Madeira

Seglingen från Porto Santo till Funchal var härlig, vi hade fin vind och Amiga gled lugnt och fint genom lugnt vatten. Vi såg stora fläckiga delfiner, dom simmade mot oss och lade sig framför fören på båten. Man blir så glad och lycklig varje gång dessa spänstiga och smidiga djur hälsar på.

När det närmade sig kvällen kom vi fram till Funchal, då hade vi ringt hamnkontoret 9 gånger för att boka plats. Men det var ingen som svarade. Vi visste att det var svårt att få plats i hamnen om man inte bokat. Amaran som redan låg i hamn hade förvarnat hamnvakten att vi var på väg och denne hade sagt att vi bara skulle ringa så ordnade det sig… Nåja, det ju lite lättare att boka om någon svarar!

Vi chansade och gick in mot hamnen samtidigt som vi ropade upp på VHF’en utan svar och ringde på telefonen. Då fick vi svar och hamnvakten frågade om vi hade bokat plats..jag svarade att om han hade svarat i telefonen så hade vi kunnat boka men nu hade vi inte det. Han fixade en plats till oss utanpå Amaran som låg med långsidan mot en fast brygga/pir. När Amarans besättning kom tillbaka från sin utflykt fick vi ett glatt välkomnande. Vi klev över i deras båt och kvällen blev trevlig, som vanligt tillsammans med dom.

Efter att vi bekantat oss med staden och fått lite tips både från custom och hamnvakten bestämde vi oss för att hyra bil ett par dagar. Madeira är så vacker så vi var eniga om att den kostnaden var det värt.

Att köra bil på Madeira är inte så svårt, vägarna är i bästa skick fast det branta sluttningar och skarpa kurvor. Madeira är verkligen en turistö, det märks inte minst på priserna. Men kommer man ut på landsbygden är det rätt billigt att ta en fika t.ex.

Första dagen vi hade hyrbil, en Fiat Panda, körde vi till Queimadas nationalpark för att gå en levadavandring. Den var inte så jobbig men ack så spektakulär. Vi gick längs branta klippor och berg, ibland blev stigen så smal att det inte gick att mötas. Det rann vatten på ena sidan och var stupbrant på andra sidan. Det var ingen större höjdskillnad men vi fick ha med oss pannlampor för det var 4 mörka tunnlar att gå genom. När vi kom fram var det ett högt vattenfall och en liten sjö där man kunde bada, men fy så kallt det var så vi avstod från det. Vi hade med oss fika och det var underbart gott. Hela vandringen tog ca 4 timmar med fikapaus. Kan varmt rekommendera en levadavandring om ni läsare någongång är här.

Dagen efter skulle Amaran segla till en annan hamn på Madeira så vi bytte plats med båtarna kvällen innan. Vi skulle iväg tidigt för vi ville få med oss klart väder. Det ofta så på Madeira att på eftermiddagen lägger sig molnen runt topparna på bergen och då försämras utsikten.

Vi gav oss iväg upp mot Pico do Arieiro för att gå mot Pico Ruivo som är Madeiras högsta berg på 1862 möh. Vandringen skulle ta mellan 6 och 7 timmar. Vi hade packat med oss mat och vatten för en lång dagsvandring. Det blev en vandring att minnas, tusentals trappsteg, branta klippor, mörka tunnlar och en oslagbar utsikt. Denna vandringen var slitsam men så värt varenda steg. På vissa ställen var stigen huggen in i bergsidan endast med en vire som skydd mot dess branta stup som var nära 200 meter. Det var den häftigaste vandring vi någonsin gått. När vi kom fram till Pico Ruivo var det gott att sätta sig och äta. Vi njöt av mat och vackra vyer. På väg tillbaka var kroppen trött men det brydde vi oss inte om med sådana vyer. När vi närmade oss restaurangen och parkeringen började molnen täcka klyftorna mellan bergstopparna, vilket gav ett mystisk och dramatiskt landskap.

När vi var tillbaka vid parkeringen gick vi in på caféet och köpte oss var sin kaffe och bakelse, ljuvligt gott var det.

Vi var rätt så trötta i benen så vi begav oss hem till Amiga för att äta och vila.

