev väldigt tacksam och glad iallafall. I dessa tider så var det bästa presenten tyckte vi alla.

Mmm så gott…
Gott vin, innan alkoholförbudet kom

Anledningen stoppet för alkoholförsäljningen hör vi på radion. Det har tydligen varit mycket bråk och våld under perioden med utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Vi som ligger ute på svaj är förskonad för sånt och gott är det, men tyvärr ökar våld i hemmen när människor inte kan gå till sina jobb och sitter hemma och dricker istället, därför upphör försäljning av alkohol. Grenadas regjering är ganska beslutsam och vi har märkt att både polisbåtar och kustbevakningen passar på att vi följer direktiven. Det är bra, vi vill att corona ska försvinna.

Grenada Island

Efter vi klarerat in tar vi Dummidotten tillbaka till Amiga. Vi kollar på AISen om Lucky Star är här, vi kan inte se henne ute på svaj. Men vi ser henne ligga så fint inne i hamnen. Joakim ringer upp Torsten och vi blir bjudna till deras båt samma kväll. Vi duschar och hoppar i Dummidotten som snabbt kommer upp i planing och tar oss bekvämt och framförallt torrt till hamnen. Vi ser VE flaggan som leder oss till Lucky Star. Så roligt att se Torsten och Petra igen, dom kom till St. George dagen innan oss. Vi äter god mat och några öl och glas vin blir det också. Petra berättar att hon har beställd en dagstur med chaufför och bil på torsdag och om vi vill vara med så delar vi på kostnaden och upplever Grenada tillsammans. Det vill vi jättegärna.

Kvällsmys i Lucky Star

Det är lite dyningar ute på svaj men inte värre än att vi sover gott denna natt. Dagen efter har vi städdag på båten, det behövs! Vi bjuder Petra och Torsten på middag till kvällen och efter jag städat och putsat inne i båten och Joakim städat och skurat sittbrunn och däck så är det dags att blanda välkomstdrinkar och starta grillen. Det blir en jättetrevlig kväll den med och vi bestämmer att ses på Lucky Star klockan halv nio nästa morgon. Bilen kommer kl. nio.

Redan klockan åtta står två ivriga långseglare på badbryggan till Lucky Star, vi får var sin kopp kaffe av Petra mens vi väntar på bilen och de packar sina grejor som ska med. På parkeringen står en trevlig man som heter Chris och ska vara våran chaufför och guide under dagen. Han är otrolig kunnig och professionell, charmig och humoristisk. Hans bil är klinisk ren och hela intrycket vi får är att vi kommer få valuta för pengarna. Och det får vi! Han kör oss norrut längs kusten med fantastisk utsikt och färgrika små byar. Han berättar att cricket är en stor sport på ön. Det ligger en stor arena utanför Saint George som ofta används till både sport, national firande och konserter. I 2007 spelades Cricket World Cup här. Fotboll är också en stor sport här men inte som cricket. Vi kör upp mot bergen och första stopp blir vid Concord waterfalls, vi har med oss badkläder och vi är inte sena med att hoppa i den lilla sjön som vattenfallet faller i. Det är otroligt skönt att bada i det svala vattnet och låta vattenfallet skölja över oss. Riktigt uppfriskande, det som inte var så uppfriskande var två killar som hoppade från toppen och rakt ner i sjön. Det så livsfarligt ut. Vi poängterade att de verkligen inte skulle göra det för vår skull men ändå gjorde de det. Pengar ville de ha innan vi skulle gå så Joakim gav dem en slant under protest. Vi var inom några souvenir shoppar också innan färden gick vidare. Nu bar det ner mot kusten igen, vi skulle till byn Gouyave för att se på en muscotnötfabrik, nutmeg (muscot) är en viktig exportsvara som engagerar många här på Grenada. Vi fick en rundtur i fabriken och det doftade underbart. Vi fick lära oss att hela frukten användes. Fruktköttet användes till sylt, skalet på utsidan nöten klassades i tre klasser där den finaste och rödaste användes till matlagning, nästa klass användes till att göra syrup av och den tredje till kosmetika. Nöten torkas och sorteras efter kvalitét och packas i stora vävsäckar för att vänta på transport. När vi var klara gick vi tillbaka till bilen och där väntade Chris för att köra oss vidare till nästa sevärdhet.  Under tiden berättade han om Grenadas historia och vad folk levde av idag. Han berättade att alla på Grenada kan leva gott om de vill jobba lite med jorden. Allt som odlas här ger avkastning hela året. Inget är beroende av årstider. Grenadas största exportvara är muscot och choklad. Rom exporteras också men det framförallt lokalbefolkningen och turister som dricker den. Grenadas befolkning är religösa, det finns flera olika religioner på ön men 59 procent av befolkningen är katoliker. Kriminaliteten är låg och droger är helt förbjudet. Vilket det inte är på grannöarna och där är även kriminaliteten högre. Det finns fler än 50 stränder på de tre öarna, Carriacou , Petite Martinique och Grenada. De svarta stränderna, där sanden är lavasand, är väldigt varma mens de vita stränderna, som är korallsand, är lite svalare.

På väg ner till vattenfallet
Nutmeg factory
Sortering av olika kvaliteter
Arbetsplats
Skyltar som visar vart muscoten exporteras till.

Vi kom fram till vårat nästa stopp, en chokladfabrik. Vi hade passerat många träd som var full av frukter som produserade kakaobönor. Vi fick en snabb rundtur i fabriken men vi såg inte så mycket för det mesta av prosessen var i avskilda utrymmen där folk av hygieniska skäl inte fick komma. Men vi fick däremot provsmaka färdiga produkter och köpa med oss hur mycket choklad och kakao vi ville. Deras största kunder var Belgien och Schweiz som de exporterade till.

Kakaobönor sorteras
Lite provsmakning för att känna om kvalitén är bra.
Choklad
Kreativt
Mer kreativitet

Nu började vi bli hungriga men vi hade ett stopp till innan lunch och det var till River Antoine Rum Distillery som låg på andra sidan ön. Det blev en fin tur dit med mycket att se. Det tydligt att Grenadas befolkning gillar sin flagga och dens färger. Trädstammar, skyddsräcken, elstolpar, utemöbler för att bara nämna några, är målade i dessa tre färger. Detta blev det intressantaste besöket tyckte vi, de hade produserat rom i 300 år på samma sätt. Rommen görs av sockerrör som pressas av ett stort hjul av järn som drivs av vattenkraft. Sockerrörens vätska rinner i rör fram till stora kopparkärl där vätskan värmdes upp, blandades med vatten och rördes och östes  med stora träslevar för att få rätt temperatur. Sedan pumpades det vidare till stora kar där det skulle stå och jäsa. Vätskan börjar jäsa av bakterierna som finns med från sockerrören. De står och jäser ca tre veckor och när det slutar bubbla håller vätskan 10 procent alkohol. Den rinner via rör till stora slutna behållare som värmdes upp av gamla vedugnar. När rommen kom ut höll den 69 procent och tappades direkt på flaskor. Därför avsaknaden av färg, rommen var klar till färgen för den hade inte legat på fat. När touren var slut blev vi bjudna på smakprov både av den 69 procentiga drycken och av en lite förädlat rom. Den var gjort med lime och höll bara 14 procent vilket var mer en nog för mig. Den starka rommen var flyktig i sin smak men ganska mild ändå.

Härliga vyer och färger
Hjulet som drivs av vatten för att pressa sockerrören.
Sockerrör på bandet på väg att pressas.
Trassel med driften.
Det blandas och temperaturen kollas.
Färdig för produktion i distelleriet.
Distelleriet.
Slutprodukten.

Nu var det äntligen dags för lunch. Chris körde oss till en väl rekommenderat restaurang som hette Belmont Estate. Vi blev mötta av en trevlig kvinna som visade oss till bords. Där fanns ingen meny men vi skulle få tre rätters och börja med soppa. Jag och Petra valde pumpkinsoppa, Joakim och Torsten valde linssoppa. Till huvudrätt fick vi sallad av olika slag, jättegott, och kokta bananer och jams, kyckling, biffgryta och fisk. Till det fick vi ris och bönor. Det var så gott! Det fanns en salladsdressing med muscot som jag bara älskade, den var ljuvligt god. Till efterrätt bjöds det på ljummen chokladkaka, muscotkaka med någon ljuvligt god marmelad uppe på eller vaniljpudding. Vi var så mätta när vi lämnade restaurangen. Vi hittade Chris nere vid presentshoppen och nu hade vi en plats till att besöka innan hemfärd, regnskogen.

I väntan på mat.

Vi körde upp i höjden och som sig bör så började det regna. Men innan vi var framme hade det slutad. Vi kom upp till ett naturreservat som heter Grand Etang och nedanför låg en sjö vid namn Grand Etang Lake. Sjön ligger mitt i ett vulkankrater. När vi kliver ut av bilen har Chris med sig bananer och det vet apan som bor där. Rasen kallas Mona monkey och är en liten apa med lång svans. Den var halvvild och åt glatt ur Chris händer och fickor. Vi fick klappa den försiktigt utan att den sprang iväg. När apan tröttnat och gav sig av så gick vi till utsiktsplatsen som hade en fantastisk utsikt över de närmsta öarna utanför Grenada.

Mona monkey.
Chris har godis och det vet apan.
En nöjd apa.
En glimt av Grand Etang Lake.
Vackra vyer.
Vacker trädgård i regnskogen.
Färggrant.

Nu var vi trötta och mätta på upplevelser för tillfället. Vi var inte tillbaka i hamnen förrän klockan var halv sex på eftermiddagen. När vi kom till Lucky Star så ser vi Titti 4 ligga bredvid. Jan hade fått sin dotter och hennes pojkvän ombord och han var så glad. Vi hälsade på och pratade en stund innan vi klev ombord på Lucky Star där det blev serverad en öl blandat med sprite, det var uppfriskande och gott. Det finns statyer som ligger under vatten vid Dragon Bay, ca 2 sjömil från där vi ligger. Både vi och Petra och Torsten var intresserad av att snorkla där. De 30 tal statyerna står på ca 6 meters djup och är vattnet klart så ser man dem klart och tydligt. Statyerna är gjorda av Jason deCaires Taylor. Vi planerade ett besök dit dagen efter. Vi klev över i dingen när solen gick ner. Vi hade ingen pannlampa med och ville gärna vara framme vid båten innan det blev mörkt. Det blev tidig kväll efter en händelserik dag.

