Hösten 2020

Det är helt otroligt så snabbt man anpassar sig och så snabbt man hamnar in i ekorrhjulet igen. Efter någon vecka är man tillbaka där vi släppte för drygt ett år sedan. Men i bakhuvudet ligger drömmarna kvar och vi längtar efter öppna hav och härliga seglingsdagar och nätter. Efter några månader på land känner vi båda suget efter att komma iväg igen, men vi har beslutat oss för att vänta tills pandemin är över och vaccin är gott etablerat i alla länder. När det händer ska vi stå redo tänker jag. Vi stortrivs i huset vi hyr och är så tacksamma för att vi har fått möjligheten att hyra detta fina hus. Men vi vill gärna bo i båt. Tänk att bara släppa tamparna i bryggan så snart vi är lediga och segla iväg dit vindarna för oss, allt vi behöver har vi med oss och livet ombord är så enkelt och underbart.

Vi är inte sysslolösa, både jobb och Amiga tar mycket tid. Det blir några härliga träffar med familj och vänner fast det gäller att hålla avstånd så vi minskar risken att bli smittade. Helena som hälsade på oss i Karibien tillsammans med Simon, fyllde år och det firades utomhus i fantastiskt fint väder

En härlig kväll med fina människor.
Härligt att träffa en saknad vän igen 😍

Vi firade Joakims yngsta son’s födelsedag i Trollhättan. Det blev också en mycket trevlig kväll.

Familjen samlad

Vi bestämde träff med våra underbara vänner i Gävle. De har också börjat jobba så det vill till att hitta tid där vi alla är lediga, vi lyckades till slut. Det blev en fin resa upp till Gävle på vägar jag aldrig åkt på tidigare. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta av resan, iallafall helt till det blev min tur att köra. Det blev en minnesrik resa, det var så roligt att träffa besättningen på Lucky Star igen. Hoppas det inte blir så länge till nästa gång vi ses.

Den vackra kyrkan i Kopparberg.
Uttrar i Ludvika.
Äntligen framme i Gävle hos våra underbara vänner Torsten och Petra.
Torsten och Petra hade även två extra cyklar att låna ut, vilket gjorde upplevelsen att upptäcka Gävle mycket angenäm.
Gävle har mycket vackert att bjud på.
Fina kanaler.
Gamla kulturmärkta byggnader och gränder.
Skulpturer.
Vackra parker.
Vi trivdes väldigt bra i Gävle.

Vi fick besök av andra seglarvänner som vi träffat och umgåtts med på våran resa. Pia och Mikael från båten Gry. De tok en roadtrip och vi blev så glada för att få besök av dem och prata gamla minnen och äta skaldjur och dricka vin en hel kväll tillsammans.

De anlände ståndmässigt som sig bör när man kommer hela vägen från Blekinge.
En vacker och stilig Morgan.
Gammel och modern på samma gång.

Joakim har börjat renovera Amiga. Vi har lokaliserat läckaget vi hade ombord och det var som vi misstänkte, kutterstaget och relingslisten på styrbord sida läckte. Det ska tätas innan sjösättning till våren. Vi har plockat bort allt inne i förpiken, vi har slipat och målat träribberna på insidan skrovet i förpiken. Vi ska byta nya genomföringar och kranar på toaletten. Akterruffen kommer bli gästkabin/förvaring.

Äntligen blev det dags för en återträff med gamla Hemtjänstare. Vi hade otroligt tur med vädret just denna lördag. Helena är så duktig att få till saker och denna turen blev så lyckad. Vi tog en vandring runt Bohus-Malmön inklusive fikastopp och sedan lite bubbelvinstopp. Theres körde så vi kunde snabbt ta oss till Örn där restaurangen Hem till Bengt finns. Där var jacuzzin uppvärmd och klar för några badsugna kroppar och när badet var klart, väntade en två rätters lunch med lite gott i glaset.

Fina leder.
Fina folk.
Kaffepaus.
Härligt med varmt bad och vinmys efter vandringen.
Pälsklingarna var med, givetvis ❤
Utsikt från Hem till Bengt.
Förrätt, smält chevre på rostat bröd och en god sallad till, mums vad gott.
Varmrökt lax med en matig sallad till, jättegott.
Får göra lite reklam för det goda öl från vårat lokala bryggeri.

Jag har inte många fobier men en fobi har jag och den är hämmande och väldigt stark. Jag klarar inte av att se rinnande blod och det är ett problem när man är undersköterska. Jag vet precis var och när min rädsla kom men efter många år utan att göra något åt problemet så har detta utvecklats till att bli en fobi. Jag älskar mitt jobb och kan gärna gräva och pilla i sår, gamla ruttnande sår men inte färska nygjorda sår t.ex skärsår. Visst är man konstig…

Så en dag händer det, jag blir tillfrågat om att ta ett kort vikariat på vårdcentralen, bara fram till 31 december. Jag blir så glad!! Jag har ju ingen uppsägningstid då jag jobbar på timmar så jag berättar för chefen på VC om min fobi och hon säger att det är inget problem. Jag ska hålla på med såromläggningar, ta stygn och lära mig sätta ekg. Vilken möjlighet jag får!! Men min fobi sätter ju hinder för mig som undersköterska och det känns som ett hinder för mig i att utvecklas i detta yrke som jag älskar. Då säger chefen, på VC, att om jag vill så kan jag få KBT behandling för min fobi. Jag tackar lyckligt och nervöst ja till det erbjudandet. Denna fobi ska och vill jag bli av med.

Hemma igen

Våran snabba hemkomst gjorde att dem som hade planerat att möta oss missade det, fick vi veta senare. Det var egentligen inget vi tänkte på för vi hade fullt upp med alla problem med båten och vi var så otroligt glada för att äntligen vara hemma igen, och slippa alla olika regler och karantäner i olika länder. Samtidig var det sorgligt för nu var våran resa slut, iallafall för denna gång. Strax efter vi anlänt kommer Joakims föräldrar och familj och välkomnade oss hem. Det var otroligt skönt att se dem igen. Det var svårt att inte få kramas men vi var så glada för att se dem igen. Vi hade saknat våra familjer väldigt mycket under hemresan.

Eftersom dagarna gick träffade vi familj och vänner på avstånd. Vi var bjudna hem till släkt och vänner på middagar och grillkvällar. Det var underbart att träffa alla igen. Ingemar och Carina fixade två begagnade cyklar åt oss och vi fick tillbaka bilen från familjen Vangenmo, som vi givit bort året innan. Vi renoverade både bil och cyklar så nu var vi mobila även på land. Joakim fick tag på en begagnat topp till motorn på Amiga och det lilla vi fick kört med motorn så verkade det fungera bra. Joakim hade sökt jobb hos en förre detta arbetsgivare i Oslo och fick svar att han var välkommen att börja där. Jag hade sökt jobb i Hemtjänsten, och fick börja när det passade mig.

Det var ju sommar och fint väder så vi passade på att greja lite med båten, ta fina cykelturer och umgås med familj och vänner innan det var dags att börja jobba igen.

Grillkväll
Middag ute med vänner
Kräftskiva
Cykelturer
..och bad i insjö
Små skogstroll

Vi förberedde oss mentalt på att återgå till ekorrhjulet och svenssonlivet igen och det kändes faktiskt helt okej nu när världen hade stängt sina gränser. Vi var så tacksamma och glada för att vi hade fått hyrt ett hus i Kungshamn. Vi fick komma och titta i huset som Bengt och Birgitta hade vänligheten att låta oss hyra. Vi älskade huset från första stund, mycket ljusinsläpp och högt i tak gjorde att vi inte kände oss instängda. Nu såg vi fram emot att flytta på land igen. Amiga behövde en riktig renovering så hon skall få stå på land under vinteren. Vi hade en rejäl påväxt under vattenlinjen. Vi hade ju inte fått bottenmålat Amiga som planerat i Karibien, så det var gott om långhalsar och några havstulpaner med. Det hade märkts på farten vi gjorde hem.

I början på Augusti började vi jobba igen, Joakim åkte till Oslo för att lägga golv och jag började inom hemtjänsten. Jag gjorde ett covid-19 test som jag fick negativt svar på efter två dagar. Nu var det viktigt att hålla sig frisk för att skydda de äldre och inte bara sig själv längre. Joakim jobbade en vecka och var hemma en vecka, det kändes som det kunde fungera fast det blev jättetomt när han åkte. Vi hade ju inte varit ifrån varandra en enda dag de sista 15 månaderna så jag saknade honom enormt. Men dagarna fylldes med jobb och aktiviteter och jag såg fram till varje kväll när vi kunde prata över telefon. Det blev en vana det med. Det gick snabbt att komma in i jobbet och efter jag fått medicin- och insulindelegering tog det fart. Plötsligt jobbade jag 100 procent och dagarna bara flög iväg.

I mitten på augusti fick vi flytta in i huset, vi hyrde det möblerat så det var enkelt att flytta in. Joakim trivdes inte på jobbet i Oslo och vi saknade varandra, han hade fått ett tips om ett jobb i Uddevalla som marinelektriker på varvet Arcona av sin son Steffo. Han sökte jobbet och fick det. Joakim har jobbat i båtbranchen i många år innan han blev golvläggare. Nu fick han en ny chans att bygga båtar igen och han stortrivdes från dag ett. Jag blev också nöjd, nu kommer han hem varje dag.

Motorproblem och fin segling

Från Amsterdam seglade vi över sjön Markemeer för att komma till Enkhuisen. När vi anländer Enkhuisen ropar vi upp hamnkontoret och hamnkaptenen kommer i dinge för att visa oss plats. Det är ganska fullt men hamnkaptenen flytter lite på en mindre båt och då kan vi få plats. Lucky Star lägger sig utanpå oss. Den lille båten som blev flyttad på var tom för folk och när det unga paret kom tillbaka till båten blev de ganska sura för att deras båt var flyttad på. De pratade med hamnkaptenen och det slutade med att den lille båten lämnade bryggan.

Enkhuisen är en mysig liten stad med pittoreska restauranger och små kanaler. Vi tar en kvällstur till hamnen på andra sidan byn och hoppas på att få en titt på nästa båt vi ska titta på, en Hallberg Rassy 39a, Mk 1. Båten har en rak akter utan badbrygga, det är både fördel och nackdel med det. Fördelen är att vindroder och släpgenerator får plats, nackdelen är att dusch och badbryggan försvinner. Vi kommer in i hamnområdet som är öppet och hittar båten, den ser mycket välskött ut på utsidan och vi gläder oss till att få se hur den ser ut inuti. Båten har även kutterstag som är löstagbart, något som vi har på önskelistan. Däcket är i gott skick och bommen är fäst längs masten, vilket jag uppskattar mycket. På våran båt ligger bommarna på däcket vilket gör det lite mer besvärligt att ta sig fram till fören när det mycket vågor. Vi går tillbaka till våran båt men först går vi runt i byn och ser oss omkring.

Dagen efter står jag upp tidigt för att hinna tvätta och torka all tvätt innan vi ska segla vidare. Cross Ocean har också kommit så nu är vi återigen samlade. Jag hinner tvätta och hänga upp till tork två maskiner med tvätt innan vi ska vara i andra hamnen för att titta på HR båten. Vi får ett trevligt bemötande av båtmäklaren och han berättar lite om ägaren till båten och varför han säljer båten. Båtägaren och hans fru har blivit upp i åren och känner att de inte riktigt orkar med att underhålla och segla så mycket, så då väljer dem att sälja innan båtens underhåll eftersätts. Båten är i mycket fint skick och vi är intresserad av båten. Mäklaren säljer gärna vår båt om vi inte får såld den i Sverige. Intresset för båtar som Amiga är stort i Nederland. Mäklaren tror att vi får såld båten inom två veckor för det priset vi begär. Vi får mycket att tänka på på väg hem till Amiga. Vi möter upp Petra och Torsten för en fika på byn för sen turista lite och handla mat inför våran vidare seglats dagen efter.

Morgonen efter seglar vi mot Harlingen, vi motorseglar en bit innan vi stänger av motorn och seglar på lätta vindar över sjön IJsselmeer. Det blir en fin tur till Harlingen. Vi får vänta en liten stund innan det dags för sista slussen. Efter slussen går vi mot hamnen och där får vi vänta på broöppning. Det är en fin och varm dag så att vänta lite gör ingenting. När bron öppnas och vi är genom ropar vi upp hamnkaptenen och får plats längst in i hamnen. Det innebär att vi kan inte lämna på morgonen som vi hade tänkt, det är ytterligare en bro och den öppnas inte förrän utpå dagen när tidvattnet är som högst. Vi anpassar oss och tackar ja till platserna. Hamnen är som en kanal, det ligger båtar längs med brygger och längst in där vi har fått plats är det y-bommar och vi lägger till med fören in mot land. Innan vi kommer till våran plats ser jag en svensk båt som jag känner namnet på, Callisto. Den båten hade vi kontakt med via messenger när vi låg i Calais. Vi ser ingen ombord men vi tänker hälsa på när vi går och betalar hamnavgiften. När vi har lagt till och fått i oss lite mat går vi ner längs gatan för att hälsa på besättningen på Callisto. Vi knackar på och en mann sticker ut huvudet ur luckan. Efter vi har presenterat oss berättar han sin historia för oss, de har minsann inte haft det lätt. Båten har han nyss köpt och på vägen hem har de blivit rånad och alla bankkort, pass och kontanter blev de av med. Båten har krånglat, mycket har gått sönder och nu ligger han där och väntar på att ge sig av igen. Han har inga pengar och behöver fylla diesel så småningom. Vi säger att vi gärna hjälper till men just i denna hamnen finns inga ställen att tanka på, vi måste gå till macken med dunkar för att fylla diesel på båtarna. Vi fattar som att det inte är någon brådska med att fylla hans båt och avtalar att träffas dagen efter. Han kommer till våran båt på förmiddagen och vi avtalar att vi ska segla tillsammans till Cuxhaven. Där ska vi tanka innan vi beger oss in i Kielkanalen. När det närmar sig broöppning är vi redo, Amiga, Lucky Star och Cross Ocean. Vi seglar förbi Callisto och ser att han är redo, motorn är igång och han ropar att han hänger på som sista båt. Vi ligger och väntar på sista broöppningen och när den öppnas går vi genom. Vi hissar segel och seglar ut mot pärlbandet av öar som vi ska passera på väg till Cuxhaven. En bit ut märker vi att Callisto inte är med, vi ropar upp Lucky Star och Cross Ocean men de vet inget. Callisto hade problem med sin fasta VHF, bara den handburna som fungerade och räckvidden på den är bara 300 m så vi får ingen kontakt med båten. Vi har ingen nät heller och att vända går inte på grund av tidvattnet. Vi funderar mycket på vad som har hänt, varför han inte kom iväg. Men vi ska snart få andre ting att fundera över på vår väg hem.