Vi började så smått att förbereda oss och Amiga på en två dygns segling till Lanzarote. Den svenska båten Song of the sea låg framför oss på bryggan, dom skulle segla till Teneriffa samtidigt som en belgisk båt Roxy med två erfarna unga seglare också skulle segla dit. Dom gav sig av på lördag och vi planerade ge oss av på söndag. I vanlig ordning handlade vi och jag lagade mat för ett par dagar fram. Vi tyckte det var lite vemodigt att lämna Madeira, denna vackra, blommiga, gröna fina ö. Vi var ganska överens om att hit kunde vi gärna flytta när vi inte ville segla mera. Varmt i havet 23,5 grader och 25 -30 på land. Men först ska vi se världen och det nog möjligt att det finns fler vackra ställen att bosätta sig på 🙂😉

Seglatsen över till Lanzarote började med hård vind, upp mot 28 knop i byarna och det var väldigt byig vind innan vi kom en bra bit bort från öarna. Vi hade sidovind och sjön kom från sidan så det gungade ganska rejält. Första dygnet handlade mest om att försöka äta lite, sova och segla. Det är ju som vanligt jobbigt första dygnet, vi sliter med trötthet, dålig matlust och undrar vad i all sin dar vi håller på med. Vi lever i stort sett på kex och vatten det första dygnet och vi undrar Är det verkligen så roligt att segla? Vi fick också erfara våra första squalls. Det är ett mycket lokalt regnväder med starka vindar som oftast varar i ca 1 timma. Vindarna kan bli så hårda som upp till 40 – 45 knop. Som tur var det lite snällare squalls med vindar upp mot 30 knop som vi fick. Den första kom på min vakt mitt i natten. Det var lite moln men vi kunde även se stjärnorna och månen. Ovädret kom snett bakifrån i mörkret. Vinden vred och ökade på ett ögonblick, som tur var hade vi revat storen med två rev och två rev i genuan. Så kom regnet, det öste ner. Vindrodret klarade inte hålla kursen så jag kopplade från det och styrde båten med hjärtat i halsen, med vinden. Då blev allt mycket lugnare men Joakim vaknade med att regnet slog mot deck. Han kom springande upp och frågade om allt gick bra ich det gjorde det ju. Efter ca 40 min kunde jag lägga båten på rätt kurs och koppla i vindrodret igen. Jag hade lärt mig nya saker igen. Innan det var vaktbyte var kläderna nästan torra och en squall till hade passerat. På Joakims vakt kom ytterligare två squall, lika hårda som den första och den ena varade nästan en timma. Vi fick den femte och sista squallen över oss på dagtid och då såg vi den komma, försökte styra undan men den svepte över oss med mycket mindre kraft än nattens oväder. När vi såg den sjätte komma mot oss styrde vi undan och lyckades klara oss från den. Nu börjar vindarna bli mera stabila och vi har vinden 120 grader babord halsar. Vi får en stjärnklar natt andra dygnet och månen stiger upp från havet. Vi ser hela vintergatan breda ut sig över himlen. Det är så vackert. Nu börjar allt bli lättare, vi börjar komma in i rutinerna, får matlusten tillbaka och är inte så trött längre. Då kommer också seglingsglädjen tillbaka!

Tidig morgon när det börjar ljusna ser Joakim land. Det är öarna utanför Lanzarote som syns först. Vi har fin vind och vågorna mer eller mindre med oss så det blir en fin seglats mot Lanzarote. När vi passerat den östra ön La Graciosa lägger havet sig och vi får en fantastisk fin segling längs Lanzarotes kust, med vindar på 20 knop. Amiga forsar fram och plötsligt så ser vi flygfiskar flyga över vattenytan. De flyger långt och vi jublar av lycka. Vilken underbar ankomst. Målet är staden Arrecife. Vi har försökt boka plats i hamnen men som vanligt är det inget svar att få. Vi har förstått att det svårt att få plats i hamnar nu innan ARC’en med alla båtar startar sin Atlantseglats den 24 november. Vi tar inte hårt på att vi inte får plats utan bestämmer oss för att fokusera på att hitta en bra svajplats. Vi kollar appen Navily när vi närmar oss Arrecife. Där finns två ställen att lägga sig på svaj och vi väljer en liten bukt innanför piren. Vi hittar en bra plats men det visar sig att sanden på botten ligger i ett sådant tunt lager uppe på lavastensbotten så vi får ankra om dagen efter. Vi lägger ankaret lite längre ut och nu sitter det. Här ska vi greja med båten några dagar, kanske veckor. Vi ger oss av när vi känner att vi vill se nya ställen.