Morgonen efter tog vi det lugnt, vi skulle inte segla förrän vid lunchtid. Petra och Torsten hade lite att göra innan de kunde lämna hamnen. Vi tolvtiden så vi de gå ut ur hamnen och vi drog upp ankaret. Det gick fort att gå till Dragon Bay, en liten vik där det bara låg två katamaraner. Vi ankrade upp på den sandiga botten och vi hoppade i för att se om ankaret låg fast. Vi är noga med att ankra på sand så vi inte förstör några korallrev. Det låg uppe på sanden men det var så lugnt i viken så vi lät det vara så. Vi klev upp i båten och fixade oss en snabb lunch och lite kaffe innan vi packade ihop simfötter och snorkelutstyr. Solen brände ganska rejält så vi tog på oss tröjor så vi inte skulle bli brända när vi snorklade. Under tiden kommer en chartrad katamaran för att lägga sig till vid bojen som en annan katamaran har lämnat. Efter några misslyckade försök tappar dem båtshaken i vattnet och det verkar som dem inte vet vad dem ska göra. Joakim hoppar i dingen och åker bort och fiskar upp båtshaken, han räcker dem linan till bojen så de kan förtöja ordentligt innan han åker tillbaka till Amiga och hämtade mig. Vi tog dingen ut till några av dingebojarna i viken bredvid, Moliniere Bay, och lade fast dingarna där. Det var en del båtar med turister som snorklade med guid så det var ganska lätt att se var statyerna var. Vi fick på oss grejorna och hoppade i det varma vattnet. Det blev en upplevelse från start. Det simmade färgrika fiskar av alla dess slag och plötsligt såg vi några av statyerna. Det var en fantastisk upplevelse. Vi snorklade dryga timmen innan vi åkte hem. Det svårt att sluta snorkla så efter vi kommit tillbaka till båten hoppade jag i igen. Jag kollade ankaret och det visade sig att vi draggat. Det låg fortfarande uppe på sanden men kättingen låg över ett korallrev så vi beslöt oss för att ankra om. Jag skulle bara duscha av mig saltvattnet. Så när jag stod där på däck med håret fullt i schampo så ser jag en öppen båt komma glidande sakta mot oss. Jag ropar till Joakim att komma upp och hjälpa till med båten som draggar. Han hoppar i båten och Torsten kommer med sin dinge för att hjälpa till. De drar upp den stora stenen som båten är fäst vid och försöker reda ut allt trassel med linor ombord, för att få en lina att dra båten in med. Jag hoppar i vattnet igen för att skölja av mig schampot, som ska nämnas är det ekologiskt och har inga tillsatser. Under tiden driver dem till havs. Jag ser att Torsten har problem med att släpa båten tillbaka mot stranden så jag hoppar i våran dinge och åker ut för att hjälpa till. Jag tar med mig ett rep på vägen ner i dingen. Vi binder fast den drivande båten i båda dingarna och då klarar vi släpa båten till stranden. Det är en ung man på stranden som tar hand om båten, fast han vet inte vems båten är.

Amiga i Dragon Bay.
Bärgning av båt.

Vi bestämmer oss för att ankra om innan Petra och Torsten kommer över för att grilla. Joakim står vid fören och jag ska försöka styra båten dit han pekar. Vi lägger oss närmare land och nu sitter ankaret hårt i sanden. Det kommer in en del stora svallvågor som gör att det gungar rejält. På kvällen sittande under en vacker stjärnhimmel med god mat på faten så lägger vi planer för morgondagen. Klockan sju på morgonen efter ska vi gå nordost mot ön Carriacou. Där finns det en ö som heter Sandy Island som har några fina rev bredvid. De ska vara magiskt fina att snorkla vid.

Efter en guppig natt med usel sömn lättar vi ankare och går för motor längs Grenadas kust. När vi når den nordliga änden så hissar vi segel och kryssar mot Carriacou. Vi räknar med att vara framme vid två tiden men det går inte så fort och det blir pinkryss hela vägen så vid halv fyra kan vi lägga i ankaret i Tyrrel Bay. Vi tappade den visuella kontakten med Lucky Star, som inte riktigt klarar ta den höjden som vi gör, så vi väljer att gå in i Tyrrel Bay istället för Hillsborough Bay där Sandy Island ligger, för det är en lätt hamn att gå in i om det hinner bli mörkt innan de kommer. De kommer med god marginal innan solnedgång och ankrar upp en bit inn i viken i ösande regn. Det ska regna hela kvällen, natten och delar av morgondagen. Vi är trötta och hungriga. Så efter en god middag somnar Joakim i soffan. Det är lugnt och stilla i viken så nattsömnen blir god.

Amiga dyker ner i en liten våg

Nästa förmiddag så hör vi kända röster som pratar på VHF radion. Det är Oliver och Micke, arrangörerna för Viking Explorer. De ligger i Tyrrel Bay de också, vi passar på att prata med dem. De blir glada över att höra att det andra från VE här. Vi bestämmer oss för att dra in till land och kolla vad som finns. Vi kör vägen förbi Oliver och Carlota och pratar lite. De tipsar om mangroveskogen som man kan ta dingen genom. Men vi måste skydda oss mot myggorna först säger de. Vi kör in till dingebryggan och lägger till. Det finns en mataffär som har fri wifi så där landar jag, de andra går och kollar om custom är öppen för information till dem andra i VE. Jag får kontakt med Chansen och hör att de är på väg söderut till Grenada. Det blir skönt och trevligt att se dem igen. Jag lägger ut två blogginlägg och kollar hur det är hemma. Man får nästan chock när man ser att Frankrike, Spanien och Tyskland stänger sina gränser. Vi får mycket information via gruppen och andra seglare men att se själv i vilken omfattning är helt otroligt. Skolor i Norge som stängs, även i Sverige börjar de prata om att stänga skolor och ålderdomshemmen får inte ta emot besök, klokt tänkt efter vad jag kan förstå. Jag kollar min mail och det visar sig att alla som beviljats ESTA visum i USA har fått avslag nu. Det vi kan hoppas på är att viruset stoppar upp i sin spridning nu och att gränserna öppnas så vi kan flyga hem som planerat. Det kommer nog bli lite kaos kan jag tänka mig. Det går ju ingen nöd på oss, vi kan röra oss fritt på Grenada och dess tillhörande öar. Iallafall än så länge…

Martinique

Från början var tanken att vi skulle segla från Karibien västerut i början på mars, gå genom Panamakanalen i april och segla ner till New Zeeland så att vi var där senast i oktober. Men vi insåg snabbt att tiden räckte inte till och vi ville ju se och uppleva ABC öarna, Colombia och San Blas i lugn och ro. Vi insåg att även plånboken behövdes fyllas på och vi tog ett gemensamt beslut att lägga upp båten under orkansesongen, flyga hem och jobba. Helst i Norge, under fem månader. Vi tog tag i det direkt, jag mailade till olika marinor i olika länder och jämförde priser, kollade upp flygbiljetter och vi landade på att billigste alternativet blev Grenada. Joakim mailade sin förra arbetsgivare i Oslo och jag sökte jobb i Moss. Vi kollade på blocket efter husvagn men beslöt oss för att avvakta med det. Det var ingen brådska att skaffa husvagn. Min mor fyller 80 år och jag vill gärna åka upp till Senja i Nord Norge för att fira henne och träffa alla mina nära och kära. Men coronaviruset ställde hela planen på ända så nu ligger vi i Clarke Court Bay och avvaktar. Vi har det bra, har inte ont av att sitta i karantän på obestämd tid. Det blir nästan det samma som när vi seglade över Atlanten fast utan segling. Vi får gå iland och handla, gå till apoteket och läkare om det skulle behövas. Vi får även gå till banken. Alla andra affärer har stängt.

Fort de France hade en okej bukt mitt i staden som vi ankrade upp i. Det låg en bra dingebrygga längs med promenadstråket vid vattnet. En liten strand fanns också i änden på bryggan. Joakim och Karl Arve letade länge innan de hittade custom så vi fick klarerat in i landet. Nu var vi i europa och jag tänkte sätta i mitt svenska sim kort i telefonen, men hittade det inte. Jag hade sätt fram emot att få 100 GB i månaden igen men kortet var borta. Troligen hade det ramlat ur plånboken på något sätt för jag hittade det aldrig igen. Det var bara att acceptera läget.

Solnedgång

Det vi inte visste var att söndagen startade en carneval som varade i fyra dagar. Helena och Simon ville bjuda mig och Joakim på middag så dom gick iväg för att beställa bord på en restaurang. Det visade sig att dom flesta restauranger var stängda under carnevalen, men dom hittade en som var öppen och den låg mycket strategisk till. Vi kunde följa carnevalen som gick förbi på gatan nedanför från balkongen. Supert läge! Vi klädde oss i det bästa vi hade och klockan tre på eftermiddagen kom vi till restaurangen, Marit och Karl Arve var med. Valentin och Klara hade andra planer. När vi kom in fick vi varsin stråhatt på huvudet och öl i plastglas. Vi fick hämta mat från en buffé, vi tyckte det var sparsamt serverat men när vi skulle hämta en gång till fick vi veta att det bara var förrätten. Det var trerätters dom hade beställd. Vi fick välja mellan fisk och kyckling och vid det laget var vi ganska trötta på kyckling så det blev givetvis fisk. Den var god. Till efterrätt blev det isglass 😋😊.

Glada, förväntansfulla middagsgäster.

Efter maten började carnevalen, vi samlades på balkongen tillsammans med dom andra gästerna och ett öronbedövande ljud började. Det var trummor av alla dess slag, andra instrument som liknade kastanjetter, glada rop och skratt. Bilar som tutade och orkester på lastbilar. Men det var så fantastiskt att både jag och Helena fick höneskinn på armarna av allt ståhej. Det var kostymer som var så färggranna att nästan hela färgskalan var med. Män var klädda i kvinnokläder, många kostymer var så skickligt gjorda att man nästan inte såg att de var av återvunnet material så som petflaskor och pappmaché. Det som var typiskt för Martinique var att vissa grupper hade smörjd in sig med olja. Vi hade turen att stå bredvid en man som var född och uppvuxen i Fort de France. Han berättade lite om carnevalen men det var så högljudd så vi hade svårt att höra vad han sa. Vi rörde oss ut på gatorna och insöp atmosfären, feststämmningen och alla dessa färger. Vi gick till en bar som var satt upp för tillfället på trottoaren och beställde var sin Mojito. Det var nog den starkaste Mojito jag druckit. När klockan passerat åtta på kvällen hade både öronen och hjärnan fått nog, vi var alla överens om att åka tillbaka till båtarna. Strax efter vi kom hem till båten började det köras med bilar som hade feltändning på motorn så dem sköt som pistolskott där dem rullade längs vägarna. In mellan husen körde dem så det ekade över hela hamnen. Fram emot tvåtiden på natten höll dem på, varje kväll vid halv nio tiden fram till tvåtiden på natten, i fyra dygn. Tur vi har öronproppar. Måndagen orkade vi inte åka in, vi tog det lugnt i båten med god mat och vin. Det var ju sista kvällen med Helena och Simon.

Det var så mycket att se på en gång att ögonen gick i kors 😊
Fantasifulla dräkter och färger.
Stolt mor och son ❤
Goda vänner ❤
Mycket att uppleva.
Härlig karnevalstämning.
En liten paus
Feststäming och glada människor.
Marit och hennes alltid goda humör.
Som jag älskar dessa två ❤

Carnvalen gjorde så att bussarna och taxi inte gick från staden efter klockan fyra så trots att flyget inte gick förrän halv tio på kvällen så fick Simon och Helena åka tidigt. Vi gick längs gatorna som var fyllda med människor klädda i svart och rött. Det var tredje dagen på carnevalen och denna dag firade dom Lucifer. Vi såg en buss svänga in mot terminalen och Helena hann stoppa den, chauffören sa att han kunde köra dom till en anslutningsbuss som skulle till flygplatsen. Det blev ett snabbt farväl, några snabba kramar och kärliga ord till Simon, Helena hann jag inte krama och säga hejdå till innan vi såg dem försvinna med bussen. Vi gick och satte oss vid ett bord längs trottoaren och fick oss en öl och tittade på carnevalfirandet samtidigt som jag försökte fatta att dom hade åkt. Det kom att bli tomt i båten, ingen humoristiska kommentarer från Simon längre, ingen mysiga kaffestunder på morgonen i sittbrunnen med Helena. Ingen Simon att krama godnatt eller god morgon. Men samtidigt skulle det bli så skönt att bara vara oss två igen, vi hade inte varit själva de sista två månaderna.