Fågelbo byggd av pinnar, gräs och plast
Amiga och Lucky Star i Harlingen
Frukost och planering
Solnedgång på väg mot Kielkanalen

Vi kommer ut på öppet vatten och vinden lägger sig mer och mer. Vi får använda motorn för att ta oss fram. Vi får en fin nattsegling trots svaga vindar men dagen efter ser vi att avgasröken har ändrat färg, den är nästan svart och vi stänger motorn omgående. Joakim felsöker och upptäcker att toppen har spruckit. Vad gör vi nu? Det känns helt hopplöst att ta sig genom Kielkanalen när vi inte har en motor som fungerar. Vi ropar upp Lucky Star att vi är tvungen att segla runt Danmark istället. Vi chansar på att seglingen ska fungera, det ska bli mera vind dagen efter. Det blir ett ledsamt farväl, Cross Ocean ligger långt före oss så de når vi inte för att säga hejdå. Joakim ropar upp kustbevakningen och berättar om vårat problem, de erbjuder sig att bogsera oss till Cuxhaven. Vi tackar nej, vi vill hem. Blir vi liggande i Cuxhaven kommer vi inte därifrån förrän motorn är fixat och det kan ta lång tid. Vi vet ju inte om den går att laga ens. Vi får ett vhfkanalnummer att ropa upp till dem som dirigerar all yrkestrafik i området. Vi måste korsa en trafiksepareringszon och med nästan ingen vind och en obrukbar motor så kommer det ta lång tid. Vi har oturen att ha hamnat där separeringszonen är som bredast också. Vi förklarar vårat problem och dem lovar att se till att vi tryggt kan passera zonen. Det innebär att lastbåtarna som kommer får stanna och vänta tills vi har passerat. Det kommer båtar och de stannar, de får vänta fyra timmar innan vi har drivit förbi…jisses, vilken tid det tar. Sent på kvällen vänder tidvattnet och vi driver mot alla fartyg som ligger på svaj mitt emellan den öst och västgående zonen. Då väcker jag Joakim och vi gör ett försök på att starta motorn för att ta oss förbi fartygen. Vi lyckas få start och klarar ta oss förbi utan någon incidenter. Hade vi inte fått start hade vi varit tvungen att få hjälp av kustbevakningen eller sjöräddningen. Vi går för motor tills vi har passerat alla fartyg och nu ökar vinden lite mer. Så snart vi passerat lastfartyg och stora kryssningsfartyg så stänger jag av motorn och vi kan segla på lätta vindar. Kryssningsfartygen som ligger på svaj har tagits ur trafik på grund av covid-19 pandemin. De har legat där i flera veckor och det ryker ur skorstenen på alla fyra fartyg.

Under natten ökar vinden och vi får äntligen fart på båten, det regnar men det välkomnar vi bara vinden håller i sig. Vi avlösar varandra och när Joakim går på så kommer en val simmande helt nära båten. Jag blir så glad att även han fick se en val på riktigt nära håll. Vi har regn och god vind tills vi når Skagens udde, då mojnar vinden något. Vi får en vacker stjärnklar natt och dey är mycket trafik utanför Hirtshals och Skagen. Nu har vi bara 34 sjömil kvar och resan börjar närma sig sitt slut, och det gör vinden med, den dör helt när vi närmar oss svenska kusten. Vi ser både Smögens vattentorn och Hållö fyr men vi ligger bara och driver med två knops fart mot kusten. Joakim går ner för att se om vi kan få igång motorn, vi har bara 15 distans kvar och vi ser att det finns sjöbris närmare land för där seglar flera båtar. Men motorn är helt död, den startar inte även om Joakim jobbar med den i två timmar. Vi ringer sjöräddningen och förbereder dem på att vi kommer behöva hjälp när vi närmar oss land. De väntar på oss säger de. Stig ropar upp oss via radion och välkomnar oss hem, han har följt oss de sista tre dygnen från Tyskland och hem på AIS’en. Efter flera timmar kommer vi så nära land att vi äntligen får vind och fart på båten. Det blir nästan en chock för oss när vi passerar Hållö. Det är så mycket båtar och vattenskotrar, folk överallt och ett fruktansvärt oljud av alla motorbåtar som flyger fram. Vi är helt klart inte vana vid motorbåtsljud och den höga farten längre.

Vi närmar oss kummeln ”byttelocket” och ropar upp sjöräddningen igen. De svarar att de har koll på oss och kommer ut för att bogsera oss till hamnen i Springet. När vi kommer fram ser vi sjöräddningen komma så då tar vi ner seglen och hänger ut fendrar och väntar till sjöräddningsbåten lägger sig bredvid oss och kastar över tjocka tampar som vi sätter ordentligt fast i Amiga. Nu bär det av i bra fart till varvet på Springet. Det känns skönt att äntligen vara hemma. Det går smidigt att lägga till och vi tackar så mycket för hjälpen innan sjöräddningsbåten åker vidare för andra uppdrag.

Hemma igen
Fina västkusten
Fin välkomst från familj

Calais och kanalfärd i Nederland.

När vi skulle lägga till kom en kille från en annan båt och hjälpte till med tamparna. Vi fick en pratstund med honom, han och hans flickvän var på väg söderut. De tänkte segla till Karibien om gränserna öppnade. Vi fick god kontakt och återigen slogs vi av hur trevligt det var att vara seglare. Vi klarerade in i marinan och sedan var det bara att hämta duschgrejer och så rätt i duschen. Underbart skönt att kunna stå stilla utan att golvet rörde sig och låta varmvatten spola över kroppen. Efteråt gick vi en promenad i staden, det var fint väder med solsken och 27 grader i skuggan. När vi närmade oss en av parkena i centrum kom ett gäng glada unga män mot oss. Det var lätt att se vad de höll på med, en svensexa. Mannen som skulle gifta sig var färgrikt målat och hade färgrika kläder på sig. Han sålde godis och kondomer. När de pratade franska med oss sa vi att vi tyvärr bara pratade engelska men då var mannen inte sen om att berätta för oss med kroppsspråket vad det var han sålde. Det gick inte att missta sig på vad han menade. Vilka härliga skratt det blev. Joakim hade lite mynt på sig så det blev godis till oss. Ett härligt möte var det. Vi vandrade runt lite i stan och parkerna, såg Winston Churchill statyen och följde vallgraven som går runt staden. Läste lite om stadens historia och njöt av att se folk och vara på land. På hemvägen stannade vi till vid en uteservering och köpte var sin öl, helt underbart i värmen. Borden stod med gott avstånd från varandra och servitören bar handskar och munskydd. När vi druckit ur gick vi hem till båten, på vägen utmed staketet som inhägnade marinan såg vi den danska båten. Den hette Evilja och var 50 fot, en jättestor båt. Killen ombord såg oss och ropade att vi var välkomna ombord på ett glas vin om vi ville. Vi tackade ja även om vi var trötta, vi skulle bara äta middag innan. Det blev en trevlig kväll och innan vi gick hem till oss kom en tjej och en kille och berättade att vi skulle säkra våra grejor på däck för det var tjuvar i området. Vi tackade för informationen. Vi avtalade att träffas igen innan Evilja skulle segla vidare. Nu skulle det bli skönt att lägga sig och sova. Det blev en lugn natt men som vanligt efter en längre seglats så vaknade vi ofta för att sedan somna om igen.

Svensexa i Calais
Lite godis och mycket skratt.
Joakim i gott sällskap av Winston Churchills statyen.
En liten paus i värmen.
Sköna dagar…

Dagen efter var vi båda trötta, så vi tog det lugnt. Joakim sov mycket under dagen medan jag läste och skurade pentryt från tak till durk. Det var stekfett och saltstänk som behövdes avlägsnas. Vi tok en promenad på kvällen och köpte oss var sin mjukglass vid ett glasskafe vid strandpromenaden. Det blev tidig kväll och denna natten räknade vi med att sova bättre.

Promenad på piren.

Vid midnatt vaknade Joakim av att han hörde något ute. Han gick upp och sköt luckan åt sidan. Där ute, akter i sittbrunnen satt två killar med luvtröjor och luvorna över huvudet, de försökte få loss våran utombordare. Joakim ropade ilsket ”vad fan gör ni?” och sedan ”vad i helvete håller ni på med?” Killarna blev så förvånade så det tog dem några små sekunder att fatta vad som hände innan de kastade sig av båten och sprang bortefter bryggan för att sedan försvinna. Joakim klädde på sig och gick efter för att se vart de tagit vägen och för att varna danskarna på Evilja om att det var tjuvar i hamnen. Tjuvarna hade mycket att göra varenda natt och de höll oss vakna. En natt vaknade Joakim av nya ljud och gick upp för att kolla om han kunde se något. Då hade tjuvarna tagit sig ombord på en belgisk båt och var i färd med att sno deras dinge. De hade hunnit så långt att dem hade sänkt båten med däverten ner i vattnet och lossat dingen från repen innan Joakim lyste på dem med våran starka lampa. Då släppte tjuvarna allt de hade i händerna och sprang fram till fören av båten och hoppade ner på bryggan och försvann. Under tiden hade belgiern vaknat och kom upp för att se vad som stod på. Med gemensamma krafter klarade Joakim och belgiern att få tag på den drivande dingen. Nästa natt var det inte mindre än sju killar som försökte stjäla en ribbåt, de hade lyft upp den till toppen av staketet för att få den över, men misslyckats och gjort hål på den så den tappade luften. Då lämnade de den vid staketet och försvann berättade personalen i marinan morgonen efter. Vi hade inte hört något för det hade pågått i en annan del av marinan. Varje natt det var fint väder var tjuvarna igång. Så när det blev regn kunde vi sova gott.

Vi beslöt oss för att segla vidare efter några dagar och gick till affären för att handla. På vägen såg vi en cykel som var fastlåst i en stolpe, cykeln var helt rensat för grejor, det var bara ramen kvar. Vi gick vidare mot affären och när vi gick in i affären stod det en ung man med en bärkasse full av varor och tittade i hyllorna, vi tänkte inte mer på det förrän vi såg att han passade på att springa ut medans grinderna och dörren var öppen. På utsidan stod hans kompis och tillsammans försvann de runt hörnet. Vi blev så överraskad att vi fick inte fram ett ljud. Vi handlade och kände båda två att det skulle bli skönt att komma sig vidare.

Bara ramen kvar.

Vi kollade broöppning och tidvatten innan vi la oss på kvällen och tidig nästa morgon kollade Joakim vädret. Det visade sig ha ändrats under natten och det skulle blåsa kuling. Då bestämde vi oss för att vänta in Lucky Star som låg utanför Roscoff. De hade frågat tidigare om vi skulle ha följe genom Kielkanalen men vi hade tänkt ta nästa väderfönster och segla upp mot Danmark, runda Skagen och segla rakt hem till Kungshamn istället. Men nu bestämde vädret att vi skulle stanna kvar så då tyckte vi att vi ändå kunde vänta in Lucky Star och ändra våran plan och istället gå Kielkanalen. Lucky Star hängde på vindarna till lågtrycket när det hade passerat och det samma gjorde vi. Vi fick en jobbig tur ut från Calais med motström och motvind. Motorn kämpade på och det gick inte fort. Vi behövde komma förbi ett grund innan vi kunde lägga om kursen och få medvindssegling längs kusten. Det tog oss en timma att komma oss ut och under tiden fick vi hålla oss undan från färjetrafiken som gick mellan Calais och Dover.

När vi äntligen kunde ändra kursen fick vi en fin segling upp till Vlissingen i Nederland. Det tog oss ca 20 timmar dit så på förmiddagen gick vi in i en mysig liten hamn för att vänta på Lucky Star som skulle anlända på kvällen. Vi fick plats längs med bryggan och bokade även plats till Lucky Star. Det kom in två båtar till och la sig bakom oss men hamnkaptenen var så schysst att han bad dem flytta sig längre bak så våra vänner kunde få plats nära oss. Det uppskattade vi. På kvällen i skymningen såg vi Lucky Star gå genom slussen och närma sig marinan. Vi gick ut och tog emot dem. Vilken gensynsglädje det blev! Så underbart att se dem igen. Jag hade lagat middag till oss på kvällen och det blev mat över som dem fick för att värma. Vi vet ju hur det kan vara att komma sent in i hamnen för sedan vara tvungen att laga mat när man är trött och sliten efter en lång seglats. Vi bestämde oss för att stanna och upptäcka Vlissingen dagen efter för sedan segla Standing Mast Route kanalerna tillsammans. Petra och Torsten hade lagt mycket energi och tid på att kolla upp vattendjup och höjd under broarna så vi också kunde gå rutten. Vi hade ju inte planerat för kanalerna och därför inte heller förberett för det.

Lucky Star.

Dagen efter tog vi det lugnt, vi duschade och åt frukost innan vi skulle gå in till stan. Petra och Torsten hade kontakt med Cross Ocean och dem meddelade att de också var på väg in till Vlissingen. På morgonen kom även dem in till hamnen och fick plats bakom Lucky Star. Så roligt att se dem igen också. Vi tog emot dem och fick en trevlig pratstund innan vi gick in till stan. Det var en fin promenad in och när vi sett oss lite om var det dags för lunch. Vi hittade en uteservering som hade glest mellan borden och fick beställd mat och dryck. Efter lunch fortsatte vi att uppleva staden en stund till innan vi begav tillbaka till båtarna. Det blev en mycket trevlig kväll i hamnen.

Vlissingen hamn.
Härlig att få umgås igen.
Mysig liten stad.