Helena och Karl Arve
Goda minnen ❤
Valentin fyllde 21 år så Marit hade bakat och av Helena och Simon och oss fick han vingar, symboliken kan vara att han som ung är ute och provar sina vingar på egen hand.

På onsdag morgon satte vi segel söderut igen. Nu skulle vi till Le Marin i södra delen av Martinique för vi behövde delar till båten och inget fanns att köpa i Fort de France. Seglatsen dit bjöd på lätta vindar, och när vi närmade oss Diamond Rock några sjömil från Le Marin fick vi starta motorn och gå resten av sträckan för motor. Vi släppte i ankaret inne i bukten vid marinan. Då hade vi inte så långt att gå med dingen för att handla mat eller grejor till båten. Det var tydligt att denna staden var båtfolkets stad. Vi räknade till ca 300 båtar som låg längs stranden St. Anne, en fin strand utanför där vi låg. Det låg ca 300 båtar inne i bukten där vi låg med. Här skulle vi nog hitta både generator och andra bra båtgrejor som vi behövde. Nu började det komma rapporter om att Corona viruset hade kommit till Karibien. Det oroade oss inte nämnvärt till en början, än så länge var inte dom öarna vi var eller hade varit på drabbade. Jag passade på att tvätta, städa och handla under tiden som Joakim fixade med grejor till båten. Jag fick åka in till marinan för att sätta mig på café med wifiuppkoppling i flera timmar för att leta uppläggningsmarinor till Amiga och flygbiljetter hem.

Nu upptäcker man den stora fördelen med att varit med en grupp som Viking Explorer. Vi träffade på båtarna Niord, Gry, Svea och Läns. Det så trevligt att se kända ansikten igen. Vi fick tipset från Stefan och Sofie på Niord att gå till en italiensk liten restaurang, dom hade hemlagad mat, lasagne och pasta där pastan var gjord för hand. Glassen var hemgjord med. Vi blev grymt sugna på lasagne och Stefan och Sofie hade heller inte ätit lunch så de hängde lika gärna på. Det blev en fantastisk god lunch och dagen efter gick jag och Joakim tillbaka för att äta glass. Joakim beställde en banana split och det var nog den största banana split jag sett. Jag beställde en vaniljglass med chokladsås. En helt fantastisk god glass. En av kvällarna blev vi bjudna över till Pia och Mickael på båten Gry. Pia fyllde år och vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. När vi var klar med båten och handlat mat för några dagar så lättade vi ankar för att gå ut till St. Anne och lägga oss. Chansen hade gått dit några dagar tidigare. Nu passade vi på att sola, bada och vandra på delar av öns 12 mil långa vandringsled. Vi fick kontakt med Peter, Erika och Nicolina på båten Amaran som vi inte sett sedan 20 november. De var på väg söderut från ön Dominica för att hämta upp gäster i Le Marin. Vi gladde oss mycket till dem skulle komma. På eftermiddagen så vi Amaran lägga i sitt ankare och sätta sig i dingen för att hälsa på hos oss. Det blev ett kärt återseende. Dagen efter bjöd snälla Marit både oss och Amaran över på kaffe och våfflor, hemgjort glass och sylt efter vi hade haft en travel dag på land. Joakim och Peter hade fixat nya solpanel till Amaran, jag, Erika och Nicolina fixade internät och handling av mat. Det tog mig någon timma att söka ESTA visum i USA också. Vi ska mellanlanda i New York när vi åker hem. Som vanligt är Amaran otrolig gästfri och bjöd oss över på middag dagen efter. Så trevligt! Vi fick höra att Lina och Pål på båten Svea skulle gå genom kanalen nästa år och segla över till Hawaii och sedan vidare norrut mot Alaska och Kodiakhalvön. Vi blev heltända på att segla med dem dit. Vi har ju inte bråttom att segla jorden runt och både jag och Joakim har ju önskat att segla till Alaska. Spännande och nytändande tankar iallafall.

Joakim njuter av sin banana split.

Nu hade det kommit alarmerande rapporter om att Grenada började stänga sina hamnar och två fall av coronaviruset hade kommit till Martinique. Det kändes som om vi kanske var tvungen att tänka om. Den nuvarande planen var att segla upp till Dominica tillsammans med Amaran och Chansen. Vi kontaktade Petra och Torsten som var på väg till Grenada och fick veta att immigration i St. George fortfarande var öppet. Vi tog ett snabbt beslut om att segla till Grenada, för om dem hade infört karantän som det var prat om, så skulle vi hinna sitta i karantän i 14 dagar innan vi skulle åka hem. På förmiddagen åkte vi in till byn och checkade ut oss, nu hade vi 24 timmar på oss att lämna Martinique. På väg tillbaka till Amiga såg vi att Lina och Pål var på Svea, så vi körde dit för att höra om deras fortsatta planer. Vi nämnde att vi också kunde tänka oss att segla till Alaska och de tyckte vi skulle hänga på. Vi får se hur det blir, men genom kanalen hade varit väldigt bra om vi vore fler båtar tillsammans. Ska vi segla till Alaska har vi fler dyra grejor vi måste göra på båten innan, b.l.a nytt försegel och ny plotter. Men vad kul det hade varit. Söka visum ska vi göra så snart vi kommer hem. Efter vi sagt hejdå till Lina och Pål körde vi till Amaran för att berätta våra nya hastigt påkomna planer. De hade full förståelse och tyckte det var ett klokt beslut men det betydde också att det kanske var sista gången vi såg dem på denna resan. De seglar över Atlanten i maj och ska tillbringa nästa sesong i medelhavet. Det kändes tråkigt att lämna dem så tidigt men samtidigt så var det mycket pengar som stod på spel för oss. Hoppas vi ses någon gång i framtiden Peter, Erika och Nicolina.

Vi tuffade vidare till Chansen med våran dinge för att berätta vad vi kommit fram till. Det blev också lite sorgligt men Karl Arve och Marit sa att de kommer seglande ner till Grenada så småningom de med. De ska hålla sig vid Grenada och Trinidad och Tobago under orkansesongen. Marit sa att de kommer till Grenada innan Joakim fyller år och det kändes skönt att vi skulle ses igen innan vi flög hem.

Tidigt nästa morgon lättade vi ankare och satte kursen söderut. Vi hade ca ett dygn seglats framför oss. Från Martinique, förbi St. Lucia och St. Vincent hade vi fin slör men på sydspetsen av St. Vincent hamnade vi i lä för ön och efter två timmar gav jag upp och startade motorn. Efter en timmes motorgång kom vinden tillbaka och vi seglade i god vind hela natten. Vi fick besök av delfiner som simmade med oss i ca en halv timma, man blir alltid så glad över att se dem. På morgonen fick vi några rejäla regnskurar och när vi seglade längs Grenadas kust fick vi fallvindar på 35 knop i byarna. Men allt gick bra och vi seglade in mot St. George. Där ser vi en känd båt ligga för ankare med Viking Explorer flaggan uppe. Det är Jan och Elisabeth på Titti 4. Vi släpper i ankaret och har knappt hunnit kollat att ankaret sitter så är Jan med sin dinge bredvid oss och frågar om vi vill ha fika. De ska precis segla söderut för att hämta upp hans dotter och hennes pojkvän men vill gärna träffas en stund. Vi släpper det vi har och Jan ror oss över till hans båt. Så trevligt att prata med dem och höra var de har varit och deras fortsatta planer. Jans båt draggar så han lägger om ankaret innan han ror oss tillbaka till Amiga. Vi kanske ses igen för de ska norrut sedan. Vi plockar ihop och ställer iordning Amiga innan vi pumpar upp dingen, som har fått det fina namnet Dummidotten, och åker in till hamnen. Vi hoppas att det går smidigt att klarera in. Vi åker förbi stora vackra skepp, ett av dem är något alldeles särskilt vackert. Skeppet heter Eos och finns på nätet om någon vill googla det.

Inklareringen går smärtfritt, vi får lite frågor om våran hälsa och de två sista hamnarna vi varit i. Äntligen är vi här och nu hoppas vi att coronaviruset har ebbat ut tills vi ska flyga hem i slutet på April.

And the Grenadines

När ankaret satt gott fast satte vi oss i sittbrunnen och bara njöt av eftemiddagen. Chansen kom och ankrade upp bredvid oss. Vi längtade efter att bada men tänkte först åka in till byn så snart vi fått i oss frukost följande dag. Vi lagade middag på kvällen och vi njöt av maten och värmen ute i sittbrunnen.

Efter en god frukost med nybakat bröd tog vi dingen in till byn. Det var fina bryggor som vi kunde lämna dingen vid och vi hamnade mitt i centrum. Vi letade upp en bankomat för både vi, Simon, Helena, Marit och Karl-Arve behövde ta ut pengar. Vi hittade en restaurang med wifi så vi fick kontakt med omvärlden igen. Det var trevligt. Vi passade på att äta lunch där innan vi letade upp en mataffär där vi fick tag i kyckling och längs gatan sålde kvinnor och män grönsaker och frukt. Det visade sig att dom hade förstklassig kyckling så vi köpte några påsar frysta kycklingklubbor som vi vacumförpackade. Mangon och papayan smakar så gott här, söt och så smakrik, så det åkte några fina exemplar ner i säcken.

Helena och Simon klar för en tur på byn.

Det låg flera båtar från Viking Explorer här, vi passade på att grilla på stranden tillsammans med Elara, Svea och Läns, och titta på när solen gick ner. Några kliande myggbett fick vi men det var det värd. Vi använde dagarna till att bada och snorkla, det är många färgrika fiskar vid reven. Man kan inte vara annat än lycklig när man simmar bland dom. Det så roligt att ha Simon och Helena med oss, de har anpassat sig väl till båtlivet fast det trångt ombord. Jag vill att dessa dagar ska vara evigt, som jag kommer sakna dom när dom åker hem igen.

Fruktstånd vid dingebryggan.
Jerkchicken….mums
Hungriga eller ?!
Glada människor
Valentin och delar av besättningen på Elara.
Från vä. Ellen, Morten och Kristin från Läns, Lina och Pål från Svea.
Elias från Läns väntar otåligt på Simon så de kan kasta frisbee 😊
Elias och Simon roar sig med att kasta frisbee.
Luna njuter av strandlivet.

Efter några dagar i Bequia satte vi segel söderut till Tobago Cays. Det är ett långt halvmåneformat rev som bildar en halvcirkel runt flera öar, som skyddar mot vågorna. Ögruppen och vattnen runtomkring är en fantastisk nationalpark med många olika fisk och djurarter. Vi fick en fin seglats dit. På eftermiddagen ankrade vi upp i ett riktigt paradis, rakt framför oss hade vi ön Baradel. Vattnet var turkosblått och så klart att när jag släppte i ankaret på 4 meters djup såg jag det lägga sig på den sandiga botten och sakta sjunka ner i sanden. Det blev också vårt första möte med en sköldpadda som simmade i det fri. Den simmade bara ett 10 tals meter från båten, vilken upplevelse. Dessa fantastiska djur med sitt dinosaurieliknande utseende simmade upp till ytan för att hämta luft innan de dök till botten för att fortsätta beta av gräset på havsbotten. Vi var så lycksaliga för att få möjligheten att se dem. Vi skulle få se fler dinosaurieliknande djur.

Park Ranger kom förbi båten för att ta betalt och strax efter kom en annan båt förbi för att få med oss nästa kväll till en grillkväll på land. Det skulle grillas hummer och fisk. Efter lite snack fram och tillbaka bestämde vi oss för att avstå för denna gång. Det blev lite bad från båten och då tappade olyckligtvis Helena en snorkel på 6-7 meters djup. Men Valentin och Joakim dök efter den och precis under dom kom en Sting rocka simmande. Så häftigt, dom lyckades dessutom få upp snorkeln igen. Bravo!

Mitt i paradiset.

Vi kröp till sängs ganska tidigt och vaknade tidigt. Nu skulle vi göra strandhugg på öarna runtom. Vi tog dingen mot den nordliga ön, Petit Bateau, och valde en stig som gick över åsen och ner mot stranden på andra sidan. När vi kom upp på toppen av ön såg vi en Leguan ödla, vilken upplevelse. Vi fortsatte ner mot andra sidan och fick en trevlig överraskelse. Där var bord och bänkar, en stor grillplats och en bar. Det var tydligt att det var här dom hade sina arrangerade grillkvällar. Vi vandrade längs en kritvit strand och enstaka palmer. Annars var det lövträd och buskar som täckte hela ön. Vattnet var turkosblått och hela stranden var vykortsvacker. Vi solade och badade lite innan Valentin, Marit och Karl Arve kom. Vi bestämde oss för att åka tillbaka hit dagen efter och ta med oss lunch och snorkelgrejor. Karl Arve och Joakim gick på upptäcktsfärd på några av stigarna på ön. Då upptäckte dom att man kunde gå en mycket enklare och kortare väg tillbaka till dingen. När vi lämnade ön åkte vi vägen förbi Amiga och hämtade snorkelgrejor för att sedan åka till nästa ö, Baradel, där det var massor av sköldpaddor. Vi snorklade och kollade på fiskar och simmade med sköldpaddor som var helt orädda för människor. Vattnet var klart och sikten var fantastisk. När jag skulle gå upp på stranden kände jag att jag klev på något som gav skarpa smärtor i foten, precis bakom stortån. Jag tittade under foten men kunde inte se något. Att gå på den gjorde ont men jag tänkte att det går nok över. Det var flera båtar från Viking Explorer där. Vi träffade på besättningarna på Almazul och Delphinius, mycket trevligt. Vi gick givetvis upp på toppen av denna ön också och träffade på flera Leguaner och en svart/orange landsköldpadda. När vi kände oss nöjda åkte vi tillbaka till Amiga för att äta lunch. Vi låg såpass nära Chansen att vi roade oss med att simma fram och tillbaka dit. På kvällen blev det middag i sittbrunnen och lite vin i månskenet.

En liten del av Tobago Cays.
Leguan.
Vykortsvy.

Dagen efter var det min tur att fixa mat så då packade jag grillade kycklingklubbor, pastasallad och några öl och vatten ner i säcken. Jag blandade en termosmugg med rom och ananas/persiko juice som även den åkte ner i säcken. Nu var vi gott förberett på en heldag på stranden. Joakim hade packat med bad och snorkelgrejor. Jag hade fortfarande ont under foten och nu kunde jag se en svart prick, som en tagg som satt fast. Jag försökte dra loss den men det gjorde så ont att det slutade jag med ganska fort. Det blev ändå en fantastisk dag på stranden. Vi snorklade och solade hela dagen. Vi simmade bland små och stora sköldpaddor, färgglada fiskar och såg en och annan revhaj. Fast dom var skygga. Vi simmade med månfiskar, trekantiga fiskar och vi såg stingrockor och manta. Vilken lycka! På sen eftermiddag började grillmästaren göra i ordning fisk och lobster till kvällens grillning. Han kastade fisk och lobsteravfall i havet och då kom både stingrockor och manta, trekantiga fiskar och andra fiskar för att äta. Så häftigt att komma så nära dom utan att störa. Vi höll oss på stranden när kalaset höll på.

En ny dag i paradiset.
Efter en god lunch på stranden.
Fiskarna låg och väntade på att få mat.
En Red Snapper förbereds innan kvällen grillning.

Det var fyra lyckliga själar som kom hem till Amiga den eftermiddagen. Vi åkte över till Chansen på kvällen. Då hade Helena satt på ett förband med alsolsprit efter att hon försökt dra ut taggen ur min fot men misslyckades för det gjorde så ont. När vi kom till Chansen letade Karl Arve fram bedövningssalva och efter 20 minuter kunde Helena med hjälp av en liten skalpell och pincett dra ut den lille taggen som visade sig vara en korall. Det var skönt att bli av med den. Dagen efter skulle vi segla norrut till Bequia igen. Vi stannade inte mer än två nätter i Bequia innan vi seglade upp till St. Lucia. Då var det dags för nästa att skada sig. Joakim sprang barfota på däck i mörkret för att förbereda båten inför nästa seglats. På något sätt skar han upp en stor flik under stortån. Jag satte på plåster men det ramlade av så Helena tog fram kompresser och tejp och så var saken klar. Det blev en ganska tuff seglats men våra gäster skötte sig exemplarisk. Vi startade klockan tre på morgonen och var framme i Rodney Bay vid femtiden på eftermiddagen. Vi hade vindar i kuling styrka nästan hela vägen upp och vågor blev det en del av också. Vi hade mestadels motvind. Dagen efter klarerade vi in och ut på samma gång, gick runt i byn och Helena fick köpt sig en dusch i hamnen och Klara, Valentins flickvän, flätade hennes hår efter duschen. Då var hon nöjd. Simon njöt av en god sandwich och en iskall öl, lite wifi på det och dagen var räddad. Jag passade på att ringa Malin och Joel Oresten via messenger. Dom satt i Grandiosa och förberedde kvällsmat när jag ringde. Det inte så många svenskar som använder sin båt på vintern hemma men det gör familjen Oresten. Det var jättetrevligt att få en prat med dom. De var klädda i tjocka vinterkläder och det kändes surrealistiskt när vi satt i shorts och linnen i värmen. Det var så trevligt att prata med dom. Det var en fin marina i Rodney Bay men vi låg på svaj utanför så det blev en trevlig dingetur tillbaka till Amiga. Dagen efter skulle vi segla upp till Martinique. Det blev en lugnare och betydligt kortare segling dit. Vi lämnade Rodney Bay på morgonen och var framme i Fort de France, Martinique på eftermiddagen. Nu var det bara några dagar kvar innan Simon och Helena skulle lämna oss. Det kändes trist och saknaden efter dom kom att bli stor. Men vi har nya planer på gång så det dröjer nog inte så länge innan vi ses igen.

Kokosnöt och vin, en fin kombo.
Matlagning på gång i Amiga.
Chansen ligger bredvid oss i Bequia.
Förbereder lunch inför nästa seglats, chokladpannkakor.
Väntar på att Karl Arve och Joakim ska bli klara på immigrationskontoret i Rodney Bay, St. Lucia.
Känslan av att ligga på gräs igen….oemotståndlig.

Gästblogg: Sveinung berättar om sina upplevelser över Atlanten.

Hei, jeg heter Sveinung og Eva er min söster, Joakim er da svoger. Jeg ble fasinert av prosjektet Seiling Amiga allerede på starten og hadde mye moro med å höre hvordan prosjektet utviklet seg. Selv har jeg ingen erfaring med seiling og det meste av det jeg har värt på sjöen er i en robåt eller Rana 17 type båter, altså ikke så mye. Har värt ute for hardt vär på Norskekysten med hurtigbåt og lokalbåter, men da for relativt korte turer, 1 – 3 timer eller så. Så da Eva inviterte til å väre med på en del av seilasen med Amiga, var jeg ikke helt klar for det kan en si. Men tanken bet seg fast og etter hvert ble det ikke så dumt å gjöre det heller, hvor mange har krysset noen store hav i en seilbåt? Ikke mange jeg kjente. Når familie og venner stöttet opp om turen, så var det å be om fri fra jobb. Det gikk gjennom og, hva var da hindringene? Ingen andre enn mitt eget hode. Alt passet perfekt slik at jeg kunne väre med på strekningen fra Las Palmas, Gran Kanaria via Mindelo, Kapp Verde till Blue Lagoon, Saint Vincent i Karibien.

Jeg må si Eva og Joakim er modige. De legger ett temmelig vanlig liv bak seg og skal seile i flere år fremover på de store hav. Ja, vet det er nesten mer tid i havner enn til sjös, men noen strekninger tar likevel ca. 45 dögn å krysse, hvis det går bra. Så er det enda mer mot som skal til for å invitere en som nesten ingenting vet om seiling på en lang strekning. Det er ikke sikkert at jeg taklet livet om bord på en 39 fot Gekko, som ikke er av nyeste slaget, men som har värt en tur rundt jorda tidligere. Amiga skal seile til St. Vincent sammen med flere andre seilbåter. De kaller seg Viking Explorer og fölger en rute som mange andre har seilt. De holder sammen i havn og hjelper hverandre. Vel jeg mönstret på sånn sakte i Las Palmas de förste dagene av det nye året (hadde leid leilighet over jul) og flyttet inn i Amiga 4 januar. Avreise var satt den 5. så i 11 tiden ble det kastet loss og vi gikk for motor ut av havnen, men så vidt utfor moloen var det slutt på kosen. Nå var det tid for en riktig bratt lärekurve, matrosen skulle läres opp: heise seil, ja de heter mye forskjellig fokk, genua, genaker og spinaker og stormseil av forskjellig type bare for å nevne noen. Så skulle han stå til rors og före skuta på trygg måte frem over havet, seile med bölgene og ikke komme på tvers av dem, seile med vinden platt lens (rett i ryggen), lens og rom slör (på siden bakfra). Skulle noe skje var det viktig å tömme seilene for vind og ikke fylle de for da kunne vi kapseise (velte båten). Joda det var noen förste travle dager og nye rutiner skulle arbeides inn. Det å gå på toaletten når båten ruller 30 – 40 grader hver vei er ikke noe du kan trene på land for å si det slik. Det er ikke mye som ikke svirrer frem og tilbake etter bölger og vind sitt forgodtbefinnende. Sette sjöbein lärte jeg ikke förste dagen i Amiga og da det ble liten kuling det meste av strekningen til Kapp Verde sier det seg selv at det ble noen blåmerker her og der. Särlig ene skinka så ut som det hadde kommet mye blåmugg i den. Ja som nevnt ble det mye bölger allerede andre dagen, og da fikk jeg lyst å mate krabbene med litt dårlig fordöyd frokost/lunsj. Eva var raskt ute med å sette på en plasterlapp mot sjösyke og den fungert godt for jeg har heldigvis ikke kjent noe til sjösyke etter det. Turen til Kapp Verde ble veldig moro når jeg begynte å få kontroll på kropp og hvordan Amiga fungerer. Joakim og ego var på samme vakt slik at han kunne läre meg mest mulig og forklare hvordan ting fungerte. Etter noen dager tror jeg nesten han sov noen minutter på vakt. Det tok jeg som at noe gjorde jeg rett og det gav litt mer selvtillit slik at jeg kunne läre enda mer og teste ut hvordan Amiga oppförte seg hvis jeg svingte slik eller slik og hvor mye seilene betydde for hvordan hun gikk i vannet. Jeg lärte å balansere seilene nesten så du ikke trengte å styre henne. Joda det var lett å si men når jeg skulle gjöre det var det noe helt annet som ble resultatet. Her er det mye å läre ennå, og til nå har vi for det meste hatt vinden i ryggen.