Dagen efter släppte vi tamparna från bryggan i god tid innan broöppningen. Vi skulle gå till Bruinisse med ett nattstopp halva vägen. I Bruinisse skulle vi titta på en ny båt. En Hallberg Rassy 39 fot från år 2000. Vi hade börjat fundera på att byta båt. Joakim var så trött på att laga och reparera allt som gick sönder på Amiga, vilket gjorde att vi aldrig hann med underhåll av båten. Våran plan var att fixa till Amiga och sedan sälja henne. Vi har inte bråttom med att köpa båt men denna låg på vägen genom kanalerna så vi bokade ett möte med mäklaren. Vi hade gått för motor ca halva dagen då vi kände att det luktade bränt eller varm gummi från Amiga. Men motorn tuffade på dock med en gråare rök ur avgassystemet än innan. Vi bestämde oss för att se över detta när vi kom fram. Men det varade inte länge förrän motorn började hacka och det lät som den gick på färre cylindrar. Vi hade precis passerat en broöppning vid Middelbourg då vi tappade motorkraften och vi hade ingenstans att lägga till. Vi såg en öppning i kanalen och bestämde oss för att försöka komma in till en marina som låg där. När vi svänger runt hörnet ser vi en brygga och nu går motorn på bara en cylinder. Det bråttom, precis när vi når bryggan och Joakim försöker backa för att bromsa farten så dör motorn. Jag klarar precis att hoppa ner på bryggan innan vinden vänder henne från bryggan. Snabbt lägger jag fast tampen och springer för att få fatt i aktertampen som Joakim kastar till mig, innan vinden för aktern för långt från bryggan. Det kommer en man springande från affären som ligger precis bredvid. Jag tror att han vill jaga oss bort så jag förklarar att vi har problem med motorn, men han har förstått problemet redan och vill bara hjälpa till. Det visar sig att affären som ligger där är en båtaffär…hur mycket tur i oturen kan man ha…vi blev iallafall väldigt glada. Lucky Star lägger sig utanpå oss och Cross Ocean går in i marinan och lägger sig. Torsten och Joakim viker upp tröjärmarna och börjar kolla upp problemet. Det visar sig att det vuxit på ett rejält lager med bakterier i tanken och den måste rengöras. Filtren måste bytas och ventilerna rengöras. Det blir ett mastigt jobb för dem. Jag springer fram och tillbaka mellan båten och affären för att få rätt grejor som dem behöver. När det är klart är det bara att vänta. Petra bjuder på fika i Lucky Star och det tar jag tacksamt emot. Så skönt att ha goda vänner med sig när sådant här händer. Efter några timmar går motorn som en klocka igen och vi går in och lägger oss utanpå Cross Ocean. De hadde kollat upp med marinan att det var okej att ligga tre båtar i bredd. Dagen efter bestämmer Malin och Kaj på Cross Ocean sig att segla till Willemstad för att ligga där ett par dagar och turista i staden. Det tycker vi de gör helt rätt i. Vi fortsätter till Bruinisse, men har hela tiden i tankarna en plan B om det skulle gå galet igen med motorn. Men motorn sköter sig fint och vi tuffar in i en stor hamn med fina båtar i. Vi får plats på samma brygga och efter en lång dag somnar vi tidigt. Klockan halv tio dagen efter är vi på väg för att titta på båten. Mäklaren sitter i möte men vi får nycklarna och kan kliva ombord. Båten ser jättefin ut på utsidan men vi upptäcker lite skador på relingslisten, det är ett stycke av teaklisten som gått av. När vi är klar med utsidan öppnar vi ruffluckorna och kliver in i båten. Det första som slår oss är hur smutsig båten är. Bänkskivorna har stora fläckar av utspilld kaffe ser det ut som, det ligger även annan smuts på bänkarna. Dynerna i sofforna är ljusa så det syns att de är smutsiga även dem. Båtens sängplatser är ombyggda och det ligger stora tjocka madrasser i sängarna, vad skönt säger vi tills vi upptäcker att det går inte ligga i sängerna som det tänkt. Fötterna får inte plats under skåpet som är ovanför. De som hade båten innan låg nog på tvären. Det fungerar inte för oss när vi seglar så det måste byggas om ifall vi köper båten. Annars ser båten helt okej ut, lite slitage men den är tjugo år gammal så det ju inget konstigt med det. Det vi däremot reagerar på är att det olja under motorn och det har legat saltvatten en längre tid där också för motorn har rostat i bakkanten. Vi blir eftertänksamma. När vi känner oss nöjda går vi tillbaka till mäklarkontoret och nu är mäklaren klar med sitt möte så vi kan sätta oss och prata med mäklaren. Vi får ganska snabbt en bild av förra ägaren och vi går därifrån utan den där rätta känslan. Så snart vi ätit lunch,diskat och tankat diesel så lämnar vi Bruinisse. Vi ska genom en stor sluss som är avsedd för stora pråmar. Vi kan inte gå genom slussen för fritidsbåtar för vi har för hög mast. Vi avtalar med Lucky Star att träffas på andra sidan. Vi får ligga och vänta nästan en timma innan slussen öppnar. Vi går in först och får omedelbart problem med att fästa linorna. Det långt mellan pållarna i väggen så jag når inte fram med linan. Snabba beslut måste tas så det blir att fästa linan som ett spring istället och det funkar. När vi äntligen slussat klart sätter vi kurs mot Willemstad där Cross Ocean ligger. Vi kommer fram på kvällen och Cross Ocean har frågat oss om vi vill äta ute, de sitter på en restaurang nära bryggan så vi tackar ja. Vi är så sena att köket håller på att stänga. Kaj kommer springande ut med menyerna till bryggan så vi kan beställa innan köket stänger. Det blir att snabbt lägga till och byta innan vi hastar iväg till restaurangen. Ytterlig en mycket trevlig kväll blir det. Vi hinner gå en sväng i byn innan vi lägger oss. Morgonen efter går vi en tur i dagsljus innan frukost. Det är en otrolig mysig liten by.

Broöppning.
Kanalfärd.
Lite skit i bränsletanken.

Nästa etapp blir spännande och kul. Vi ska gå genom Amsterdam under natten. Cross Ocean stannar i Gouda för att få med sig ostmarknaden som hålls där varje torsdag. Men vi går mot Amsterdam. När vi har gått genom vackra kanaler kommer vi fram till sista bron innan slussen som ska ta oss in i Amsterdam. Där får vi veta att bron inte öppnar förrän åtta på kvällen. Vi har fyra timmar att äta och vila oss på. Vi lägger till vid en läggplats nära bron och sover en stund innan jag lagar mat. När vi sitter och äter öppnas plötsligt bron och tavlan som visar öppningstiden har ändrats så det bara att kasta loss och skynda iväg. Bakom oss kommer ett helt gäng med segelbåtar som också ska genom. Vi går genom broöppningen och fortsätter någon timma tills vi kommer till slussen. Där lägger vi till på en smal väntbrygga. Nu är vi totalt tolv båtar som ska gå genom Amsterdam. Vädret är grått och regnet hänger i luften. En av de andra båtarna har redan varit i kontakt med bro och slussvakterna och han informerar att vi ska ha på en viss kanal på VHF radion från klockan tio på kvällen. Där kommer vi få reda på när slussen öppnar. Informationen kommer efter påtryckningar från andra båtar på holländska så Petra ber om att få det även på engelska. Slussen öppnar inte förrän klockan två på natten. Vi lägger oss och sover ett par timmar. När klockan är två är alla redo och går in i slussen. Det blir en magisk natt. Det är så häftigt att segla genom staden på natten, se alla fina byggnader och gator. Man kan bara gå genom Amsterdam nattetid för det så mycket trafik dagtid att det går inte stoppa trafiken för att öppna broar. När vi kommit ca halvvägs får vi stanna och vänta, båtarna som ska åt andra hållet möter oss där så vi får vänta tills de passerat. Men när de gått genom stängs bron och det blir allmän förvirring i ledet. Efter någon minut ser vi en pråm komma mot bron och då öppnas bron igen. Vi har rödt ljus så det bara att vänta. Pråmen är stor och när den närmar sig ser vi att den har fyra stycken 30 meters höga silon som last. Vi inser att vi måste flytta på oss så vi vänder och går till utloppet till en annan kanal. Flera båtar gör samma sak. När pråmen nästan har passerat oss får vi bråttom, nu lyser det grönt för oss och vi skyndar vidare. Nästa bro får vi också vänta en stund och nu börjar det regna. När vi kommit ut från sista broöppningen vräker regnet ner, men utsikten är sagolik. Det känns som att segla i en översvämmad stad. Hotell och järnvägsstationen ligger nära vattnet så det känns nästan som det är bara en trottoarkant som håller vattnet tillbaka. De andra båtarna går mot en av de många mariner som ligger vid kanalen. Vi tuffar vidare mot slussen. Där ska det finnas en brygga vi kan lägga oss vid tills det blir morgon. Kalla och frusna kryper vi ner i sängen och somnar gott. Klockan nio samma morgon är vi klara för slussning igen. Nu är målet Enkuisen och där har Joakim upptäckt att det finns en 39 fot HR till salu också. Vi tänker stanna där två nätter för vi behöver tvätta kläder och handla innan nästa etapp.

Lucky Star seglar övet en av sjöarna i kanalen.
Slussen in till kanalen i Amsterdam, klockan 02.00 på natten. Regnet hänger i luften.
En regnig men vacker färd.
Magiskt…
Mycket fint att se även nattetid.
Möte med en pråm som fraktar flera stora silotankar.
I väntan på att sista bron ska öppnas.

Från Azorerna via Spanien till Frankrike.

Vi tvättade, städade och njöt av att kunna sova hela nätterna. Vi åt god mat men saknade att kunna gå iland. Båten låg stilla och fint bakom breakwaterpiren i Horta. Vi kollade vädret varje dag och var lite obeslutsam om vi skulle segla vidare mot engelska kanalen eller stanna kvar. Det skulle bli kuling men höll vi oss västerut så skulle vi kunna gå på utsidan lågtrycket. Eller så seglade vi nordöst genom lågtrycket vilket var en snabbare rutt. Men våra segel är lättvindssegel och dessutom gamla så vi är osäkra på om de klarar av en kuling, dessutom i motvind. Hård vind från nordost visade prognosen. Vi pratade med Cross Ocean men de hade beslutat sig för att vänta tills lågtrycket passerat, de hadde inte bråttom hem. Men det såg ut som de närmsta tio dagarna så skulle det blåsa nordliga vindar. Vi pratade med båten Mirage, Paul och Sally, en av båtarna som höll i OCC crossing west to east net på kortvågsradion när vi seglade från Grenada till Azorerna. De funderade på att segla vidare och då tog vi ett gemensamt beslut på att göra det.

Vi fick handlat genom Peters Cafe & Sport och sen eftermiddag kom de med varorna. Nu var vi klara till att ge oss av dagen efter. Morgonen efter ropade vi upp marinan för att få gå in till bryggan och tanka diesel. Det var ledigt så både vi och Mirage fick komma in. Personalen i marinan var supertrevliga, de sa att vi kunde ta god tid på oss och det var bra för vi ville gärna prata med Lucky Star och krama dem hej och hejdå. Vi ville också hälsa på Mirage och få se hur dem såg ut, det var ju människor vi bara pratad med men aldrig sett. Det blev en mycket trevlig stund på bryggan och sorglig när vi måste lämna Lucky Star för att segla hemåt. Petra stack till oss en påse med kanelbullar som hon bakat på morgonen och Torsten lämnade en seglarbok, vi tackade så mycket och hoppades att de skulle hinna ikapp oss någonstans i Engelska kanalen så vi kunde ha följe en bit hem.

På kajen i Horta.
Paul och Sally med båten Mirage i bakgrunden.
Många båtar som målat sitt sigill på kajen.
Amiga klar för sista Atlantethavsetapp.

Vi fick god vind mellan öarna akterifrån men den vred eftersom vi kom längre bort från Horta. Mirage låg en halv timma före oss så vi seglade i deras spår och njöt av fint väder och ganska lugnt vatten. Jag vägrade oroa mig för kulingen som skulle komma, det fick vi ta då om vi inte klarade att segla runt den. Plötsligt ser vi Mirage vända om och segla mot oss, vi hade seglat några timmar så vi blev överraskad. Joakim gick ner och ropade upp dem över vhf radion. De hade fått höra att Azorerna skulle öppna upp för turism innom kort och de hade inte bråttom hem. De skulle bara segla till Poole i England så var de hemma. Vi diskuterade oss emellan om vi också skulle vända men vi tyckte båda två att vi seglar vidare. Senare på kvällen så ser vi en segelbåt akter om oss. Jag kollar AIS’en och då ser vi att det ju Mirage. Vi ropar upp dem och då har de ändrat sig igen, det var ju lite oklart om Azorerna öppnar sina gränser och de hade lite att göra hemma så de seglar hem ändå. Vi blev jätteglada, för det trots allt roligare och tryggare att vara fler båtar även om vi inte ser varandra visuellt så vet vi ju att dem är i närheten. När vi seglade från Grenada till Azorerna så såg vi ingen flygplan och ingen lastfartyg, så vi räknade med att bli ganska ensam ute på havet tills vi närmade oss land.

När vi seglat i 3 dygn så når kulingen oss och vi klarar inte hålla kursen mot nord, vi går rakt väst vilket vi inte ska, men försöker hålla undan lågtrycket. Efter några timmar bestämmer vi oss för att ändra kurs. Vi slår så att vi har nordostlig kurs. Vi revar storen med två rev och rullar lite in på focken. Vi måste gå rakt genom lågtrycket. Som det ser ut på vädret ska det bara vara ett dygn och det ska inte vara något problem. Vågorna slår över däck och sitter vi i sittbrunnen blir vi mycket blöta. Vi följer våra vakter och seglingen går fint men inte så fort. På kvällen pratar vi med OCC gänget och då får vi veta att Mirage har fått vända tillbaka mot Horta. Deras storsegel har gått sönder och de seglar bara med genuan. Stackars dem, nu har dem fyra dygn tillbaka till Horta, där dem får vänta på ett nytt storsegel från England. Det skulle ta mellan åtta och tio dagar att få. Seglet hade de sedan länge beställt så det låg och väntade på dem i England.

Vinden stillnar något det fjärde dygnet för sedan öka igen femte och sjätte dygnet. Amiga kämpar på mot vågor och vind. Gamla bukiga segel gör att vi inte får någon större fart genom vattnet så vi tvingas falla av för att få fart på båten. Det innebär att vi inte klarar hålla höjden mot Falmouth och vi tvingas segla mot Galicien i Spanien istället. Joakim kollar kölsvinet och upptäcker att det fullt i vatten. Det slår vågor över båten hela tiden så det inte lätt att se vart det kommer in. Vi pumpar ut vattnet efter vi kollat om det sötvatten eller saltvatten. Vi hoppades att det skulle vara sötvatten för då hade det varit en av vattentankarna som läckt men det var saltvatten. Det var inte bra. Vi håller koll och pumpar ut vatten varannan timma, ca 20 liter varje gång. Det fungerar bra så nu hoppas vi bara att pumpen inte går sönder. Vi kollar kölbultarna men där kommer inget vatten, tack och lov! Vi börjar kolla inne i garderober efter vi kollat hela kölsvinet från akter till fören. Det är i mitten som vattnet rinner in. Det är blött i bara en garderob men det slår in vatten via en ventil på däck så det kan vara att det kommer därifrån. Vi fortsätter leta tills vi kommer fram till att det måste vara från relingslistan eller kutterstaget på däck. Vi vet inte säkert men tror det. Så länge det grov sjö mot oss som slår över däck så får vi fortsätta pumpa ut vatten varannan timma dygnet om. Det blir en rutin det med och mängden vatten ökar inte och det lugnar oss.

En av dagarna så sitter Joakim bak ratten och grejar med vindrodret och jag står nere i luckan och pratar med honom. Så känner vi hur en våg slår in i fören på båten och flyttar Amiga en meter åt sidan. Jag vänder mig om i skydd av sprayhooden, Joakim tittar upp och vi ser hur vågen slår högt, helt upp till nedersta spridarna för att sedan sikta in sig på Joakim. Han hinner precis sänka huvudet när hela vågen, känns det som, landar på honom. Som tur är har han luvan på jackan över huvudet. Han blir så blöt, det rinner om honom och jag kan inte hålla mig för skratt fast jag tycker synd om honom. Han har precis gått på vakt och det är inte roligt att vara blöt hela vakten. Han måste skratta själv också, stackarn. Men när man satt i sittbrunnen blev man blöt för det skvätte över sprayhooden med jämna mellanrom. Så då var det skönt att ha vindrodret som höll en stabil kurs och själva satt vi i lä av sprayhooden om vi var tvungna att vara ute. Joakim tog båtmansstolen och hängde i luckan så satt han där och hade god utsikt medans jag föredrog att sitta nere och ha koll på AIS och radarn, och titta upp i luckan varje kvart.

Joakim hänger i båtsmansstolen och håller koll när det blåser kuling.

När vind och vågor slutligen börja avta var vi slitna. Vågorna slog fortfarande över däck, men nu känns det mer som vi var över vattenytan än under. Vissa nätter hade vi massa mareld och det såg ut som havet fluoricerades, vid varje våg Amiga klöv så lystes hela havet runt båten upp. Häftigast var när vågorna slog över sprayhooden på natten, då blev det tusentals små glittrande vattendroppar som lyste upp hela rutan och tankarna gick till Tingeling i Peter Pans böcker. Nu förstod vi hur man kommit på karaktären Tingeling. Vi siktade oss in på A Coruna i norra Spanien. Vinden var mycket byig så det var ett slit att segla. Ena stunden blåste det upp mot 23 knop och jag fick väcka Joakim för jag klarar inte av att reva storseglet själv, men det gör han så mig behöver han inte väcka men jag vaknar ändå varje gång han går på däck, och somnar inte förrän han är klar. Så när vi var klara med att reva seglen och han är på väg att lägga sig igen, så dör vinden nästan helt. Så höll det på dag efter dag, natt efter natt. Vi hade inte sett en enda båt varken visuellt eller på AIS’en sedan vi lämnade Horta. När vi närmade oss kusten till Spanien började det dyka upp fraktfartyg och fiskebåtar. Solen kom fram och då blev allt så mycket bättre. Vi korsade trafiksepareringszonen för de stora fartygen och kunde äntligen se land igen. Lyckliga oss. Det som gjorde oss nedstämda var att det sista vi läste innan vi lämnade Azorerna var att A Coruna var stängd. Det enda vi fick göra var att ligga på svaj bakom breakwaterpiren och gå in för att fylla bränsle och vatten. Vi fick inte handla mat. Vi längtade sååå efter att få komma på land, bara promenera en tur åtminstone. Stämningen var inte på topp men vi var glada för att kunna få sova hela nätter igen. Vi kom in tidigt på dagen och beslöt oss för att tanka diesel direkt så kunde vi lämna så snart vinden blev till våran fördel. Joakim ropade upp hamnen och frågade om vi kunde komma in och tanka diesel. Vi var välkommen att göra det, så då frågade han om det var någon möjlighet att få ligga i marinan och det var heller ingen problem. Joakim trodde inte han hörde rätt så han var tvungen att fråga igen. Vi dansade nästan av glädje, så när vi lade till vid tankbryggan hade vi ju tusen frågor och vi fick svar på alla. Vi fick använda dusch, tvättmaskiner och gå till affären för att handla. Det var restriktioner så vi fick bära ansiktsmask och handskar när vi handlade och det var bara en per båt som fick handla. Vi fick inte promenera fritt men det var ingen som kollade upp oss och det var mängder med människor ute och sprang, cyklade och promenerade så det gjorde vi också, men med god avstånd.

Strandpromenaden i A Coruna.
Nästan folktomt på gatorna.
Lyckan är stor när vi kan köpa färsk mat igen.

När vi fått plats i hamnen och lagt till så gick vi direkt iväg för att ta en dusch. Det helt omöjligt att beskriva hur skön den duschen var, vi hade inte duschat sedan vi lämnade San Vincent några månader innan. Vi hade ju duschat på däck men då bara snabbt spolat av oss saltvattnet efter vi tvålat in oss och sköljd av oss tvål och shampo i havet. Nu var det fritt och ingick i hamnavgiften. Det var rikligt med varmt vatten så vi duschade länge, både jag och Joakim. Det var helt ljuvligt! Sedan lagade vi mat och bara slappade innan det var sängdags. Vi fick ta itu med båten och tvätta ur den dagen efter, för just denna dagen ville vi bara vila. Vi sov ganska gott men vaknade ofta som vi brukar göra efter en lång seglats. Kroppen är inställd på fyra timmars pass och det tar en stund att ställa om igen. Vi fick handlat och tvättat kläder, skurat båten invändigt och torkat upp ur kölsvinet. Vi tvättade av alla konservburkar som låg i kölsvinet för att få stopp på rosten men vissa burkar var väldigt rostiga så de fick vi äta först. Vi gick promenader och vi njöt av god färsk mat, det var så skönt att få friheten tillbaka även om den var något begränsat. Det också härligt att komma tillbaka till A Coruna, vi kände ju till staden så det var lätt att hitta bästa glassbutiken igen. Det var bara tre utländska fritidsbåtar i hamnen resten var spanska båtar. Hamnen var nästan öde och det var ingen folk varken när man skulle duscha eller tvätta. Vi pratade med en belgare, han och hans fru var på väg söderut. De hade kommit veckan innan oss, de hade ringt från marinan de låg i i England för att höra om marinan i A Coruna var öppen och det var den. Men när de seglat över Biscaya och kom fram hade polisen hunnit ändra reglerna så då var det bara yrkesbåtar som fick komma in i marinan. Som tur var så hade han papper på at han var yrkessjöman fast han seglade just nu och då var det okej för honom att komma in i marinan. Vi måste skratta över hur man kan kringgå reglerna. Bara tre dagar innan vi kom fram hade marinan öppnat för utländska seglare. Vi fick skriva på papper att vi var friska och hur länge det var sedan vi lämnade Azorerna men efter det var det bara att njuta av Galiciens fina stad A Coruna.

Efter några dagar i A Coruna så blev vinden stabil från nordväst. Vi betalade och tackade för oss, satte segel med kurs mot Frankrike. Vi tänkte gå till Cherbourg som ligger i början på Engelska kanalen. Vi fick fina stabila vindar på 17 till 20 knop så vi bytte segel, hissade upp genuan och bara njöt av en fantastisk seglats över Biscaya. Vi hade följe av delfiner nästan hela resan över Biscaya. När vi närmade oss Cherbourg hade vi fortsatt fantastisk fin segling så vi bestämde oss för att fortsätta upp längs Engelska kanalen till Calais. Vi nådde Calais vid högvatten på morgonen femte dagen efter den finaste seglatsen vi hade haft sedan vi startade våran resa, det hade varit en del grov sjö men nu hade vi ju vant oss vid det så det var inget problem. Utanför Calais fick vi ligga och vänta på ljussignalerna som visade vitt, grönt, vitt. Det betydde vi skulle vänta på vidare besked. Det kom fritidsbåtar ut från hamnen och en stor färja gick in, sedan ropade de upp oss och sa att om vi skyndade oss så hann vi inn innan nästa färja kom. Vi såg den komma så vi gasade på och hann i god tid innan färjan kom. Innanför piren tuffade vi för motor förbi hamnterminalen för färjorna och vidare in mot kanalen som marinan ligger i. Vi ropade upp marinan och de bad oss lägga oss vid en av bojarna på utsidan och vänta 20 minuter tills bron öppnade. Det gjorde vi och när bron öppnade gick vi in och fick en fin plats nära faciliteterna. Vi var glada för att äntligen vara i ett land där vi kunde promenera ute i det fri så mycket vi ville. Och det gjorde vi! Som vi längtat efter detta, efter 74 dygn med utegångsförbud där vi endast fått gå till närmaste affär och den låg på andra sidan vägen från dingebryggan 😆. Vi har inte varit på land överhuvudtaget på 38 dygn. När man ser tillbaka så tycker jag det har varit en grym prestation av oss, det finns givetvis andra som varit isolerade längre tid men jag är ändå stolt över att jag och Joakim klarade det tillsammans. Det har inte varit lätt alla gånger men vi har kämpat på och då vi stod mitt upp i det så klarade vi ändå se positivt på tillvaron. Vi var friska, vi hade mat, vi hade pengar och vi hade friheten att segla hem om vi ville det, när alla flygplatser var stängda. Det var många som var strandsatta runt om i världen för att flygen var inställda och gränserna stängda. Vi hade iallafall någon form av frihet för vi kunde segla hem.

Fin plats vid flytbrygga.

Atlantic crossing from west to east

Dagarna går och nu hoppas vi på att Grenada klarar sig utan fler fall av Coronaviruset. Vi hoppas på att affärer och verksamheter ska startas upp igen för vi behöver grejer till båten. Mataffärerna har öppet tre dagar i vecka och köerna är långa. Ena dagen köade jag i 10 timmar innan vi fick handlat, nästa gång var det bara 8 timmar i kö. Det blev ohållbart för både affärerna och människorna som skulle handla. Men efter som dagarna gick lättade det lite eftersom affärerna hade mer regelbundet öppet. De sista dagarna vi handlade var det nästan ingen kö alls. Vi får glädjande nyheter, Lucky Star bestämmer sig för att segla hem istället för att skeppa båten med fraktfartyg. Då kanske vi ses under resan. Vi kommer definitivt höras under överseglingen via kortvågsradion.

Vi satte ett datum för avfärd, den andra maj. Det kändes både skönt och olustigt, skönt för att äntligen ha ett datum att jobba mot men olustigt för båten kom inte att vara i det skick vi annars hade haft den i inför en så lång seglats. Vi räknade med minst tre veckors segling från Grenada till Azorerna. Glädjen var därför stor när vi hörde att båtbutikerna och segelmakeriet började öppna. Vi hade börjat kolla över båten och när Joakim var uppe i masten upptäckte han att ena backstaget börjat ge sig, den ena kardelen på viren hade brustit. Att segla utan backstag var inte att tänka på. Dessutom hade ju våran genua gett upp så vi kollade över våra andra segel vi hade med oss, en lättvinds genua, en fock och ett kuttersegel. De var inte i bästa skick, lite bukiga men det skulle kunna fungera bra ändå. Vi beslöt oss för att beställa ett nytt kuttersegel, för det var i sämst skick, samtidigt som vi beställde två nya backstag i dyneema. En dryg vecka innan vi skulle segla öppnade segelmakeriet och vi beställde nytt segel och nya backstag. Några dagar innan hade vi köpt en ny toalett för på den gamla hade plasten till pumphuset spruckit när Joakim bytte packningar.

Tänk att en ny toalett kan göra en så glad.

Dagen innan segelmakaren skulle komma meddelades det att ett nytt fall av covid-19 var registrerad och denna gången kom det inte utifrån, smittan hade skedd bland lokalbefolkningen. Det resulterade i att segelmakeriet stängde igen men vi hann få nya backstag men inget segel. Vi får klara oss med det vi har. Nu hade vi bunkrat mat för flera veckor fram och det var dags att beställa färskt kött från den lokala slaktaren. Där kunde man även beställa färdiga maträtter. Vi beställde nötkött för sex dagar, vacumförpackad och fryst så det håller sig längre. Fredag den 1 maj var allt stängt så då passade vi på att bara ta det lugnt. Vi hade skrapat skrovet på båten rent från alger och annat som växt på. Vi hade ringt till båtvarvet som vi beställd tid för upptag av båten, för att höra om det var en chans att kunna bottenmåla men de kom inte öppna för om två veckor. Pengarna som vi lagt ut fick vi inte tillbaka. Surt, men vad ska man göra? Vi fick en voucher på ett år men det hjälpte inte oss. Vi är ju inte här igen inom ett år. Som tur var så handlade det inte om så mycket pengar men det kändes surt ändå.

Den 2 maj klockan åtta på morgonen ställde jag mig i kö utanför affären för att köpa frukt och grönsaker och andra färskvaror. Joakim mötte upp personal från slaktaren som leverade köttet vi beställd. Det var förstklassigt kött och stora bitar i varje förpackning. Dem hade även lagt till två portioner lasagne och två portioner köttbullar i gräddsås. Det kom gott med. När jag handlat klart åkte vi tillbaka till Amiga. Nu var vi så redo för Atlanten som vi kunde bli. Vid tvåtiden drog vi upp ankaret och satte kursen norrut mot Guadeloupe. Vi räknade med ca 4 till 5 dygn dit. Det blev en fin segling på kryssen och vi startade med vårat vaktschema direkt. Som vanligt hade jag plåster bak örat mot sjösjuka men det var lugn sjö så det hade nog gått bra utan. Vi fick besök av en flock delfiner när vi hade passerat Dominica. Det var full fart på dem, de hoppade och spratt runt båten och vi fick många goda skratt av deras lekfullhet.

En glad seglare.
Delfiner gör oss alltid glad.

Det kändes konstigt att segla helt ensam norrut, vi såg bara någon enstaka båtar på resan upp till Goudalope. Vi hade kontakt med Chansen, Lucky Star, Titti4 och Niord. Alla seglade från olika öar och olika dagar så vi höll kontakten via mail genom Ssb radion. Känns skönt att ha kontakt med andra i samma situation under resans gång. De två första veckorna hade vi motvind när vi hade vind men det var många dagar där det blåste så lite att vi bara gjorde 3 knop i fart. Våran motor går varm så den använder vi bara i nödsfall. När det blåste så lite blev det olidligt varmt i båten. Vi öste hinkvis med saltvatten över däck för att få ner temperaturen några grader och det hjälpte. När vi hade haft så gott som vindstilla ett par dagar drog vi ner alla segel och släppte ut en tamp över relingen för att hålla oss i och så hoppade vi i det 29 gradiga vattnet. Vattnet var klart och rent, färgen turkosblå. Det var nog ett av de skönaste bad vi haft på vår resa, att det var 4000 meter djupt tänkte vi inte på. När vi badat klart satte vi segel igen. Dagarna gick förvånansvärt snabbt även om vi till tider var otrolig frustrerad av hur dålig fart vi gjorde. Vi gjorde flera segelbyten om dagen vissa dygn för när det väl kom vind var den ganska ostabil och byig. Vi fiskade lite då och då men hade egentligen fullt upp med att byta segel, laga mat och få tillräckligt med sömn för att engagera oss så mycket i fisket. Resultatet blev ju därefter också, ingen fisk.

Vi fick kontakt med en norsk båt, Ocean Viking, via VHF radion. Där fick vi tipset att gå in på en kanal på Ssb radion och ge positionsrapport till OCC (ocean cruising club) Atlanticcrossing west to east kl 23.00 UTC tid. Vi hade registrerad oss på deras lista över båtar som skulle segla hemåt. Vi startade radion kl 20.00 lokal tid och fick kontakt med andra seglarna som var på väg över. Nu kunde vi utbyta väderrapporter och positioner, om något hänt med båt eller besättning. Det blev ett välkommet inslag i den annars så rutinmässiga vardagen. En annan höjdpunkt var när vi såg val. Första gången var vid halv nio på morgonen och jag satt på vakt i sittbrunnen. Valen var bara 20 meter från båten och då var den stor. Våran båt kändes liten i jämförelse. Tyvärr försvann den så snabbt att det blev ingen foto på den. Den var ljus grå med en liten fena på ryggen. Andra gången vi såg val var den en bit bort och då hann vi få bild på den, iallafall bakdelen på den. Den låg och slog med stjärtfenan i vattenytan flera gånger. Färgen på valen var svart eller mörk grå. Dessa ögonblick kommer vi aldri att glömma. Det spratt och hoppade tonfisk runt båten rätt ofta men de ville inte ta betet vi lagt ut. Joakim såg en stor segelfisk simma bredvid båten men heller inte den var intresserad av betet. Under seglatsen hade vi ständigt kontakt med Lucky Star, vi utbytte väderrapporter ofta och vi uppmuntrades av deras glada humör. Chansen hade vi också kontakt med ofta och utbytte positioner och lägesrapport. Niord hade vi kontakt med i början av deras resa men dem fick problem med Iridium’en deras så vi tappade kontakt med dem efter några dagar. Titti4 hade vi mer sporadisk kontakt med men alla dessa kontakter plus alla hemma och i Norge gjorde att vi fick en mycket trevlig segling. Det otroligt skönt att ha kontakt med andra seglare och människor på land under så många dagar på havet.