Turen til Mindelo i Kapp Verde gikk fint, for å si det slik. Vi kom in på söndag morgen og fikk höre at det var bare å ta det med ro, for mandag var det helligdag der. Mandagen var vi på utflukt til fots og så på byen vi var kommet til. Virket som en rolig havneby med sin egenart, men som også var plaget av litt fattigdom og narkotika, eller var det bare vi som havnet akkurat der de fra hele Kapp Verde holdt til? Tirsdag var det innsjekk hos myndighetene og tid for å handle og sette i stand ting som hadde röket underveis.

Dagene gikk med sosialt samvär og kaffe hos flere av Viking Explorer båter. Fikk ekstra kontakt med Chansen fra Melöy og Lucky Star fra Gävle. Kjempetrivelige folk på begge båtene som vi fikk god kontakt med, på en gang. De andre som man traff i havnen var alle trivelige og åpne så det var riktig hyggelig å väre der. Men vi hadde ett mål i sikte og jeg hadde mest lyst å dra ut å seile mer. Det var planlagt avgang på fredag 17. Vi kastet loss ca kl. 11 og bega oss ut på strekket til St. Vincent. Fikk grei vind og nå skulle jeg ha egne vakter. Vi gikk 3 timer på og skulle ha ett 6 timers frivakt på natt. Det ble satt opp slik att Joakim og ego gikk tre 3 timers vakter og Eva to, i tillegg skulle Eva lage middag. Hun er en liten hönemor som passer på oss. De förste dagene gikk til å komme inn i rutinene igjen, ja jeg glemmer fort når de ikke fölges i havn. Denne strekket ble mye roligere både når det gjelder vind og bölger.

De förste dagene seilte vi sörvest fordi det er mer stabil vind der nede, det gikk ikke spesielt fort fremover, men dagene gikk fort. Vi fisket og fikk mange napp men bare to som kom over rekka. Först en tunfisk på ca 4 kg. Den var göy å få ombord. Nå er det ingen av oss som har slöyd en tuna för så vi gjorde kort prosess: bort med hode og spore så ut med innmat, resten ble skåret i passe skiver for steking. 3 gode middager ble det. Fisk to som kom over rekka var en nålefisk av ett eller annet slag. 60-70 cm lang og 3-4 cm höy, så ikke matpotensiale i den nei. Så fikk vi flere napp der vi fikk fisken inn på under 30 meter og så hva det var för de kom seg av kroken. En seilfisk som vi anslår til 2 meter lang og som vi i ettertid var vi litt glad for å ikke ta ombord. Den var stooor i forhold til sittebrönnen i Amiga. Tre ganger har vi hatt Gullmakrell på og nesten greid å få de ombord, men de har en egen evne til å hoppe opp av vannet og stupe ned slik at kroken lösner. Vi jobber med å finne ut hvordan vi skal få de til å sitte bedre fast på kroken. Vi har også hatt flere napp, der det ikke har blitt fast fisk.

Par dager för vi ankom St. Vincent hugg det til igen, störrrrrrrre seilfisk som ikke ville ha noe med oss å gjöre. Spratt opp ett par ganger for å vise seg frem og så stakk den bare sin vei. Joakim satte på maks brems hva lina skulle tåle og den satte farten opp enda mer. Nå var det bare ett höyt hvin fra snella og av 750 meter line var det ikke mye igjen. Jeg foreslo da att han måtte sette på mer brems og det gjorde han, nest siste hakk ble nådd (tre over hva lina skulle tåle) og ingen reaksjon som tilsa at det ble mindre fart på fisken i andre enden. Så gav lina etter og vi satt der og lurte på hvor stor var egentlig den fisken. Etterpå prövde vi å dra line ut med bremsen på det nivå den hadde på slutten og jeg anslår at jeg dro ca. 75 kg når jeg klarte å dra ut line. Eva greide ikke å dra ut line. Skulle nesten tro det var fiskebåt jeg var på, for det ble mye snakk om fisk til tider.

Av skip og båter har det stadig värt noen i sikte, nesten hver dag. Fiskebåt med noen kilometer lang drivline eller drivgarn, tom tanker mot Venezuela og flere lasteskip med kontainere til og fra USA. Vi har kontakt med noen seilbåter som er med på Viking Explorer, og de er ikke så altfor langt unna, og så har vi sett noen seilere som vi ikke har hatt kontakt med. En franskmann, en nordmann og en ukjent.

Siste biten av seilasen dro vi sör for Barbados og så litt mer nordover i en nydelig slör med 7 knop i timen mot Blue Lagoon Marina på sydspissen av St. Vincent. Vi ankom her på 4. februar 2020 ca kl. 14.00 og ble tatt vel imot av Mike som loste (20 EC$) oss inn en trang åpning i revet utfor havnen. Ved piren ble vi önsket velkommen av marinaen og Viking Explorer sine folk og fikk en lokal variant av rom og juice servert. Drinken var god og sterk, og siden det er lenge siden vi hadde smakt alkohol gikk den rett i hode på oss 😊. Ble sosialisering resten av den dagen, og på kvelden var det sammenkomst ved marinaen. Vi kjöpte en bötte öl og bestilte hamburgere å spise. Burgerne var gode: rent storfekjött, salat, bacon og ost grillet over kull fra kokosnötter. Nammnam og det lokale ölet var ikke dumt det heller. Pussig nok, litt over kl. 20:15 var det dags for å finne köya. Sliten etter en lang tur over Atlanteren og litt utladning ved å nå land pluss noen öl til maten var det utrolig godt å få lagt seg for å sove. Men noe sitter i våknet kl. 06:10 og skulle på vakt snart, vel det var godt å bare krype opp på dekk og sitte å se soloppgangen og livet starte utfor skutesiden. Noen tok en rask morgendukkert i havet, en båt la ut fra marinaen, Mike var på plass, og noen fregattfugler kjempet om ett par småfisk i havna og noen ansatte i Blue Lagoon kom på jobb. Jobben idag var å vaske båt og klär. Jeg skrubbet og spylte dekket for å fjerne saltet som hadde satt seg på alle overflater. Joakim vasket fall og rep samt fikk noen lokale kontakter, etter lunsj + litt til hoppet han over bord og skrapet skroget i vannlinjen, der det hadde satt seg noen uinviterte gjester. Vi hadde en bra spasertur til närmeste minibank og fikk ut noen lokale penger. I kveld ble det pastasalat med skinke og pesto. Tidlig kveld i dag og. No er billetter hjem bestilt og snart er det på jobb igjen.

Jeg vill rette en stor takk til Kaptein Joakim, Styrmann og Kokk Eva og til S/Y Amiga som har gitt meg en opplevelse for livet.

P.S. Nå må ingen tro at jeg har lärt å seile. Ja litt har jeg lärt, men siden vi har hatt medvind er det mest slör og platt som er drillet. Og det har vi ikke i Norske og Svensk farvann. Nesten så jeg må vurdere å ta en strekning til men da med litt kryss, tvers og jibb 😊 D.S.

Fortsätt läsa ”Gästblogg: Sveinung berättar om sina upplevelser över Atlanten.”

St. Vincent

Första dagen iland går vi bara runt och finns till. Jag känner mig sliten, inte trött. Sådan sliten som inte går att sova bort utan det är bara vila och sova som gäller under längre tid. Jag tror vi alla i besättningen känner så, särskilt Joakim som har haft ansvaret för båt och besättning. Han har fått det talande namnet ”luketrollet”, för nästan varje natt har han dykt upp i luckan och kollat till oss som varit på vakt fast han borde sovit. Nästan varje morgon vid sju, när han har blivit avlöst så har han ordnat med seglen om det behövts och missat ytterligare timmar med sömn.

Vi pratar med dom andra båtarna, hör hur deras seglats har varit, fisket och hur man hanterat dom ensamma dagarna ute på. Det verkar som alla har haft det mycket bra. Dom som kört båtarna hårt över har fått lagat en del och andra har klarat sig utan att saker gått sönder. Några har valt att gå lite sydväst och har haft ganska bra vindar, och några valde att gå rakt på målet och kom fram i god tid innan välkomstfesten.

Vi får information om att besättningarna på båtarna brukar träffas i baren på stranden klockan fem för sundowner, mat och trevligt umgänge. Vi tar våran första dusch på nästan tre veckor och det är ljuvligt skönt. Duschen har bara lite lätt ljummet vatten men det så varmt ute, 29 grader, att det känns helt underbart. I avgiften till Viking Explorer ingår två nätter i hamn, dusch, vatten och att kasta sopor. Om man vill ha el kostar det 60 Karibiska dollar i dygnet. Vilket blir ca 240 svenska kronor. Det känns dyrt och vi är tacksamma för att vi klarar oss utan el. Efter två dygn får man betala för allt, inget ingår i hamnavgiften. Vi bestämmer oss ändå för att stanna åtminstone till Chansen kommer.

Vid femtiden går vi till baren och beställer var sin hamburgare och en hink med tio flaskor med den lokala ölsorten, det smakar suveränt gott. Hamburgaren är gjord på enbart kryddor och malet nötkött. Vi njuter av färska grönsaker, färskt kött och iskalla öl. Vi sitter och tittar på solnedgången med god mat och i goda vänners lag, dock saknar jag Karl-Arve och Marit på Chansen,  Torsten och Petra på Lucky Star. Vilka vänner vi fått, för livet.

En fin kväll iland

När klockan passerat åtta på kvällen så känner vi att nu är vi mogna för sängen alla tre och så får det bli. Vi kryper till kojs och somnar så gott. När klockan är halv ett på natten vaknar jag, det nog dags att gå på vakt tycker hjärnan. Det är så varmt i akterruffen så jag tar med mig en fårskinnsfäll upp i sittbrunnen och lägger den över dynerna. Jag lägger mig och drar över mig en handduk. Efter någon timme somnar jag och vaknar av att en tupp gal och då börjar det även ljusna. När jag ligger där och ser månen gå ner ser jag stora svarta fåglar, fregattfåglar, som seglar förbi över himlen. Dom får mig att tänka på förhistoriska djur med sitt speciella utseende. Jag packar ihop grejorna i sittbrunnen och går ner till min koj och försöker somna om, nu är det ganska svalt i akterruffen. Jag sover en timma till innan jag stiger upp och njuter av en sval morgon. Joakim och Sveinung vaknar när jag börjar koka kaffe och förbereda frukost.

Denna dagen ska vi ta hand om Amiga på bästa sätt. Sveinung svabbar däck, Joakim avsaltar alla linor och rep, dyker i vattnet och avlägsnar våra följeslagare som sitter i vattenlinjen. Han kopplar på el till våra fläktar som vi har i akterruffen. Nu blåser det en jämn ström luft över våra kroppar när vi sover. Jag bäddar rent i alla kojer och tvättar lakan och handdukar för hand. Det blir två baljor med tvätt. Det torkar snabbt i den fina passadvinden. När det närmar sig kvällen får vi får reda på att Lucky Star har kommit och lagt sig på utsidan revet,  klokt beslut! Vi ser verkligen fram emot att träffa dom igen.