En natt blåste det ingenting, storen bara slog. Grymt jobbigt att lyssna på och veta att det påfrestar riggen. Det var bara att ta ner alla segel och ligga och driva till det kom så pass vind att vi kunde släppa ut genuan och få lite fart genom vattnet. I början på tredje veckan fick Joakim ordning på kylvattensystemet i motorn. Han bytte några slangar och vi kunde gå för motor i 13 timmar innan den började läcka diesel istället. Som tur var fick vi lite vind just då och vinden hade äntligen vridit så vi fick slör. Nästa projekt var att försöka hitta var det läckte. Det var en kopparpackning till en ventil som behövde justeras och efter det var gjort verkade det som att motorn fungerade hyfsat bra igen. Nästa gång vinden försvann gick vi för motor i över ett dygn utan problem. Det var en vindstilla morgon och havet låg alldeles spegelblankt, jag gjorde en stadig frukost med havregrynsgröt och kokta ägg. Motorn tuffar på och då hör vi någon ropa Amiga på radion. Det lät som Karl Arve på Chansen. Visst var det dem som vi hade hunnit ikapp och som låg 15 distans från oss. Så glada vi blev av att få en pratstund med dem. Vi saktade ner farten och väntade så dem skulle komma ikapp men vi måste gått om varann för nästa rapport vi fick från dem låg de mycket längre sör än oss. Men det var skönt att prata med dem och höra att humöret var på topp. Vi hade sett på väderrapporten vi lastat ner att det skulle bli vindar upp mot storm styrka över Azorerna och ytterligare ett lågtryck med hård vind över 31 breddgraden så vi höll oss under och fick fin vind på 20 till 24 knop akterifrån. Vi passade på att öva på att hissa våra stormsegel och testa hur båten betedde sig med stormseglen uppe. Det blev väldigt behagligt i båten fast det var grov sjö. Vi behövde lite mer tryck för att ta oss genom vågorna så vi släppte ut genuan en liten bit och då gjorde vi så fin fart och det var så bekvämt ombord så de seglen fick vara uppe till nästa morgon. Det kändes bra att de fungerade så bra för nu började vi närma oss Azorerna och vi kunde få dagar med hård vind. Vi är ständig trötta men tycker det går väldigt bra att segla långt bara vi två. Vi äter frukost, middag och fikar tillsammans, däremellom sover vi och sitter vakt, fiskar lite och underhåller båten en del. Vi kollar över alla fall och rep så inget ligger och skaver. Vi har två fall i masten och när vi upptäckte att storfallet höll på att gå av så var det bara att byta fall. Det är ofattbart hur mycket det sliter på grejorna ombord under en långseglats. Vi har mycket att göra när vi kommer hem.

När vi bara har 350 sjömil kvar ser vi delfiner igen, och det känns som en evighet sedan sist vi såg några. Nu har vi varit ute på havet i 21 dagar och har ca tre dagar kvar innan vi når Horta i Azorerna. Det börjar bli kyligt på kvällarna och nätterna så nu har vi på oss seglarstället igen. Det känns obekvämt med så mycket kläder på kroppen och inget vidare att klämma fötterna ner i ett par skor. Havstemperaturen har sjunkit till 21,8 grader och det känns iskallt. Att bada i havet nu känns inte lockande 😅. Men det känns skönt att snart vara framme. Vi får handla och tanka bränsle och fixa nödvändiga grejor på båten innan vi måste lämna Azorerna igen. Det känns helt okej när vi ändå inte får gå iland. Det kommer folk ut till båten och tar emot din beställning av mat och bringer varorna till båten. Det känns konstigt och avslaget att inte kunna gå iland efter en så lång passage. Det vore gott att sätta sig på restaurang och beställa vad man är lusten på. När det gäller mat så börjar man att fantisera om olika maträtter som vi längtar efter och vi pratar om det när vi blir riktig sugna, så är det efter ca två veckor till havs. När det närmar sig tre veckor började jag drömma om att handla och fylla vagnen med alla läckerheter som finns i mataffären. Så det inte konstigt att vi längtar tills vi får färskvaror ombord igen.

En vecka innan vi når Horta börjar vi se Portugisiska Örlogsmaneter. Det börjar med några enstaka, men eftersom dagarna går så blir det fler och fler. De sista dagarna ser vi hundretals av dem. De kommer seglande med vind och ström. Vi ser också val igen, vi tror det är två, tre stycken och den ena sticker upp huvudet mot himmlen, vilken bjässe. Joakim springer ner och hämtar kameran och klarar få med på bild när valen hoppar rakt upp och faller hårt mot vattenytan med ett jätteplask. Kan det ha varit kaskelottvalar? Vilken toppendag det blev. Äntligen får vi kontakt via VHF radion med Lucky Star. De ligger bara 25 sjömil från oss och det känns så skönt att höra deras röster igen. De har problem med lagren i rodret, två centimeter glapp i övre lagret. Kan tänka mig vilken oro innan de kommer fram. Som tur är tar båten inte in vatten och det går att laga i Azorerna. Vi håller ungefär samma fart så vi kan ha kontakt även dagen efter via radion. Dem räknar med att komma fram tisdag kväll och vi räknar med onsdag morgon. Det ska bli så roligt att se dem igen.

Portugisisk Örlogsmaneter
Vackra att se på men farliga att bada bredvid.
En val som precis hoppat rakt upp och nu faller ner på sidan…
med ett härligt plask.
Val som ligger och slår med stjärtfenan mot vattenytan.

Sista dygnet innan vi når Horta har vi helt vindstilla. Nu är det skönt att ha en fungerande motor igen. Tidig morgon när det börjar ljusna anropar vi hamnen men inget svar. Vi är fyra båtar som är på väg in mot Horta, Lucky Star, Cross Ocean och en för oss okänd båt, vid namn Cruella. Vi går så sakteligen mot hamninloppet och när klockan passerat halv sju på morgonen får vi kontakt med hamnkaptenen. Vi är välkommen in i hamnen och när klockan är sju ligger Amiga stilla för ankare. Det så skönt att vara framme. Lucky Star lägger ut ankaret flera gånger innan det sitter. Jag gör frukost och när jag tittar ut ser jag att Lucky Star draggar. Vi ropar upp dem på radion men får inget svar. Joakim kommer upp med tutan och då kommer Torsten upp och ser att de draggar. De försöker ankra om i en timme men måste till slut ropa upp marinan och då får de en plats vid bryggan. Så skönt för dem och oss att veta att de ligger tryggt i hamn.

Nu när vi har wifi igen kollar vi efter Niord och Chansen. Niord ligger långt från Azorerna så det ingen chans att vi kommer träffa dem. Chansen ser vi att dem inte klarar hålla höjden när vinden vänder och blir nordostlig samma dag som vi anländer Horta. Men efter några dagar når dem ön St. Maria och får handlat, tankat och vilat ett dygn innan de måste ge sig av igen. De klarar inte hålla höjd så de går mot Portugal. Vi får stanna 48 timmar och blir väl bemötta av personal från Peters Cafe & sport. De kommer ut med en ribbåt och berättar att de kan handla för oss och om vi vill ha lagat mat från deras restaurant så levererar dem även det. Vi blir så glada för färsk tillagad mat har vi längtat efter. Vi beställer mat båda kvällarna vi ligger på svaj i hamnen. Det smakar såååå gott!!! Vi får handlat så vi klarar oss nästan helt till fastlandet med grönsaker och kött. Tyvärr får vi inte pumpa upp dingen och åka över till Lucky Star. Vi får fira med champagnen vi sparat till resan över Stilla Havet själva. Det trist men det så mycket som är trist med covid-19 så det bara att gilla läget och vara tacksamma för att vi är friska och fått lov att ligga i hamn några nätter för att sova ut. Tre mycket trevliga poliser kommer med papper vi ska fylla i, våra personnummer, båtens registreringspapper och hur många vi är ombord. Vi får även fylla i om vi har symptom eller har träffat någon som haft symptom av influensa de sista 15 dagarna. Vi har ju liksom seglat i 24 dygn och legat med utegångsförbud i flera veckor innan dess men tyvärr är reglerna så. Vi får även information att om båten inte har några alvarliga fel eller skador och vädret är okej så måste vi lämna efter 48 timmar. Som ni hör så är det flera smyghål här. Det ingen som kollar upp ifall vi säger vi har problem med motorn, vilket vi egentligen har om vi kopplar slangarna tillbaka till det originala saltvattenintaget. De frågar bara om vi kan lösa det själva eller om vi behöver professionell hjälp. Vi säger att vi haft problem med motorn för att ha en utväg om det skulle visa sig bli riktigt dåligt väder, men att vi tror vi kan lösa det själva. Polisen jagar inte iväg båtar om det visar sig bli dåligt väder men de säger mellan raderna att man kan segla till ön Ponta Delgada, där får man stanna i fyra, fem dygn. Det så få båtar som går dit så de har bättre kapasitet att ta emot båtar. Vi bestämmer oss för att göra klar båten så gott det går på 48 timmar, så får vi se när tiden löpt ut vad vi bestämmer oss för.

Det väldigt kallt de sista dygnen innan vi når Horta, bara 13 grader på morgonen.
Lucky Star ligger ute och väntar tillsammans med oss på att hamnen ska öppna.
Helt underbart att se land och känna doften från land igen. Här luktade det fårbajs 😅
Synd vi inte fick gå iland på denna vackra ö.

Lucky Star blir kvar här för de har haft roderproblem större delen av kryssningen. De har ett 2 cm glapp i övre roderlager. Problemet förvärras av covid-19 då de inte får gå iland när rodret ska lagas. Hamnen söker en utväg för dem men får besked från myndigheterna att när båten lyftes på land måste besättningen sitta i dingen på vattnet 😳. Det finns ju inget annat att göra så mekaniker tar bort rodret under tiden båten ligger i vattnet i hamnen, svarvar ett nytt lager och lyfter båten när det dags att sätta tillbaka rodret. Då får Petra och Torsten sitta kvar i dingen i hamnen. Hoppas det inte regnade på dem. När dem fick lagat rodret var vi på väg mot engelska kanalen.

Tillbaka till St. George.

Petra och Torsten jobbar varje dag med att försöka hitta en bra lösning på deras hemresa. De är ju anestesiläkare båda två och deras samvete säger dem att de behövs hemmavid. De har tjänsteledigt fram till oktober men om det finns en möjlighet att skeppa båten hem tidigare så hade ju det varit bra. Nästa problem är ju att komma med ett av de få flygen som går till Europa dessa dagar. Deras andra alternativ är att segla hem men då måste de vänta tills slutten på april tidigast. Det kommer en öppning för dem i form av fraktbolaget Seven Star. De ska gå över till Storbrittanien, om de får gå in där, annars fortsätter de till Nederland. För att kunna vara med det fartyget behöver dem segla upp till Martinique så fort som möjligt. Där väntar två veckors karantän innan de kan göra något vettigt på land. Vindarna ska vända till sydliga vindar och då passar Lucky Star på att segla upp till Martinique. Det känns ledsamt för oss, vi kommer sakna dem massor.

Avsked på distans

Chansen letar också möjligheter att ta sig till de nordligare öarna i karibien. De har kontakt med en norsk man som hjälper dem med att fylla i dokumenten som behövs för att komma in i St. Martin. Det går trögt med att få besked och de vill gärna fylla alla tankarna med vatten och diesel innan de seglar norrut. Det visar sig vara besvärligt. Man får inte gå in till bryggan med båten men man kan fylla både vatten och diesel på dunkar för att ta med sig till båten. Det blir lite jobbigt när dem vill fylla upp tankarna med 1000 liter vatten och 500 liter diesel.

Vi trivs bra i våran lilla vik, pratar med grannarna när dem simmar förbi och tittar på en amerikansk katamaran som byter ankarplats nästan varje kväll. Alla undrar varför han gör det, vi vet fortfarande inte varför men underhållande var det.

Vi hör på VHF radion att man kan köpa diesel nästkommande måndag i St. George. Supermarkedet ska också vara öppet mellan 09.00 och 17.00. Vi har ju börjat planera för seglatsen över Atlanten igen så vi behöver bunkra mat. Vi bestämmer oss för att segla upp till St. George på söndag om vi får för kustbevakningen. Vi ringer kustbevakningen på söndag morgon men får avslag. Ingen får lämna sina platser förrän måndag morgon.

Vi går upp tidigt och vid sextiden på morgonen är vi på väg. Det är bara åtta distans och vi räknar med att vara där vid åttatiden på morgonen. Vi går för motor och motorn läcker vatten. Varje femtonde minut får Joakim gå ner för att fylla på en liter vatten på kylsystemet. Ökar vi varvstalet på motorn går den varm och då får vi sänka farten. Joakim misstänker det är värmeväxlaren som läcker och tänker koppla bort den och leda in saltvatten i kylsystemet istället. Det är det den egentligen är gjort för. Men det får bli när vi kommer fram. Ett värre problem är om det är avgaslimpan som läcker vatten.

En vacker solnedgång

Det går långsamt den sista biten för då har vi motvind och fått rullat in förseglet. Men innan vi rullar in det så ser vi att seglet är helt slut. Seglet är byggt på lager på lager principen och nu har alla lagren släppt. Det yttersta lagret har till och med gått sönder så det hänger segelduk och fladrar i vinden. Jaja, vi har ju räknat med detta och har därför fler segel med oss.

Väl framme i St. George släpper vi ankaret i och pumpar upp dingen för att så fort som möjligt komma oss in till land. När vi närmar oss ser vi kön ringla sig flera varv på parkeringen och upp längs en grusväg. Jag traskar på och hittar till slut änden på kön. Herrejisses vad folk, detta kommer ta tid. Joakim fortsatte med dingen för att köpa diesel och det gick ganska snabbt. När han ringer för att höra hur det går, efter en timme, står jag fortfarande kvar på samma plats. Det börjar bli varmt men folk är så vänliga och tålmodiga att jag kan bara beundra deras sätt att förhålla sig till dessa svårigheter i deras liv. De flesta av lokalbefolkningen är vana att handla dag för dag, många har inte möjlighet att frysa mat och då handlar de varje dag istället. De flesta har inte bankkort och är beroende av kontanter, och det är ju inte så lätt att få tag i när bankerna är stängda. En mycket trevlig dam erbjuder mig en bok att läsa under tiden vi står i kö, det är en bok om Jesus. Folket på Grenada är religösa så det är inget konstigt med det. Jag tackar för boken och läser lite ur den. Tiden går och vi rör oss sakta fram. Joakim ringer och frågar om jag behöver mer vatten och det behöver jag, mat också. Klockan har passerat ett och magen skriker. Jag är försiktig med hur mycket vatten jag dricker för det finns ingen toaletter i närheten. När klockan närmar sig fyra ringer jag Joakim för att få avlösning, nu är jag rejält trött i benen och det känns att jag har varit ute i solen hela dagen. Han dyker opp så småningom och jag kan gå och sätta mig i skuggan en stund. Kön går sakta fram och till slut är det våran tur att handla. De har fyllt på i hyllorna men frysvaror är det inte så mycket att välja på. Antingen kyckling i olika former eller fläskkött. Vi fyller vagnen med massor med kött och grönsaker, konserver och torrvaror. När vi äntligen står på utsidan har klockan hunnit bli sju på kvällen.

Långa köer med 2 meter mellan varje person

Det blir en lugn dingetur ut till Amiga, utombordaren orkar inte ge så mycket fart att dingen planar, på grund av vikten från maten. Nu är det bara att packa upp allt och äta innan det sängdags för mig iallafall. Joakim steker korv och serverar pastasallad från dagen innan, det smakar ljuvligt. Jag klarade mig utan att gå på toaletten i över 10 timmar trots att jag drack ca 2,5 liter vatten. Svettigt värre men duscha fick vänta till dagen efter. .

Bästa utsikten vid solnedgång.

Vi har daglig kontakt med Chansen. De bestämmer sig för att segla upp till St. Martin på onsdag. På onsdag morgon ser vi dem komma in mot St. George och vi vinkar när de seglar förbi oss in mot hamnen för att fylla vatten och diesel och klarera ut. De får bara fylla vatten men de har diesel så de klarar sig upp till St. Martin. Några timmar senare kommer dem vägen förbi för att säga hejdå. Det är också ledsamt, för vi kanske inte ses igen förrän vi är hemma och Covid – 19 har dött ut. Deras planer är att segla direkt till Azorerna som vi har planerat att göra, men de har 5 dagar försprång. Men vi kommer hålla kontakten undervägs via deras Iridium och våran SSB.

Carriacou, Sandy Island och Coronavirus

Vi får massor av information via våran messengergrupp i VE. Ännu känns det som om vi lever i våran egna seglarbubbla där allt som händer i Europa inte rör oss, men vi vet ju att det i allra högsta grad berör oss lika väl som resten av världen. Vi är sugna på att segla till Sandy Island som bara ligger runt nästa udde så vi planerar för en seglats dit. Vi passar på att handla mat så vi har några dagar. Utbudet är inte stort. Det blir fryst kött, grönsaker finns det inte mycket av. Ägg och konserver finns det gott om.

Vi lättar ankare och seglar upp till Sandy Island tillsammans med Lucky Star. Vi har läst det som står i Doyles guidebok och det som inte står i den är inte värd att veta. Det ligger ankringsbojer som ska användas i första taget, är det fullt ska vi ropa upp Park Rangers för att bli visad plats där vi kan släppa ankaret. Allt för att inte skada havsbotten och dets koraller. När vi anländer på förmiddagen finns det flera bojar lediga så vi och Lucky Star tar var sin boj närmast ön. Här ligger vi fint i skydd för vågor och dyningar. Vi äter en snabb lunch och beger oss inn till ön för att snorkla vid revet som ligger på norra sidan. För en som aldrig har snorklat i utlandet och jag som gjorde det sist i Thailand 2008 så blev det en fantastisk upplevelse. Det innersta revet var levande och vi såg många färgrika fiskar. Ju längre ut vi simmade ju mera döda koraller såg vi. Det var deprimerande att se så vi vände och simmade tillbaka till de levande korallerna. Det var så fantastiskt att vi ville inte gå upp men efter ett par timmar var vi såpass nedkylda så vi började frysa och var tvungna att gå upp. Vi värmde oss på stranden innan vi åkte tillbaka till båten. Park Rangers kom förbi och vi betalade både snorkelavgift och flr bojen per dygn 😊

Sandy Island
Lucky Star ligger för boj i turkost vatten

Dagen efter tog vi den långa turen in till Hillsborough för att köpa SIM kort till telefonerna. Det är inte helt enkelt att komma i land i Hillsborough, stranden är brant och det slår stora vågor in så vi inser att det fungerar inte. Det gör det ju inte bättre att se att det några drogpåverkade män på stranden. Vi försöker gå iland vid bryggan, den är väldigt hög och det lätt att hamna under bryggan när vågorna kommer in. Vi hade inte med oss ankare som vi kunde lagt bak dingen så vi tar sikte på en liten flytbrygga i betong som har en skranglig trappa upp till huvudbryggan. Det fungerar att lägga till där så det gör vi. Vi hittade FLOW butiken som sålde SIM kort och efter lite väntande och några kronor fattigare var vi äntligen på nät igen. Jag hade blivit solbränd på ryggen efter våran snorkling dagen innan och vi båda behövde nya masker och snorklar, Joakim behövde nya simfötter för hans hade spruckit och mina var egentligen ett nummer för små. Vi hittade en trevlig dykaffär och där hade de ett paketerbjudande. Vi fick simfötter, snorklar och masker till ett hyfsat bra pris. Det ingick även en nätkasse att förvara grejorna i, det behövde vi för grejor har en tendens att lägga sig på olika ställen när vi har grejat i akterstuven. Jag hittar en långärmad tröja för att skydda mig mot solen också. Vi skyndar oss tillbaka till Dummidotten för nu är vi sugna på att prova våra nya grejor. Den långa dingeturen tillbaka blir betydligt behagligare och så snart vi fått i oss mat åker vi in till stranden och testar alla prylar. Den första tanken är hur klart vattnet är idag, innan man inser att det är masken som har så klart glas. Det blir en härlig upplevelse. Joakim har haft nackspärr i flera dagar, han har svårt att vända på huvudet. Det vet Torsten bot för, han kan sätta akupunkturnålar. Joakim testar gärna det. Efteråt tycker Joakim att det blivit lite bättre och efter några dagar är stelheten borta.

Där var nålarna på plats

När vi kommer tillbaka till båten kommer Chansen och lägger sig vid en ledig boj. Nu är alla tillsammans igen. Petra kommer med ett förslag, vi bjuder in alla som kan i VE till Sandy Island för en grillkväll på stranden och det tycker vi andra är ett utmärkt förslag. Petra lägger ut en invitation på VE messengersida, och responsen blir bra. Micke och Lotta från Svea och Camilla och Stefan från Roxanne kommer till Sandy Island. Roxanne har seglat från Antigua till Grenada och hinner checka in innan de seglar till Sandy Island för en grillkväll på stranden. Det blir en mycket trevlig kväll fram till mörket sänker sig. Då kommer myggor och bitande strandflugor fram. Men dem har vi förberett oss för, tunna långbyxor och långärmat och myggspray så holder de sig borta. Det vi inte är förberett på är råttorna som kommer fram, nyfikna och kanske lite hungriga. Rocky, hunden till Marit och Karl Arve upptäcker dem först. På sekunder har han satt fart och satt tänderna i en rotta. Den dör omedelbart. Karl Arve sätter efter hunden och klarar befria råttan. Råttan hamnar i havet och hunden i koppel. Råttorna har annan färg än dem vi är vana att se, dessa är bruna på ryggen och huvud och ljusa under buken men ganska stora är dem. Det kommer också fram många eremitkräftor i alla storlekar, men de berör inte oss. Vi tänder en eld på stranden och då försvinner råttorna så länge den har stora lågor, men de kommer fram så snart brasan falnar. Några av oss har med sig lyktor som vi tänder och nästan alla har med sig pannlampor. Så råttorna håller avstånd från oss. Vi avslutar kvällen så småningom och åker hem var och en till sitt.

Grillmys på stranden tillsammans med delar av Viking Explorers medlemmar, Petra, Torsten och Marit, Lotta i bakgrunden.
Stefan, Karl Arve och Micke
Stefan och Camilla från båten Roxanne
Eremitkräftor
Bonfire on the beach

Dagen efter drar vi upp ankaret och seglar till Tyrrel Bay för att handla lite. Det en kort tur så när vi ankrat beger vi oss in till land för att handla. De har ganska begränsat med varor, särskildt grönsaker och frukt. Men vi handlar det som finns och nu har vi mat för några dagar. Det känns bra för nu börjar det pratas mycket om coronaviruset och dess framfart. Vi får reda på att det kommer bli utegångsförbud, man får bara gå och handla eller till apoteket och läkare. Det ändras till karantän och total utegångsförbud. Alltså får vi inte lämna båten. På måndag hör vi att det vore en bröllopsfest på land, där det har varit en gäst som flugit från UK och den personen var smittad av corona. Lucky Star bestämmer sig för att segla till Grenada och både vi och Chansen hänger på. Orsaken för att vi lämnar ön Carriacou beror på att vi har bokat upptag av båten och flygresa hem. Vi misstänker att ön kommer bli helt stängt nu när viruset kommit hit och vi vill inte bli avstängda från våra möjligheter att ta upp båten och flyga hem. I bakhuvudet så ligger tankarna på att troligtvis kommer vi inte att få flyga hem men vi hoppas att det ska gå. Vi får en fin seglats söderut och på eftermiddagen ankrar vi och Lucky Star upp i Clarke Court Bay. Chansen ankrar upp i Prickly Bay för de behöver lite grejor till båten och hoppas hitta det där. Vi tänker ligga i Clarke Court Bay och avvakta. Än så länge får vi gå iland på Grenada men vi räknar med att det kommer bli utegångsförbud här med så småningom. Vi ligger i en bra bukt med flera rev på utsidan som stoppar det mesta av svallvågorna på utsidan. Efter ett par dagar så dyker det upp ett fall, denna gången kommer personen från USA sägs det. Nu stramas tyglarna åt och vi får utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Under dagtid får vi handla, gå till apoteket, läkare och banken. Vi får även vara på land för att promenera eller löpa 90 minuter varje dag. Det kan vi verkligen leva med. Samtidigt får vi information om att flygplatsen stänger och alla avgångar kanselleras. Då var det bara att acceptera det.

Det är dags att handla igen. Petra, Torsten och vi åker in till land med ryggsäckar och vattenflaskor. Chansen som har kommit till Clarke Courts Bay avböjer den långa promenaden till affären. De ska försöka få tag på delar till båten istället. Vi går vägen mot Grand Anse som är på andra sidan åsen. Vi känner alla att vi behöver motionen, så när Lotta, som sitter i en minibuss stannar och frågar om vi ska med så tackar vi nej. Vi är försiktiga också, vill inte bli smittad av något elakt virus. Det tar oss ca 45 minuter att gå till affären, när vi kommer dit är det kö in till affären. De släpper bara in fem åt gången och vi måste stå med två meters avstånd från nästa person eller familj. Det tar ca en timme i kön och när vi får gå in så får vi sprita händerna vid dörren. Det bra tycker vi. När vi handlat och ska betala så får jag en dusch med handsprit innan jag slår koden för att betala. Det bra mycket mer att välja på i denna affären än uppe i Carriacou så ryggsäcken blir tung på väg hem. Det är varmt, riktigt varmt att gå hem. Eftermiddagssolen steker och det blåser nästan inget. Jag längtar till havet och det så skönt när vi kommer fram till Dummidotten och kan ge oss av mot Amiga. Vi packar ut och packar bort allt vi handlat innan vi kastar oss i vattnet för att bli av med all svett och damm på kroppen. Det fantastiskt härligt att bara ligga i vattnet och njuta av svalkan det ger.

Joakim snorklar vid båten, tröja på för att inte bli solbränd

Vi börjar diskutera olika scenarion i framtiden men bestämmer oss för att avvakta och se vad som händer. Dagen efter utegångsförbudet trädde i kraft så får vi reda på att nu är det sex personer som testat positiv. Det bara de som insjuknar som testas så vi förstår att siffran är nog ganska missvisande. Dagarna går i att söka information om läget, lyssna på VHF radion där vi får mycket information och laga mat, baka bröd och simma. Vi tränar och simmar för att hålla oss friska och starka. Vi får veta att ytterliga tre personer har testat positiv så nu är vi uppe i nio fall. Det är oundvikligt att Grenadas regjering stänger gränsen och nu får vi helt utegångsförbud och vi kan bara handla vissa dagar. All alkoholförsäljning stoppas med. Det skulle få sin förklaring senare. Vi tar upp våran diskussion om vad vi ska göra och nu är vi ganska överens. Vi seglar hem! Ingen vet hur länge detta kommer pågå och vi förstår att det kan bli svåra tider på ön. Inte bara på Grenada men på flerparten av de oberoende öarna kommer det bli svårt både med mat och pengar. Vi tror att detta kan bli långdraget och sviterna efter corona kan bli tuffa med både depression, fattigdom och kriminalitet. I värsta fall kommer inte sommaren sätta stopp för pandemien och då kommer den ta sig upp igen nästa vinter. Det kommer påverka karibien och resten av världen och vi tror inte det blir lika lätt att resa mellan olika länder. Det är ju syftet med vår resa, att besöka olika länder och kulturer.

Sista dagen in för förbudet så måste vi handla för de nästa sju dagar som förbudet gäller. Jag vaknar samma morgon med lite ont i halsen och blir lite orolig för att jag kan ha smittats, men samtidigt så har jag svårt att tro det för vi har nästan inte varit på land och vi har inte besökt varandra i båtarna samtidigt som jag varit noga med att tvätta händerna och alla bad vi gjort. Jag misstänker att det kan vara fläkten över kojen som är boven. Det är så varmt på nätterna att jag har en fläkt som blåser hela natten. Ibland när jag vaknar är jag knusktorr i munnen och i svalget. Jag kraksar fram ett ”gratulerar med dagen” till min älskade make och går upp för att koka kaffe åt honom. Jag rådfrågar med Torsten och Petra och de tycker som jag, stanna kvar i båten intill jag vet vad det är så går Joakim och Torsten och handlar. Jag vinkar när födelsedagsbarnet åker iväg och går ner i salongen för att börja inventera alla konserver vi har. Efter någon timme ringer jag Joakim för att be honom köpa lite mer saker, han berättar att han står i kö. Detta kommer ta hela dagen säger han, stackars dem, att stå i kö utomhus i denna värmen. Jag hoppas dem hittar lite skugga. Det nog många som ska proviantera för den närmsta veckan. Jag kollar alla utrymmen i båten och skriver upp vad som finns. Det visar sig att vi har ca 30 middagar ombord, det är en bra bit på vägen men om Azorerna inte släpper in oss så måste vi räkna med ca 40 – 45 dygn på havet innan vi är hemma. Vi måste gardera oss med mat för ca 55 dygn ifall vi blir liggande i stiltje några dygn. Jag passade på att tvätta lite kläder också. När Joakim kommer tillbaka är han sliten och hungrig. Snälla Petra var på land tidigare på dagen och då köpte hon med sig lunch till oss på Amiga, så maten var klar när han kom hem. Det uppskattades väldigt mycket. Senare på eftermiddagen så kom Torsten och Petra förbi med en present till Joakim, de hade köpt nötkött till grillen från Grenadas bästa slakteri, ost, vin och bröd. Nu blev det fest! Tyvärr fick vi inte bjuda på något för vi får ju inte gå ombord i andras båtar. Joakim blev väldigt tacksam och glad iallafall. I dessa tider så var det bästa presenten tyckte vi alla.

Mmm så gott…
Gott vin, innan alkoholförbudet kom

Anledningen stoppet för alkoholförsäljningen hör vi på radion. Det har tydligen varit mycket bråk och våld under perioden med utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Vi som ligger ute på svaj är förskonad för sånt och gott är det, men tyvärr ökar våld i hemmen när människor inte kan gå till sina jobb och sitter hemma och dricker istället, därför upphör försäljning av alkohol. Grenadas regjering är ganska beslutsam och vi har märkt att både polisbåtar och kustbevakningen passar på att vi följer direktiven. Det är bra, vi vill att corona ska försvinna.