Efter allt slit under dagen äter vi middag ute, fisken smakar otroligt gott, och passar på att njuta av kvällen innan vi tar tidig kväll och somnar gott. Skönt med fläkterna som håller oss svala under natten. Jag vaknar vid sex tiden och sätter mig i sittbrunnen för att se solen gå upp. Det så mysigt att sitta där själv, dricka kaffe och se hamnen vakna. Vid åttatiden har vi ätit frukost och nu väntar vi på Lucky Star ska anlända. De kommer och det tutas och ropas ut välkomstord så ingen kan missa att de tillhör Viking Explorer. Alla står på bryggan för att ta emot dom. Tyvärr så klantar hamnpersonalen till det så de får rep i propellern. Men Torsten är snabb att byta om och dyka i och snart är de loss. Det många händer som sträcker sig fram för att hjälpa till med tamparna. Efter ett tag sitter båten fast i bryggan och vi kan krama dom välkommen. Så roligt att se dom igen. De får sin välkomstdrink rompunch och blir precis som vi blev, lite susig i kupan. Inte så konstig efter nitton dygn på havet utan någon form av alkohol. Efter vi fått höra lite om deras seglats fortsätter jag att tvätta kläder, Joakim får kontakt med en man som tar med folk på fiskturer och han erbjuder Joakim plats i bilen till närmsta affär som säljer fiskutstyr. Dom är snart tillbaka, det var visst ganska dyrt i affären. Sveinung tar med sig datorn till receptionen där det finns wifi för att leta reda på flygbiljetter hem. Han hittar biljetter till London och från London till Oslo några timmar senare. Han åker på söndag, så det innebär att vi blir fem personer ombord på Amiga i två nätter. Joakim erbjuder sig att sova på durken, han är bra snäll min man!

Jag hade längtat efter färsk frukt och grönsaker så lite besviken blev jag när jag upptäckte att urvalet var rätt begränsat och ganska kostsamt. Däremot var fisk prisvärt och så godt. Vi åt red snapper, kingfish och wahoo. Alla smakade gudomlig gott men Red snapper var nog min favorit.

Fredag förmiddag är det välkomstseremoni för seglarna i Viking Explorer. Vi träffas på hotellets konferensrum och där är det välkomsttal av turistminister för St. Vincent & Grenadinerna, vi får höra ett glatt tal från en representant som är Viking Explorers sponsor, Captain Bligh. Dom tillverkar rom. Alla besättningsmedlemmar fick diplom och alla båtar fick en vacker segelbåt i sten. Efter det blev det en liten prisutdelning och vi fick pris för äldsta båten. Vi blev både glad och överraskad. Niord fick en natt på hotell som pris för årets Support member. Det var dom väl förtjänt och applåderna lot sig inte stoppa. Vilka fina människor vi har fått möjligheten att träffa, lite vemodigt att nu ska vi skilja lag och var och en seglar efter sina planer. Men vi hoppas innerligt att vi träffar alla igen någon gång innan sesongen är slut.

På eftermiddagen kommer Helena och Simon med taxi från flygplatsen. Gensynsglädjen är stor. Som jag har sett fram emot att se dom igen! Det var så skönt att äntligen, efter 7 månader och 7 dagar, få krama om Simon igen. Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra förut. Helt underbart att krama om Helena också och få höra sista nytt om Giro. Dom har en lång resa bakom sig som avslutades med en halsbrytande taxiresa från flygplatsen. Den lokala befolkningen kör mycket snabbt och slarvigt efter nordiska mått mätt. Dom tutar inför varje skarpa kurva så mötande bil vet att dom kommer istället för att sakta ner. Att bromsa finns inte verkar det som. Lite omskakad var dom när dom steg ur taxin. Vi plockade med oss resväskan och gick till båten så dom kunde få bytt om till lättare kläder. Båda två var trötta men det fanns ingen tid för vila, vi skulle på den officiella välkomstfesten till Viking Explorer som var precis denna kväll, och dom skulle med. Alla medlemmarna i Viking Explorers tog gruppfoto vid stranden i den vackra solnedgången innan det var dags för mat och välkomstdrink. Chris från båten Elara hade med sig en drönare så det blev en annorlunda vinkel på gruppfotot. Fint blev det. Det blev en mycket trevlig afton. Helena och Simon tog tidig kväll, vid åttatiden var det dags för dom att sova. Vi saknade två båtar, Chansen och Lilla Mys. Chansen skulle komma in på lördagmorgon men Lilla Mys hade fått motorhavari utanför Kap Verde så en av deras besättningsmän fick flyga hem till Sverige och hämta delar innan dom kunde segla vidare. Dom räknade med att komma till St. Vincent tisdag. Vi kom oss inte i säng förrän klockan passerad midnatt, det var så kul att prata med alla om deras seglats över och hur det hade varit.

Simon vilar, lite jetlaggad
Helena och en kramgo katt.

Det visade sig att alla mail vi skickad till Helena aldrig kom fram, Joakim hade missat en bokstav i hennes mailadress när han skrev in den i maillistan, men hennes chef hade fått så han kunde hålla henne underrättad om saker som hände ombord och positionen. Så det kan gå.

Denna natten sov jag oroligt, det hade börjat blåsa ganska rejält och när jag gick upp i sittbrunnen satt Joakim där och tittade på månen. Våra tankar gick till Chansen och Lilla Mys som var där ute någonstans. Så småningom kröp vi ner i kojorna och somnade om. Helena vaknade tidigt på morgonen, något jetlaggad. Simon sov som den tonåring han är, 10 -12 timmar och så är han inne i Karibientiden. Vi åt frukost i sittbrunnen och så Chansen ligga utanför revet. Joakim ropade upp honom och gav honom tipset att vänta till klockan åtta för då började lotsen jobba och kunde hjälpa Chansen genom revet. Vi hörde även Micke säga samma sak. När äntligen Chansen låg förtöjd vid bryggan blev det ett tårfylld välkomnandet från alla parter. Det var så skönt att se dom igen och höra deras glada skratt. Karl-Arve var trött, han hade varit vaken hela natten och dom hade haft vindbyar upp i 40 knop. Marit och Valentin var trötta även dom. Hundarna Rocky och Luna fick komma på bryggan och hälsa, deras svansar kunde inte sluta vifta av glädje. Rompunch blev serverat fast det var innan frukost för dom. Plötselig skakade hela bryggan så jag trodde det var ett jordskalv, samtidigt som jag lyfter blicken hör jag ett skarpt smäll och ser båten Lucky Star skjuta iväg från bryggan som den varit slungat av en slangbella, utan besättning. Petra och Torsten står kvar på bryggan. Snabbt som ögat åkte tre, fyra dinger ut, de var snabbt framme hos Lucky Star och kunde hindra hennes färd ut mot båtarna som låg på svaj. Det var lotsen som körde förbi med en chartrad katamaran och inte såg sig för. Han körde över bojen som han själv hade förtöjd Lucky Star i dagen innan. Linan till bojen hamnade i katamaranens propeller och drog Lucky Star från bryggan. Ena pollaren på bryggan slets loss, ena pollaren på Lucky Star slets loss och deras el kabel slets tvers av. Hela pälaren som elen och vattnet tas från lossnade från bryggan. Den stod kvar med bara en skruv fäst i bryggan. Katamaranens propeller blev trasig så dom som chartrad båten fick flytta ut. Dom fick en annan båt dagen efter. Petra och Torsten fick en boj att ligga vid fram tills marinan hittade en plats till dom där de kunde ligga utan att behöva använda pollaren som försvann. Inte ett ord till ursäkt från lotsen. Istället kom han med en rostig, alldeles för stor pollare för att ersätta den som försvann. Petra och Torsten tackade nej så då började han dyka för att se om han hittade deras pollare. Det gjorde han inte. Charterbolaget som han var anställd av kom med en pollare som Torsten och Petra accepterade. Snack om äventyr.

När allt lugnat ner sig åt vi lunch och packade ihop lite saker för nu skulle vi på utflykt med delar av Viking Explorer. Det kom en liten buss och hämtade oss för en sightseeing till Kingstown, öns huvudstad, och till Fort Charlotte. Det var smala kurviga vägar med fantastisk fin utsikt på väg till Kingstown. Vi åkte genom staden och dens olika marknader, för att åka på ännu mindre och ännu kurvigare vägar till Fort Charlotte. Där fick vi en rundtur bland konst och kanoner. Tavlorna visade hur lokalbefolkningen blivit behandlat under årens lopp och det var ingen trevlig historia. I dagsläget är St. Vincent självständig och dom livnär sig för det mesta på export av rom och cannabisolja. Sedan åkte vi in till Kingstown och där vandrade vi runt på marknader och i affärer. Det var en lugn och skön atmosfär i staden. Även om man fick passa sig noga för att inte bli påkörd av bilar. Då vi kom hem igen gick vi ombord på Chansen för att höra om dom ville äta lobster (lokal hummer) med oss. Det ville dom så vi avtalade tid på kvällen. Lucky Star hade andra planer så dom följde inte med. Vi hade fått ett tips från båten Gry som vi nappade på. Vi var tvungen att gå bredvid stora vägen och bilarna körde som biltjuvar. Mörkt var det också så vi fick akta oss väl. När vi kom fram till restaurangen så beställde vi sex humrar, Valentin beställde guldmakrill. Servitrisen sa att det ville dröja för det var så många som beställd hummer den kvällen. Efter en timme började vi bli otålig och då föreslog servitrisen att vi kunde få tillbehöret först och sedan hummer, när den var klar. Vi fick ris, olika såser och grönsaker som vi åt glupskt och efter en halv timme kom hummern. Den var stor och smakade gott. Men ändå inget vi blev imponerat över. Efter maten gick vi hem till var sin båt och tog kvällen. På söndag var det dags för Sveinung att åka hem. Det har varit en fantastisk fin månad tillsammans med honom. Hans flyg skulle gå på eftermiddagen så vid ett tiden kom taxin och hämtade honom. Det blev tomt efter honom men samtidigt fick vi ju lite bättre plats i båten.

Ut på tur aldrig sur

På måndag seglade vi söderut mot Bequia. Det var första seglatsen för Helena, och det var några år sedan Simon seglade sist. Seglatsen till Bequia tog ca en och en halv timme med friska vindar och medsjö. Både Simon och Helena tyckte första seglatsen var rolig, alla flygfiskar och fåglar som var runt båten höjde stämningen också. Men tyvärr ingen delfiner att se. När vi kom fram til Bequia såg vi att det låg många båtar på svaj, vi hittade en lämplig plats men ankaret satt inte förrän vid andra försöket. Det var mycket lavasten under sanden som gjorde att ankaret inte fäste direkt. Det låg en fin lång sandstrand längs kusten med små fina rev utanför. Perfekta att snorkla vid. Det såg vi fram emot att göra kommande dagar.

Atlanterhavssegling vecka 3

Dag 15

Nu har vi varit två veckor till havs och det har varit så skönt. Ingen har varit sjösjuk, vi har sovit för det mesta bra och vädret har varit fantastiskt. Sol nästan varje dag och dom dagarna det varit mulet har det bara varit skönt. Då har det blivit lite svalare i båten. Nätterna har varit varma och sköna. Vi njuter av seglatsen alla tre och har fått väl inarbetade rutiner. Vi har ätit två varma måltider om dagen och frukost och fika. Nattamat har det också blivit för den som önskat det. Vi har några dagar kvar och nu är vattentemperaturen över 27 grader så vi njuter av salta bad på däck. Vi har inte haft stiltje så vi har inte kunnat badat i Atlanten men vi har njutit av hinkar fyllda med vatten som vi hällt över oss. Så ljuvligt.Denna dagen gick utan några särskilda händelser. Höjdpunkten var nog pannkakorna till kvällsmat verkar det som, till och med antecknat i loggboken.

131 NM

Dag 16

Natten är stjärnklar och månen lyser, den ligger med sin halva neråt.

På morgonen när jag går upp ser jag några oroväckande mörka moln och under dom hänger ett ”slör”. Joakim blir väckt och vi kollar radarn. Jo, det är ett lokalt regnväder på väg mot oss. Vi vet att det regn i molnen och det oroar oss inte, men vi vet inte vindstyrkan och det kan ställa till bekymmer. Vi ska ändå byta segelföring under dagen så vi beslutar oss för att göra det på en gång. Då lägger vi om kursen till nordvästlig och tar ner den utspirade bommen till genuan. Genuan dras över till babord sida där storen är. Vi håller koll på radarn och ser att det var ett lyckat drag att ändra kurs. Ovädret försvinner bakom oss och återigen sänker sig lugnet i båten.

Det är mycket varmt så vi bestämmer oss för att duscha i sittbrunnen. När vi häller det sköna havsvattnet över oss känns det som man är i himlen. Vi tvättar oss och sköljer av oss tvål och schampo med havsvatten. Till sist duschar vi av oss saltvattnet med sötvatten. Nu känner man sig sval och ren igen.

Kvällen närmar sig och jag känner mig trött. När vi har ätit och jag har gjort undan kvällens göromål kryper jag till sängs. Jag har 6 timmar jag kan sova innan jag ska på vakt. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på kudden och sover djupt tills jag blir väckt till mitt nattpass.

143 NM

Dag 17

Idag är det Jockemannens tur att skriva på bloggen. Det ska handla om all fisk vi kunnat äta om vi hade lyckats få dom upp i båten. Vi hade kunnat äta guldmakrill och segelfisk i mängder. Men så har det inte blivit. Men många fiskehistorier har det blivit. Så här kommer det en till för den som orkar läsa fler. Vi hade inte haft napp på tre dagar så det var inte med så stor tro jag slängde i det blåa favoritbetet med vilket vi hade fått dom flesta huggen. Men i med det och släppa ut lagom med lina så betet ligger på framkant på nästa våg. Ibland är det mycket sargassotång och betet behöver dras upp och rengöras ofta. Idag var det lite sargasso så tiden gick och man tänker inte så mycket på fisket. Jag gick och hämtade mitt munspel för att spela lite och när jag kom upp och precis satt mig kom hugget. Det kurrade i rullen, fisk, men så hände det inte så mycket mer så jag undrade om den släppte direkt eller va det tång i alla fall. Så kom rusningen, nu snurrade rullen med en hiskelig fart, det är en stor stark fisk, det känns så jag lägger på broms lagom för en stor fisk, jag har ju haft en stor på tidigare som hoppade upp och skrattade åt mig och släppte kroken med ett glatt sprall. Så det här känner jag igen. Då hoppar den upp en meter ur vattnet och försöker att göra sig av med betet. En stor blank silvrig segelfisk. Jag skrek i båten. Det va stort pådrag. Och upp ur vattnet igen med tillhörande vitt skum. När en tredjedel av rullen löpt ut utan att den tröttnade lade jag på mer broms men den bara simmade vidare. Nu va det max vad linan klarar. När två tredjedelar av linan löpt ut måste jag göra nåt. Den slutar ju inte,bara simmar på utan att tröttna. På med mer broms, den måste ju tröttna nån gång. Nu va det höga toner i linan och det lät ansträngt. Nu börjar det att ta slut på lina så jag behöver få stopp på den här fisken så jag lägger på ännu mer broms och då blev det lättare. Jag tänker att nu har den vänt och simmar mot oss så jag vevar det jag förmår för att hålla linan sträckt. Men ju mer jag vevar ju lättare blir det och jag inser att den är inte kvar, den här har också släppt. Det tar en stund att veva in all lina och när rullen blir full igen ser jag att favoritbetet är borta. Jaja, inte illa ändå. Utrustningen är gjord för fiskar på fyrtiofem till sextiofem kilo. Den här firren va betydligt större. Vilken match. Det gick så fort alltihopa, det förstod vi när Eva kom upp ur luckan och undrade vad vi höll på med. Hon hade ju bara varit på toa. Så kan det gå till på Atlanten.

128 NM

Dag 18

Jag hade nog trodd att vi skulle ha bättre vindar än vi haft men med flera dagar med svaga vindar så dröjer det nog till ut på morgondagen innan vi når St. Vincent. Det känns helt okej för nu vet jag att vi hinner fram till den dagen Simon och Helena anländer. Det sägs ju att man oftast har goda stabila vindar mellan 15 och 20 knop. Det har vi haft en vecka och resten av dagarna svaga vindar mellan 8 och 14 knop. Men trots svaga vindar har vi inte haft tråkigt. Det har varit otroligt lärorikt och det har varit en fantastisk fin resa över Atlanten. Vi vill bara ha mer, vi ser fram emot långa distanser i stilla havet nu när vi har fått så bra erfarenheter av denna seglatsen. Det har varit extra lyxigt att vara tre ombord. Men jag tänker att över stilla havet blir det nog bara mig och Joakim. Det blir spännande.

Idag tycker Joakim att solen lyser lite extra gott och havet är lite, lite blåare. Det är för att det är sista dagen säger han.

På morgonen idag skrev jag en mail till Helena och berättade att vi hinner i tid. Den skickar Joakim i kväll. Vi hämtar och skickar en gång om dygnet för ssb radion brukar mycket ström. Då hämtar vi väderrapporten också. Det har fungerat mycket bra, både att skicka och hämta mail samt vädret. Vi är så glada för våran ssb radio. Med den kan vi ha kontakt med omvärlden via mail. Det går åt alldeles för mycket data till att skicka eller ta emot bilder så det fungerar inte. Men det helt fantastiskt att kunna sitta ute på Atlanten och maila med folk hemma. Vi tycker ssb radion är grym.

Natten och dagen idag har gått enligt rutinerna vi har. Vi kör watermakern när den behövs att köras och då behöver vi inte köra den när vi ligger i hamn. Den har gjort livet mycket bekvämt ombord. Det blev hemmagjorda konserver till middag idag, Biff Bourgogne, och det smakade så mycket godare än köpta konserver. Det blir till att laga mycket konserver så vi har under långa seglatser.

Solen här är mycket stärk. Det blir så hett på däck att det knappt går att gå barfota. Biminin gör sitt jobb så vi har skugga i sittbrunnen.

Vi har lätta vindar under kvällen så vi får hjälpa vindrodret att hålla kursen ibland.

135 NM

Dag 19

Efter en natt med friska vindar vaknar jag till förväntan av att se land men när jag kommer upp i sittbrunnen är det bara hav och himmel att se. Det ingen som ropar ”landhoj”. Joakim tror det ligger dimma eller en tjock dis runt ön så den därför den inte syns. Vi ser öarna som ligger öst om Bequia efter ett tag, vilken känsla att se land igen! Vi har fortsatt god vind och Amiga rör sig fint genom vattnet i dryga sex knop.

När det är lunchdags går jag ner och lagar mat, skönt att vara mätt när vi anländer. Efter lunch ser vi St. Vincent och då är det bara 10 distans kvar. Vilken lycka och lite vemodigt att vara framme.

När vi närmar oss St. Vincent så ropar Joakim upp hamnen och får prata med en av arrangörerna, Micke. Vi kan inte gå in den markerade vägen för vi sticker för djupt, vi måste gå den omärkta leden och bredvid ligger revet mycket synligt på båda sidor och sjön bryter över. Passagen är bara sju meter bred och det är strömt i fåran. Micke föreslår att vi tar hjälp av en lots för att komma in tryggt. Vi är eniga och våran lots kommer ut i en gummibåt för att hjälpa oss tryggt in. Han presenterar sig som Mike och har jobbat som lots i tio år i hamnen i St. Vincent. Han lägger fast sin gummibåt i Amiga och sedan tar han över rodret. Han ger full gas och vi kommer tryggt in i hamnen. Det står många medlemmar av Viking Explorer på bryggan och det hörs både tutor och glada tillrop. Det krånglar med tilläggningen för vi hittar inte tillräckligt långa rep och sedan håller en annan man som hjälper oss få fast repet i bojen bak båten, att få repet in i våran propeller. Men till slut ligger vi fast och kan hoppa i land. Vi får kramar, gratulationer och rompunch att förfriska oss med. Det var underbart att se alla igen och ha fast mark under fötterna.

Det är fint här, marinan har ett hotell som ligger precis vid havet. Det ligger även några restauranger och barer här. Joakim och Sveinung går för att checka in och anmäla oss hos tullen. Vi måste betala i Karibiska dollar eller US Dollar. Sveinung har US Dollar så vi slipper gå till bankomaten. Jag börjar ordna upp i båten. När vi har fixat med det praktiska så går vi bara runt på bryggan och pratar med folk. Det så skönt att bara vara. Vi får reda på att Lucky Star kommer in nästa morgon och att det troligtvis dröjer fyra dygn innan Chansen är här. Vi gläder oss till dom kommer!Lite roliga fakta under vår Atlantkryssning:Vi bakade 8 bröd och stekte 65 pannkakor. Vi fångade en tonfisk och en nålfisk. Vi såg 4 portugisiska örlogsmaneter. Vi tappade 4 guldmakrill, 3 okända fiskarter och 3 sailfish. Det gick ca 12 liter bränsle för att ladda batterierna första veckan.

Hade vi inte förlorat så många fiskar hade vi ju aldri fått erfara det roliga med att få segelfisk på kroken. Det var grymt roligt!

Atlanterhavssegling vecka 2

Dag 8

Denna natten hör jag delfiner bredvid båten. Jag hör hur dom blåser ut luft när dom simmar förbi. Jag tänder pannlampan och ser dessa vackra skapelser simma bredvid båten. Dom stannar ganska länge och håller mig sällskap i nattmörkret. Joakim vaknar och kommer upp, han lyssnar också på delfinerna och tittar på stjärnhimmelen en stund innan han lägger sig igen.

Både Sveinung och jag har en lugn nattsegling så när Joakim går på är det bara att fortsätta segla i samma tempo. Han drar fram munspelet och spelar sig genom sitt nattpass.

På förmiddagen kör vi motorn för att ladda batterierna, det luktar skumt från generatorn. Joakim menar att det är dom nya kolen som han satt ditt som sliter in sig.

Vi äter korv och potatismos till lunch. Det bildas mörka moln framför oss och Sveinung ser en blixt i dessa moln. Vi beslutar oss för att svänga norrut mot en ljusare himmel. Vi drar ner storen ifall vi skulle få en squall. I ca en timme följer dessa svarta moln oss innan dom försvinner söderut. Det var skönt att bli av med dom. Vi hissar storen igen, lägger oss på rätt kurs och seglar vidare. Vi äter kvällsmat och drar in fisklinan.Denna kväll somnar jag till Idas sommarvisa.