Grenada Island

Efter vi klarerat in tar vi Dummidotten tillbaka till Amiga. Vi kollar på AISen om Lucky Star är här, vi kan inte se henne ute på svaj. Men vi ser henne ligga så fint inne i hamnen. Joakim ringer upp Torsten och vi blir bjudna till deras båt samma kväll. Vi duschar och hoppar i Dummidotten som snabbt kommer upp i planing och tar oss bekvämt och framförallt torrt till hamnen. Vi ser VE flaggan som leder oss till Lucky Star. Så roligt att se Torsten och Petra igen, dom kom till St. George dagen innan oss. Vi äter god mat och några öl och glas vin blir det också. Petra berättar att hon har beställd en dagstur med chaufför och bil på torsdag och om vi vill vara med så delar vi på kostnaden och upplever Grenada tillsammans. Det vill vi jättegärna.

Kvällsmys i Lucky Star

Det är lite dyningar ute på svaj men inte värre än att vi sover gott denna natt. Dagen efter har vi städdag på båten, det behövs! Vi bjuder Petra och Torsten på middag till kvällen och efter jag städat och putsat inne i båten och Joakim städat och skurat sittbrunn och däck så är det dags att blanda välkomstdrinkar och starta grillen. Det blir en jättetrevlig kväll den med och vi bestämmer att ses på Lucky Star klockan halv nio nästa morgon. Bilen kommer kl. nio.

Redan klockan åtta står två ivriga långseglare på badbryggan till Lucky Star, vi får var sin kopp kaffe av Petra mens vi väntar på bilen och de packar sina grejor som ska med. På parkeringen står en trevlig man som heter Chris och ska vara våran chaufför och guide under dagen. Han är otrolig kunnig och professionell, charmig och humoristisk. Hans bil är klinisk ren och hela intrycket vi får är att vi kommer få valuta för pengarna. Och det får vi! Han kör oss norrut längs kusten med fantastisk utsikt och färgrika små byar. Han berättar att cricket är en stor sport på ön. Det ligger en stor arena utanför Saint George som ofta används till både sport, national firande och konserter. I 2007 spelades Cricket World Cup här. Fotboll är också en stor sport här men inte som cricket. Vi kör upp mot bergen och första stopp blir vid Concord waterfalls, vi har med oss badkläder och vi är inte sena med att hoppa i den lilla sjön som vattenfallet faller i. Det är otroligt skönt att bada i det svala vattnet och låta vattenfallet skölja över oss. Riktigt uppfriskande, det som inte var så uppfriskande var två killar som hoppade från toppen och rakt ner i sjön. Det så livsfarligt ut. Vi poängterade att de verkligen inte skulle göra det för vår skull men ändå gjorde de det. Pengar ville de ha innan vi skulle gå så Joakim gav dem en slant under protest. Vi var inom några souvenir shoppar också innan färden gick vidare. Nu bar det ner mot kusten igen, vi skulle till byn Gouyave för att se på en muscotnötfabrik, nutmeg (muscot) är en viktig exportsvara som engagerar många här på Grenada. Vi fick en rundtur i fabriken och det doftade underbart. Vi fick lära oss att hela frukten användes. Fruktköttet användes till sylt, skalet på utsidan nöten klassades i tre klasser där den finaste och rödaste användes till matlagning, nästa klass användes till att göra syrup av och den tredje till kosmetika. Nöten torkas och sorteras efter kvalitét och packas i stora vävsäckar för att vänta på transport. När vi var klara gick vi tillbaka till bilen och där väntade Chris för att köra oss vidare till nästa sevärdhet.  Under tiden berättade han om Grenadas historia och vad folk levde av idag. Han berättade att alla på Grenada kan leva gott om de vill jobba lite med jorden. Allt som odlas här ger avkastning hela året. Inget är beroende av årstider. Grenadas största exportvara är muscot och choklad. Rom exporteras också men det framförallt lokalbefolkningen och turister som dricker den. Grenadas befolkning är religösa, det finns flera olika religioner på ön men 59 procent av befolkningen är katoliker. Kriminaliteten är låg och droger är helt förbjudet. Vilket det inte är på grannöarna och där är även kriminaliteten högre. Det finns fler än 50 stränder på de tre öarna, Carriacou , Petite Martinique och Grenada. De svarta stränderna, där sanden är lavasand, är väldigt varma mens de vita stränderna, som är korallsand, är lite svalare.

På väg ner till vattenfallet
Nutmeg factory
Sortering av olika kvaliteter
Arbetsplats
Skyltar som visar vart muscoten exporteras till.

Vi kom fram till vårat nästa stopp, en chokladfabrik. Vi hade passerat många träd som var full av frukter som produserade kakaobönor. Vi fick en snabb rundtur i fabriken men vi såg inte så mycket för det mesta av prosessen var i avskilda utrymmen där folk av hygieniska skäl inte fick komma. Men vi fick däremot provsmaka färdiga produkter och köpa med oss hur mycket choklad och kakao vi ville. Deras största kunder var Belgien och Schweiz som de exporterade till.

Kakaobönor sorteras
Lite provsmakning för att känna om kvalitén är bra.
Choklad
Kreativt
Mer kreativitet

Nu började vi bli hungriga men vi hade ett stopp till innan lunch och det var till River Antoine Rum Distillery som låg på andra sidan ön. Det blev en fin tur dit med mycket att se. Det tydligt att Grenadas befolkning gillar sin flagga och dens färger. Trädstammar, skyddsräcken, elstolpar, utemöbler för att bara nämna några, är målade i dessa tre färger. Detta blev det intressantaste besöket tyckte vi, de hade produserat rom i 300 år på samma sätt. Rommen görs av sockerrör som pressas av ett stort hjul av järn som drivs av vattenkraft. Sockerrörens vätska rinner i rör fram till stora kopparkärl där vätskan värmdes upp, blandades med vatten och rördes och östes  med stora träslevar för att få rätt temperatur. Sedan pumpades det vidare till stora kar där det skulle stå och jäsa. Vätskan börjar jäsa av bakterierna som finns med från sockerrören. De står och jäser ca tre veckor och när det slutar bubbla håller vätskan 10 procent alkohol. Den rinner via rör till stora slutna behållare som värmdes upp av gamla vedugnar. När rommen kom ut höll den 69 procent och tappades direkt på flaskor. Därför avsaknaden av färg, rommen var klar till färgen för den hade inte legat på fat. När touren var slut blev vi bjudna på smakprov både av den 69 procentiga drycken och av en lite förädlat rom. Den var gjort med lime och höll bara 14 procent vilket var mer en nog för mig. Den starka rommen var flyktig i sin smak men ganska mild ändå.

Härliga vyer och färger
Hjulet som drivs av vatten för att pressa sockerrören.
Sockerrör på bandet på väg att pressas.
Trassel med driften.
Det blandas och temperaturen kollas.
Färdig för produktion i distelleriet.
Distelleriet.
Slutprodukten.

Nu var det äntligen dags för lunch. Chris körde oss till en väl rekommenderat restaurang som hette Belmont Estate. Vi blev mötta av en trevlig kvinna som visade oss till bords. Där fanns ingen meny men vi skulle få tre rätters och börja med soppa. Jag och Petra valde pumpkinsoppa, Joakim och Torsten valde linssoppa. Till huvudrätt fick vi sallad av olika slag, jättegott, och kokta bananer och jams, kyckling, biffgryta och fisk. Till det fick vi ris och bönor. Det var så gott! Det fanns en salladsdressing med muscot som jag bara älskade, den var ljuvligt god. Till efterrätt bjöds det på ljummen chokladkaka, muscotkaka med någon ljuvligt god marmelad uppe på eller vaniljpudding. Vi var så mätta när vi lämnade restaurangen. Vi hittade Chris nere vid presentshoppen och nu hade vi en plats till att besöka innan hemfärd, regnskogen.

I väntan på mat.

Vi körde upp i höjden och som sig bör så började det regna. Men innan vi var framme hade det slutad. Vi kom upp till ett naturreservat som heter Grand Etang och nedanför låg en sjö vid namn Grand Etang Lake. Sjön ligger mitt i ett vulkankrater. När vi kliver ut av bilen har Chris med sig bananer och det vet apan som bor där. Rasen kallas Mona monkey och är en liten apa med lång svans. Den var halvvild och åt glatt ur Chris händer och fickor. Vi fick klappa den försiktigt utan att den sprang iväg. När apan tröttnat och gav sig av så gick vi till utsiktsplatsen som hade en fantastisk utsikt över de närmsta öarna utanför Grenada.

Mona monkey.
Chris har godis och det vet apan.
En nöjd apa.
En glimt av Grand Etang Lake.
Vackra vyer.
Vacker trädgård i regnskogen.
Färggrant.

Nu var vi trötta och mätta på upplevelser för tillfället. Vi var inte tillbaka i hamnen förrän klockan var halv sex på eftermiddagen. När vi kom till Lucky Star så ser vi Titti 4 ligga bredvid. Jan hade fått sin dotter och hennes pojkvän ombord och han var så glad. Vi hälsade på och pratade en stund innan vi klev ombord på Lucky Star där det blev serverad en öl blandat med sprite, det var uppfriskande och gott. Det finns statyer som ligger under vatten vid Dragon Bay, ca 2 sjömil från där vi ligger. Både vi och Petra och Torsten var intresserad av att snorkla där. De 30 tal statyerna står på ca 6 meters djup och är vattnet klart så ser man dem klart och tydligt. Statyerna är gjorda av Jason deCaires Taylor. Vi planerade ett besök dit dagen efter. Vi klev över i dingen när solen gick ner. Vi hade ingen pannlampa med och ville gärna vara framme vid båten innan det blev mörkt. Det blev tidig kväll efter en händelserik dag.

Morgonen efter tog vi det lugnt, vi skulle inte segla förrän vid lunchtid. Petra och Torsten hade lite att göra innan de kunde lämna hamnen. Vi tolvtiden så vi de gå ut ur hamnen och vi drog upp ankaret. Det gick fort att gå till Dragon Bay, en liten vik där det bara låg två katamaraner. Vi ankrade upp på den sandiga botten och vi hoppade i för att se om ankaret låg fast. Vi är noga med att ankra på sand så vi inte förstör några korallrev. Det låg uppe på sanden men det var så lugnt i viken så vi lät det vara så. Vi klev upp i båten och fixade oss en snabb lunch och lite kaffe innan vi packade ihop simfötter och snorkelutstyr. Solen brände ganska rejält så vi tog på oss tröjor så vi inte skulle bli brända när vi snorklade. Under tiden kommer en chartrad katamaran för att lägga sig till vid bojen som en annan katamaran har lämnat. Efter några misslyckade försök tappar dem båtshaken i vattnet och det verkar som dem inte vet vad dem ska göra. Joakim hoppar i dingen och åker bort och fiskar upp båtshaken, han räcker dem linan till bojen så de kan förtöja ordentligt innan han åker tillbaka till Amiga och hämtade mig. Vi tog dingen ut till några av dingebojarna i viken bredvid, Moliniere Bay, och lade fast dingarna där. Det var en del båtar med turister som snorklade med guid så det var ganska lätt att se var statyerna var. Vi fick på oss grejorna och hoppade i det varma vattnet. Det blev en upplevelse från start. Det simmade färgrika fiskar av alla dess slag och plötsligt såg vi några av statyerna. Det var en fantastisk upplevelse. Vi snorklade dryga timmen innan vi åkte hem. Det svårt att sluta snorkla så efter vi kommit tillbaka till båten hoppade jag i igen. Jag kollade ankaret och det visade sig att vi draggat. Det låg fortfarande uppe på sanden men kättingen låg över ett korallrev så vi beslöt oss för att ankra om. Jag skulle bara duscha av mig saltvattnet. Så när jag stod där på däck med håret fullt i schampo så ser jag en öppen båt komma glidande sakta mot oss. Jag ropar till Joakim att komma upp och hjälpa till med båten som draggar. Han hoppar i båten och Torsten kommer med sin dinge för att hjälpa till. De drar upp den stora stenen som båten är fäst vid och försöker reda ut allt trassel med linor ombord, för att få en lina att dra båten in med. Jag hoppar i vattnet igen för att skölja av mig schampot, som ska nämnas är det ekologiskt och har inga tillsatser. Under tiden driver dem till havs. Jag ser att Torsten har problem med att släpa båten tillbaka mot stranden så jag hoppar i våran dinge och åker ut för att hjälpa till. Jag tar med mig ett rep på vägen ner i dingen. Vi binder fast den drivande båten i båda dingarna och då klarar vi släpa båten till stranden. Det är en ung man på stranden som tar hand om båten, fast han vet inte vems båten är.

Amiga i Dragon Bay.
Bärgning av båt.

Vi bestämmer oss för att ankra om innan Petra och Torsten kommer över för att grilla. Joakim står vid fören och jag ska försöka styra båten dit han pekar. Vi lägger oss närmare land och nu sitter ankaret hårt i sanden. Det kommer in en del stora svallvågor som gör att det gungar rejält. På kvällen sittande under en vacker stjärnhimmel med god mat på faten så lägger vi planer för morgondagen. Klockan sju på morgonen efter ska vi gå nordost mot ön Carriacou. Där finns det en ö som heter Sandy Island som har några fina rev bredvid. De ska vara magiskt fina att snorkla vid.

Efter en guppig natt med usel sömn lättar vi ankare och går för motor längs Grenadas kust. När vi når den nordliga änden så hissar vi segel och kryssar mot Carriacou. Vi räknar med att vara framme vid två tiden men det går inte så fort och det blir pinkryss hela vägen så vid halv fyra kan vi lägga i ankaret i Tyrrel Bay. Vi tappade den visuella kontakten med Lucky Star, som inte riktigt klarar ta den höjden som vi gör, så vi väljer att gå in i Tyrrel Bay istället för Hillsborough Bay där Sandy Island ligger, för det är en lätt hamn att gå in i om det hinner bli mörkt innan de kommer. De kommer med god marginal innan solnedgång och ankrar upp en bit inn i viken i ösande regn. Det ska regna hela kvällen, natten och delar av morgondagen. Vi är trötta och hungriga. Så efter en god middag somnar Joakim i soffan. Det är lugnt och stilla i viken så nattsömnen blir god.