132 NM

Dag 9

Natten klarnar upp och äntligen får vi vind. Vi kollar radar för att se om några squall är på gång men natten blir lugn. Sveinung ser en båt, vilket vi inte ser så ofta här ute på Atlanten. Joakim känner hur det börjar blåsa i seglen och farten ökar, han njuter av morgontimmarnas segling. Sveinung vaknar till 18 knop vind och inget fladder i seglen. Det är en optimistisk och nöjd besättning som ser dagen gry.

Det mulnar på under förmiddagen men vinden håller i sig. Det är nästan ingen vågor så Amiga seglar snabbt och fint genom vattnet. Vi får besök av stora delfiner och dom håller oss sällskap under en halv timma. Det så fantastiskt att se dessa vackra djur, deras spänst och kraft där dom far fram. Det är en stor flock, på ca 15 djur. Dom har även med sig små delfinbebisar som simmar tätt, tätt intill sina mödrar. Rätt som det fastnar det tång på stjärtfenan till en delfin, den blir inte av med tången men då kommer en annan och hjälper till så den blir av med sargassotången.

Vi får även sällskap av Hasse, det är en liten brun och vit sjöfågel som har följt oss varje dag sedan vi lämnade Kap Verde inbillar vi oss. Det är säkert inte samma fågel men tanken att det är det är trevlig, därför har den fått ett namn. Ibland har Hasse med sig en kompis eller två men som oftast är han ensam. Så har vi Tage, som inte hälsar på varje dag men ganska ofta. Hans första besök var när han satt på båten en tidig morgon och tittade på Joakim genom fönstret i pentryt. Han är en vit fågel som vi tror är någon form av fregattfågel. Den har en lång stjärtfjäder. Han flög förbi häromdagen och då sade jag ”Tage” i en överraskande och välkomnande ton, då kraxade han till och sket innan han flög vidare.

Jag gör Catchupa till middag, det blir så mycket att det räcker till kvällsmat med. Vågorna har blivit lite större men Amiga tar dom fint. Vi ser mängder med flygfisk, varenda dag. Kvällen kommer och vi gör oss klara för natten.

Denna kväll är det tyst i sittbrunnen, kanske funderar han på att göra en egen låt?

151 NM

Distansrekord

Dag 10

Denna natten har vi god vind, vi slår rekord. Seglar 150 distans på ett dygn. Lilla Amiga kan när det är rätta förutsättningar.

Vi kör motorn under förmiddagen och Joakim märker att laddningen inte är som den borde. Han misstänker att han kört sönder generatorn på motorn. Det blir en tung dag för honom. Han monterar upp på sprayhooden den nya flyttbara solpanelen och den ger bra ström. Det är ingen bra dag ombord på Amiga, stämningen är låg, vi har fortfarande inte kommit halvvägs och vi är på 10 dagen. Vi hoppas att vinden håller i sig så vi hinner fram till Helena och Simon kommer. Sveinung är på gott humör dock, han stortrivs i båten och på havet. Han känner att han har inte så bråttom med att komma fram.

Det är skönt när kvällen kommer och vi kan lägga oss och vänta på en ny dag som förhoppningsvis blir bättre.

140 NM

Dag 11

Denna natten har vi varierande vind mellan 11 och 19 knop. Vi går med fulla segel och platt läns. På morgonen kändes allt mycket bättre, Joakim hade klarat av att räta bladen på släpgeneratorn så nu laddade den igen. Denna förmiddag kom vi halvvägs över Atlanten, det firade vi med en påse M&M och kaffe.

Jag kastar ut linan när jag går på vakt och det nappar direkt, nu är det ett helt annat ljud i rullen. Det är en rejäl fisk vi fått på. Jag ser den när den kommer upp till ytan men precis vid samma tid kommer en våg och skymmer sikten. Men jag ser att det är en bamse som är på kroken. Efter några minuter tappar vi den. Vi skojar om att det kanske var en segelfisk, Blue Marlin.

Vi kollar kroken att den är okej innan vi släpper ut linan igen. Det går inte många minuter för det hugger igen. Det samma ljud i rullen och nu åker linan ut av bara farten, ca 350 meter. Joakim är försiktig med bromsen för denna vill han gärna behålla. Fisken är stärk! Jag och Sveinung kastar oss över vinschen och drar in genuan för att minska farten på båten. Jag ställer mig bak ratten och försöka styra upp mot vinden så mycket att storen slår bakåt. Ett tag seglade vi baklänges. Vi har ett preventerrep i bommen så den kan inte slå. Joakim klarar hitta bra stöd mot pushpit och kampen är igång. Sveinung försöker filma förloppet. Fisken kommer upp mot ytan och både Sveinung och Joakim skriker av lycka, det ÄR en segelfisk. Jag vänder mig om och den kommer upp igen och hoppar, nu skriker även jag, vilken syn, vilken fisk! Den är ca två meter lång. Den har ett långt vackert spjut och färgen är mörk gråblå på ovansidan och ljusare under. Den är så vacker att jag nästan önskar att vi tappar den samtidig som jag vill ha den. Joakim kämpar, fisken simmar ut och Joakim drar in. Efter en halv timmas kamp har vi den bara tre meter från båten. Så spännande! Sveinung står klar med huggkroken men fisken vill annat. Den drar ut igen och då lossnar kroken. Neeej, ropar Joakim men den är borta. En halv timma höll det på. Joakim är trött och mör i armarna men så lycklig. Vi båda tycker nog det var bäst så för var skulle vi gjort av den store fisken? Vi har ju så liten sittbrunn. Sveinung visste råd för det och menade att det hade inte varit något bekymmer. Men innerst inne tyckte jag det var bra att den vackra fisken fick simma vidare. Efter vi ordnat seglen igen och vi är på rätt kurs kastar vi i linan igen. Det går inte långa stunden förrän det nappar igen. Denna gången är det en guldmakrill men givetvis tappar vi den också. Vad gör vi för fel? Efter varje tappat fisk grubblar och diskuterar vi vad vi kan göra annorlunda men ändå så tappar vi fisken gång på gång. Så frustrerande!Vinden lägger sig något och vågorna med. Det blir en skön och avslappnande kvällssegling. Joakim är trött efter dagens fiske, vi är alla överens om att det varit en fantastisk dag. Det är tyst i sittbrunnen i kväll, han sitter nog och flinar och tänker på en viss Blue Marlin.

130 NM

Dag 12

Inget händer under natten, det är en lugn och fin natt. Stjärnklar och varm. Vi sitter bara i shorts och en tunn jacka under nattpassen, flytväst har vi givetvis alltid på. Joakim ser södra korset på stjärnhimmelen för första gången. Det tycker han är roligt. Han är påläst om universets stjärnor och planeter och han har sett fram emot att se nya stjärnor nu när vi är längre söderut.

På morgonen sitter jag och Sveinung uppe i morgonsolen och dricker kaffe och pratar. Joakim sover. Då ser vi fyra pilotvalar ca trettio meter från båten, och en liten flock delfiner ligger framför båten. Vi hinner inte få fram kameran innan dom är borta igen. Så är det ofta.Vi har passerat 45 breddgrad så återigen ställer vi klockan tillbaka en timma. Nästa gång är vid 60 breddgrad och då är vi nästan framme i Saint Vincent.

På kvällen gör jag pannkakor, en mycket uppskattad rätt. Efter vi ätit revar vi seglen inför natten. Vi har god vind.

145 NM

Dag 13

Nattens vindar bjuder på en snabb segling. Joakim har berättat var vi ska titta för att se södra korset och jag ser det under hela mitt nattpass. Det ingen måne, den försvinner innan jag går på min vakt. Joakim och Sveinung får besök av fem vita långsvansade fåglar under deras vaktbyte, de flyger runt båten ett tag innan de ger sig av.

Vi har fin vind men tyvärr är det svårt att fiska nu när det så mycket sargassotång som hela tiden fastnar på fiskedraget. Trots detta nappar det en gång men vi tappar den också. Tur att vi har så gott humör och inte är beroende av fisket.

Vi har även bekymmer med att det fastnar på propellern till släpgeneratorn. Vi får ideligen lyfta upp den för att avlägsna tång från den. Som tur är laddar den så grymt bra att vi behöver bara ha den i på dagtid. Då ser vi dom långa bälten med sargassotång och kan styra undan lite för dom. Nu när vi har vind mellan 15 och 20 knop så laddar den ofta mycket mer än det vi använder. Då passar Joakim på att köra watermakern så nu har vi fulla vattentankar nästan hela tiden.Vi ändrar kurs och lägger om seglen, storen på babord sida och genuan på styrbord. Nu seglar vi platt läns och då får vi inte lika bra fart som när vi seglar slör. Det rullar en hel del men vi är så vana vid det här laget så laga mat, diska och baka bröd går utan problem. Vi har två remmar i olika längder vid spisen, dom hjälper oss att hålla fast oss när vi lagar mat. Utan dom hade det varit betydligt svårare. Jag lagar två mål varm mat om dagen, vid 12 tiden äter vi det största målet som kan vara potatis, sås, stekt fisk och grönsaker eller t.ex chili con carne. När färskmaten är slut så blir det pasta, potatismos eller ris med olika konserver till. På kvällen blir det antingen soppa och smörgås, pannkakor, omelett eller någon pastarätt. Det har fungerat bra även om man saknar att laga mat av vad man känner för just den dagen.

132 NM

Dag 14

Det rullar fortsatt en hel del under natten. Trots detta sover jag hyfsat gott ändå. Joakim sover sämre, han är ofta uppe på natten och kollar hur det går. Vi klarar att vara själv för att rulla in genuan men att reva storen måste vi vara två. En i sittbrunnen som sköter repen och en framme vid masten som sköter rev och segel.

Dagen gryr och Amiga gör god fart. Jag bakar bröd på morgonen och det doftar ljuvligt i båten. Till middag blir det potatismos och spanska köttbullar i tomatsås. Nu är nästan alla färskvaror slut, bara några morötter och ett kålhuvud kvar, så det blir konserver fram till vi eventuellt får någon fisk. Seglingen fungerar utmärkt och vi räknar med att fungerar allt och vinden håller i sig så är vi framme kommande tisdag. Det känns bra, för på torsdag kommer Helena och Simon. Det ser vi så fram emot.

Vi får mail hemifrån och det gläder oss stort. Det alltid så roligt att höra från vänner och familj. Vi får även mail från Lucky Star med deras position, den lägger vi in på sjökortet. Dom ligger längre nord än oss men inte så långt bak. Det blir nog inte mer än ett dygn skillnad som mest när vi anländer St. Vincent. Chansen har vi fått sporadisk mail från och som det ser ut ligger dom ca tre dygn efter oss. Men vi ser så fram emot att se både Lucky Star och Chansen igen. Saknar dom!

Kvällen kommer och efter kvällsmat på sparrissoppa och smörgås gör vi oss redo för sängen och nattpass. Vi har god vind och Amiga gör god fart. Jag har bara en ljudbok kvar som är nedladdad så nu lyssnar jag på boken bara på mitt nattpass. Vill att den ska vara länge.Denna kvällen somnar jag till Ålefiskarns Vals.

146 NM