Amiga dyker ner i en liten våg

Nästa förmiddag så hör vi kända röster som pratar på VHF radion. Det är Oliver och Micke, arrangörerna för Viking Explorer. De ligger i Tyrrel Bay de också, vi passar på att prata med dem. De blir glada över att höra att det andra från VE här. Vi bestämmer oss för att dra in till land och kolla vad som finns. Vi kör vägen förbi Oliver och Carlota och pratar lite. De tipsar om mangroveskogen som man kan ta dingen genom. Men vi måste skydda oss mot myggorna först säger de. Vi kör in till dingebryggan och lägger till. Det finns en mataffär som har fri wifi så där landar jag, de andra går och kollar om custom är öppen för information till dem andra i VE. Jag får kontakt med Chansen och hör att de är på väg söderut till Grenada. Det blir skönt och trevligt att se dem igen. Jag lägger ut två blogginlägg och kollar hur det är hemma. Man får nästan chock när man ser att Frankrike, Spanien och Tyskland stänger sina gränser. Vi får mycket information via gruppen och andra seglare men att se själv i vilken omfattning är helt otroligt. Skolor i Norge som stängs, även i Sverige börjar de prata om att stänga skolor och ålderdomshemmen får inte ta emot besök, klokt tänkt efter vad jag kan förstå. Jag kollar min mail och det visar sig att alla som beviljats ESTA visum i USA har fått avslag nu. Det vi kan hoppas på är att viruset stoppar upp i sin spridning nu och att gränserna öppnas så vi kan flyga hem som planerat. Det kommer nog bli lite kaos kan jag tänka mig. Det går ju ingen nöd på oss, vi kan röra oss fritt på Grenada och dess tillhörande öar. Iallafall än så länge…

Martinique

Från början var tanken att vi skulle segla från Karibien västerut i början på mars, gå genom Panamakanalen i april och segla ner till New Zeeland så att vi var där senast i oktober. Men vi insåg snabbt att tiden räckte inte till och vi ville ju se och uppleva ABC öarna, Colombia och San Blas i lugn och ro. Vi insåg att även plånboken behövdes fyllas på och vi tog ett gemensamt beslut att lägga upp båten under orkansesongen, flyga hem och jobba. Helst i Norge, under fem månader. Vi tog tag i det direkt, jag mailade till olika marinor i olika länder och jämförde priser, kollade upp flygbiljetter och vi landade på att billigste alternativet blev Grenada. Joakim mailade sin förra arbetsgivare i Oslo och jag sökte jobb i Moss. Vi kollade på blocket efter husvagn men beslöt oss för att avvakta med det. Det var ingen brådska att skaffa husvagn. Min mor fyller 80 år och jag vill gärna åka upp till Senja i Nord Norge för att fira henne och träffa alla mina nära och kära. Men coronaviruset ställde hela planen på ända så nu ligger vi i Clarke Court Bay och avvaktar. Vi har det bra, har inte ont av att sitta i karantän på obestämd tid. Det blir nästan det samma som när vi seglade över Atlanten fast utan segling. Vi får gå iland och handla, gå till apoteket och läkare om det skulle behövas. Vi får även gå till banken. Alla andra affärer har stängt.

Fort de France hade en okej bukt mitt i staden som vi ankrade upp i. Det låg en bra dingebrygga längs med promenadstråket vid vattnet. En liten strand fanns också i änden på bryggan. Joakim och Karl Arve letade länge innan de hittade custom så vi fick klarerat in i landet. Nu var vi i europa och jag tänkte sätta i mitt svenska sim kort i telefonen, men hittade det inte. Jag hade sätt fram emot att få 100 GB i månaden igen men kortet var borta. Troligen hade det ramlat ur plånboken på något sätt för jag hittade det aldrig igen. Det var bara att acceptera läget.

Solnedgång

Det vi inte visste var att söndagen startade en carneval som varade i fyra dagar. Helena och Simon ville bjuda mig och Joakim på middag så dom gick iväg för att beställa bord på en restaurang. Det visade sig att dom flesta restauranger var stängda under carnevalen, men dom hittade en som var öppen och den låg mycket strategisk till. Vi kunde följa carnevalen som gick förbi på gatan nedanför från balkongen. Supert läge! Vi klädde oss i det bästa vi hade och klockan tre på eftermiddagen kom vi till restaurangen, Marit och Karl Arve var med. Valentin och Klara hade andra planer. När vi kom in fick vi varsin stråhatt på huvudet och öl i plastglas. Vi fick hämta mat från en buffé, vi tyckte det var sparsamt serverat men när vi skulle hämta en gång till fick vi veta att det bara var förrätten. Det var trerätters dom hade beställd. Vi fick välja mellan fisk och kyckling och vid det laget var vi ganska trötta på kyckling så det blev givetvis fisk. Den var god. Till efterrätt blev det isglass 😋😊.

Glada, förväntansfulla middagsgäster.

Efter maten började carnevalen, vi samlades på balkongen tillsammans med dom andra gästerna och ett öronbedövande ljud började. Det var trummor av alla dess slag, andra instrument som liknade kastanjetter, glada rop och skratt. Bilar som tutade och orkester på lastbilar. Men det var så fantastiskt att både jag och Helena fick höneskinn på armarna av allt ståhej. Det var kostymer som var så färggranna att nästan hela färgskalan var med. Män var klädda i kvinnokläder, många kostymer var så skickligt gjorda att man nästan inte såg att de var av återvunnet material så som petflaskor och pappmaché. Det som var typiskt för Martinique var att vissa grupper hade smörjd in sig med olja. Vi hade turen att stå bredvid en man som var född och uppvuxen i Fort de France. Han berättade lite om carnevalen men det var så högljudd så vi hade svårt att höra vad han sa. Vi rörde oss ut på gatorna och insöp atmosfären, feststämmningen och alla dessa färger. Vi gick till en bar som var satt upp för tillfället på trottoaren och beställde var sin Mojito. Det var nog den starkaste Mojito jag druckit. När klockan passerat åtta på kvällen hade både öronen och hjärnan fått nog, vi var alla överens om att åka tillbaka till båtarna. Strax efter vi kom hem till båten började det köras med bilar som hade feltändning på motorn så dem sköt som pistolskott där dem rullade längs vägarna. In mellan husen körde dem så det ekade över hela hamnen. Fram emot tvåtiden på natten höll dem på, varje kväll vid halv nio tiden fram till tvåtiden på natten, i fyra dygn. Tur vi har öronproppar. Måndagen orkade vi inte åka in, vi tog det lugnt i båten med god mat och vin. Det var ju sista kvällen med Helena och Simon.

Det var så mycket att se på en gång att ögonen gick i kors 😊
Fantasifulla dräkter och färger.
Stolt mor och son ❤
Goda vänner ❤
Mycket att uppleva.
Härlig karnevalstämning.
En liten paus
Feststäming och glada människor.
Marit och hennes alltid goda humör.
Som jag älskar dessa två ❤

Carnvalen gjorde så att bussarna och taxi inte gick från staden efter klockan fyra så trots att flyget inte gick förrän halv tio på kvällen så fick Simon och Helena åka tidigt. Vi gick längs gatorna som var fyllda med människor klädda i svart och rött. Det var tredje dagen på carnevalen och denna dag firade dom Lucifer. Vi såg en buss svänga in mot terminalen och Helena hann stoppa den, chauffören sa att han kunde köra dom till en anslutningsbuss som skulle till flygplatsen. Det blev ett snabbt farväl, några snabba kramar och kärliga ord till Simon, Helena hann jag inte krama och säga hejdå till innan vi såg dem försvinna med bussen. Vi gick och satte oss vid ett bord längs trottoaren och fick oss en öl och tittade på carnevalfirandet samtidigt som jag försökte fatta att dom hade åkt. Det kom att bli tomt i båten, ingen humoristiska kommentarer från Simon längre, ingen mysiga kaffestunder på morgonen i sittbrunnen med Helena. Ingen Simon att krama godnatt eller god morgon. Men samtidigt skulle det bli så skönt att bara vara oss två igen, vi hade inte varit själva de sista två månaderna.

Helena och Karl Arve
Goda minnen ❤
Valentin fyllde 21 år så Marit hade bakat och av Helena och Simon och oss fick han vingar, symboliken kan vara att han som ung är ute och provar sina vingar på egen hand.

På onsdag morgon satte vi segel söderut igen. Nu skulle vi till Le Marin i södra delen av Martinique för vi behövde delar till båten och inget fanns att köpa i Fort de France. Seglatsen dit bjöd på lätta vindar, och när vi närmade oss Diamond Rock några sjömil från Le Marin fick vi starta motorn och gå resten av sträckan för motor. Vi släppte i ankaret inne i bukten vid marinan. Då hade vi inte så långt att gå med dingen för att handla mat eller grejor till båten. Det var tydligt att denna staden var båtfolkets stad. Vi räknade till ca 300 båtar som låg längs stranden St. Anne, en fin strand utanför där vi låg. Det låg ca 300 båtar inne i bukten där vi låg med. Här skulle vi nog hitta både generator och andra bra båtgrejor som vi behövde. Nu började det komma rapporter om att Corona viruset hade kommit till Karibien. Det oroade oss inte nämnvärt till en början, än så länge var inte dom öarna vi var eller hade varit på drabbade. Jag passade på att tvätta, städa och handla under tiden som Joakim fixade med grejor till båten. Jag fick åka in till marinan för att sätta mig på café med wifiuppkoppling i flera timmar för att leta uppläggningsmarinor till Amiga och flygbiljetter hem.

Nu upptäcker man den stora fördelen med att varit med en grupp som Viking Explorer. Vi träffade på båtarna Niord, Gry, Svea och Läns. Det så trevligt att se kända ansikten igen. Vi fick tipset från Stefan och Sofie på Niord att gå till en italiensk liten restaurang, dom hade hemlagad mat, lasagne och pasta där pastan var gjord för hand. Glassen var hemgjord med. Vi blev grymt sugna på lasagne och Stefan och Sofie hade heller inte ätit lunch så de hängde lika gärna på. Det blev en fantastisk god lunch och dagen efter gick jag och Joakim tillbaka för att äta glass. Joakim beställde en banana split och det var nog den största banana split jag sett. Jag beställde en vaniljglass med chokladsås. En helt fantastisk god glass. En av kvällarna blev vi bjudna över till Pia och Mickael på båten Gry. Pia fyllde år och vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. När vi var klar med båten och handlat mat för några dagar så lättade vi ankar för att gå ut till St. Anne och lägga oss. Chansen hade gått dit några dagar tidigare. Nu passade vi på att sola, bada och vandra på delar av öns 12 mil långa vandringsled. Vi fick kontakt med Peter, Erika och Nicolina på båten Amaran som vi inte sett sedan 20 november. De var på väg söderut från ön Dominica för att hämta upp gäster i Le Marin. Vi gladde oss mycket till dem skulle komma. På eftermiddagen så vi Amaran lägga i sitt ankare och sätta sig i dingen för att hälsa på hos oss. Det blev ett kärt återseende. Dagen efter bjöd snälla Marit både oss och Amaran över på kaffe och våfflor, hemgjort glass och sylt efter vi hade haft en travel dag på land. Joakim och Peter hade fixat nya solpanel till Amaran, jag, Erika och Nicolina fixade internät och handling av mat. Det tog mig någon timma att söka ESTA visum i USA också. Vi ska mellanlanda i New York när vi åker hem. Som vanligt är Amaran otrolig gästfri och bjöd oss över på middag dagen efter. Så trevligt! Vi fick höra att Lina och Pål på båten Svea skulle gå genom kanalen nästa år och segla över till Hawaii och sedan vidare norrut mot Alaska och Kodiakhalvön. Vi blev heltända på att segla med dem dit. Vi har ju inte bråttom att segla jorden runt och både jag och Joakim har ju önskat att segla till Alaska. Spännande och nytändande tankar iallafall.

Joakim njuter av sin banana split.

Nu hade det kommit alarmerande rapporter om att Grenada började stänga sina hamnar och två fall av coronaviruset hade kommit till Martinique. Det kändes som om vi kanske var tvungen att tänka om. Den nuvarande planen var att segla upp till Dominica tillsammans med Amaran och Chansen. Vi kontaktade Petra och Torsten som var på väg till Grenada och fick veta att immigration i St. George fortfarande var öppet. Vi tog ett snabbt beslut om att segla till Grenada, för om dem hade infört karantän som det var prat om, så skulle vi hinna sitta i karantän i 14 dagar innan vi skulle åka hem. På förmiddagen åkte vi in till byn och checkade ut oss, nu hade vi 24 timmar på oss att lämna Martinique. På väg tillbaka till Amiga såg vi att Lina och Pål var på Svea, så vi körde dit för att höra om deras fortsatta planer. Vi nämnde att vi också kunde tänka oss att segla till Alaska och de tyckte vi skulle hänga på. Vi får se hur det blir, men genom kanalen hade varit väldigt bra om vi vore fler båtar tillsammans. Ska vi segla till Alaska har vi fler dyra grejor vi måste göra på båten innan, b.l.a nytt försegel och ny plotter. Men vad kul det hade varit. Söka visum ska vi göra så snart vi kommer hem. Efter vi sagt hejdå till Lina och Pål körde vi till Amaran för att berätta våra nya hastigt påkomna planer. De hade full förståelse och tyckte det var ett klokt beslut men det betydde också att det kanske var sista gången vi såg dem på denna resan. De seglar över Atlanten i maj och ska tillbringa nästa sesong i medelhavet. Det kändes tråkigt att lämna dem så tidigt men samtidigt så var det mycket pengar som stod på spel för oss. Hoppas vi ses någon gång i framtiden Peter, Erika och Nicolina.

Vi tuffade vidare till Chansen med våran dinge för att berätta vad vi kommit fram till. Det blev också lite sorgligt men Karl Arve och Marit sa att de kommer seglande ner till Grenada så småningom de med. De ska hålla sig vid Grenada och Trinidad och Tobago under orkansesongen. Marit sa att de kommer till Grenada innan Joakim fyller år och det kändes skönt att vi skulle ses igen innan vi flög hem.

Tidigt nästa morgon lättade vi ankare och satte kursen söderut. Vi hade ca ett dygn seglats framför oss. Från Martinique, förbi St. Lucia och St. Vincent hade vi fin slör men på sydspetsen av St. Vincent hamnade vi i lä för ön och efter två timmar gav jag upp och startade motorn. Efter en timmes motorgång kom vinden tillbaka och vi seglade i god vind hela natten. Vi fick besök av delfiner som simmade med oss i ca en halv timma, man blir alltid så glad över att se dem. På morgonen fick vi några rejäla regnskurar och när vi seglade längs Grenadas kust fick vi fallvindar på 35 knop i byarna. Men allt gick bra och vi seglade in mot St. George. Där ser vi en känd båt ligga för ankare med Viking Explorer flaggan uppe. Det är Jan och Elisabeth på Titti 4. Vi släpper i ankaret och har knappt hunnit kollat att ankaret sitter så är Jan med sin dinge bredvid oss och frågar om vi vill ha fika. De ska precis segla söderut för att hämta upp hans dotter och hennes pojkvän men vill gärna träffas en stund. Vi släpper det vi har och Jan ror oss över till hans båt. Så trevligt att prata med dem och höra var de har varit och deras fortsatta planer. Jans båt draggar så han lägger om ankaret innan han ror oss tillbaka till Amiga. Vi kanske ses igen för de ska norrut sedan. Vi plockar ihop och ställer iordning Amiga innan vi pumpar upp dingen, som har fått det fina namnet Dummidotten, och åker in till hamnen. Vi hoppas att det går smidigt att klarera in. Vi åker förbi stora vackra skepp, ett av dem är något alldeles särskilt vackert. Skeppet heter Eos och finns på nätet om någon vill googla det.

Inklareringen går smärtfritt, vi får lite frågor om våran hälsa och de två sista hamnarna vi varit i. Äntligen är vi här och nu hoppas vi att coronaviruset har ebbat ut tills vi ska flyga hem i slutet på April.