Martinique

Från början var tanken att vi skulle segla från Karibien västerut i början på mars, gå genom Panamakanalen i april och segla ner till New Zeeland så att vi var där senast i oktober. Men vi insåg snabbt att tiden räckte inte till och vi ville ju se och uppleva ABC öarna, Colombia och San Blas i lugn och ro. Vi insåg att även plånboken behövdes fyllas på och vi tog ett gemensamt beslut att lägga upp båten under orkansesongen, flyga hem och jobba. Helst i Norge, under fem månader. Vi tog tag i det direkt, jag mailade till olika marinor i olika länder och jämförde priser, kollade upp flygbiljetter och vi landade på att billigste alternativet blev Grenada. Joakim mailade sin förra arbetsgivare i Oslo och jag sökte jobb i Moss. Vi kollade på blocket efter husvagn men beslöt oss för att avvakta med det. Det var ingen brådska att skaffa husvagn. Min mor fyller 80 år och jag vill gärna åka upp till Senja i Nord Norge för att fira henne och träffa alla mina nära och kära. Men coronaviruset ställde hela planen på ända så nu ligger vi i Clarke Court Bay och avvaktar. Vi har det bra, har inte ont av att sitta i karantän på obestämd tid. Det blir nästan det samma som när vi seglade över Atlanten fast utan segling. Vi får gå iland och handla, gå till apoteket och läkare om det skulle behövas. Vi får även gå till banken. Alla andra affärer har stängt.

Fort de France hade en okej bukt mitt i staden som vi ankrade upp i. Det låg en bra dingebrygga längs med promenadstråket vid vattnet. En liten strand fanns också i änden på bryggan. Joakim och Karl Arve letade länge innan de hittade custom så vi fick klarerat in i landet. Nu var vi i europa och jag tänkte sätta i mitt svenska sim kort i telefonen, men hittade det inte. Jag hade sätt fram emot att få 100 GB i månaden igen men kortet var borta. Troligen hade det ramlat ur plånboken på något sätt för jag hittade det aldrig igen. Det var bara att acceptera läget.

Solnedgång

Det vi inte visste var att söndagen startade en carneval som varade i fyra dagar. Helena och Simon ville bjuda mig och Joakim på middag så dom gick iväg för att beställa bord på en restaurang. Det visade sig att dom flesta restauranger var stängda under carnevalen, men dom hittade en som var öppen och den låg mycket strategisk till. Vi kunde följa carnevalen som gick förbi på gatan nedanför från balkongen. Supert läge! Vi klädde oss i det bästa vi hade och klockan tre på eftermiddagen kom vi till restaurangen, Marit och Karl Arve var med. Valentin och Klara hade andra planer. När vi kom in fick vi varsin stråhatt på huvudet och öl i plastglas. Vi fick hämta mat från en buffé, vi tyckte det var sparsamt serverat men när vi skulle hämta en gång till fick vi veta att det bara var förrätten. Det var trerätters dom hade beställd. Vi fick välja mellan fisk och kyckling och vid det laget var vi ganska trötta på kyckling så det blev givetvis fisk. Den var god. Till efterrätt blev det isglass 😋😊.

Glada, förväntansfulla middagsgäster.

Efter maten började carnevalen, vi samlades på balkongen tillsammans med dom andra gästerna och ett öronbedövande ljud började. Det var trummor av alla dess slag, andra instrument som liknade kastanjetter, glada rop och skratt. Bilar som tutade och orkester på lastbilar. Men det var så fantastiskt att både jag och Helena fick höneskinn på armarna av allt ståhej. Det var kostymer som var så färggranna att nästan hela färgskalan var med. Män var klädda i kvinnokläder, många kostymer var så skickligt gjorda att man nästan inte såg att de var av återvunnet material så som petflaskor och pappmaché. Det som var typiskt för Martinique var att vissa grupper hade smörjd in sig med olja. Vi hade turen att stå bredvid en man som var född och uppvuxen i Fort de France. Han berättade lite om carnevalen men det var så högljudd så vi hade svårt att höra vad han sa. Vi rörde oss ut på gatorna och insöp atmosfären, feststämmningen och alla dessa färger. Vi gick till en bar som var satt upp för tillfället på trottoaren och beställde var sin Mojito. Det var nog den starkaste Mojito jag druckit. När klockan passerat åtta på kvällen hade både öronen och hjärnan fått nog, vi var alla överens om att åka tillbaka till båtarna. Strax efter vi kom hem till båten började det köras med bilar som hade feltändning på motorn så dem sköt som pistolskott där dem rullade längs vägarna. In mellan husen körde dem så det ekade över hela hamnen. Fram emot tvåtiden på natten höll dem på, varje kväll vid halv nio tiden fram till tvåtiden på natten, i fyra dygn. Tur vi har öronproppar. Måndagen orkade vi inte åka in, vi tog det lugnt i båten med god mat och vin. Det var ju sista kvällen med Helena och Simon.

Det var så mycket att se på en gång att ögonen gick i kors 😊
Fantasifulla dräkter och färger.
Stolt mor och son ❤
Goda vänner ❤
Mycket att uppleva.
Härlig karnevalstämning.
En liten paus
Feststäming och glada människor.
Marit och hennes alltid goda humör.
Som jag älskar dessa två ❤

Carnvalen gjorde så att bussarna och taxi inte gick från staden efter klockan fyra så trots att flyget inte gick förrän halv tio på kvällen så fick Simon och Helena åka tidigt. Vi gick längs gatorna som var fyllda med människor klädda i svart och rött. Det var tredje dagen på carnevalen och denna dag firade dom Lucifer. Vi såg en buss svänga in mot terminalen och Helena hann stoppa den, chauffören sa att han kunde köra dom till en anslutningsbuss som skulle till flygplatsen. Det blev ett snabbt farväl, några snabba kramar och kärliga ord till Simon, Helena hann jag inte krama och säga hejdå till innan vi såg dem försvinna med bussen. Vi gick och satte oss vid ett bord längs trottoaren och fick oss en öl och tittade på carnevalfirandet samtidigt som jag försökte fatta att dom hade åkt. Det kom att bli tomt i båten, ingen humoristiska kommentarer från Simon längre, ingen mysiga kaffestunder på morgonen i sittbrunnen med Helena. Ingen Simon att krama godnatt eller god morgon. Men samtidigt skulle det bli så skönt att bara vara oss två igen, vi hade inte varit själva de sista två månaderna.

Helena och Karl Arve
Goda minnen ❤
Valentin fyllde 21 år så Marit hade bakat och av Helena och Simon och oss fick han vingar, symboliken kan vara att han som ung är ute och provar sina vingar på egen hand.

På onsdag morgon satte vi segel söderut igen. Nu skulle vi till Le Marin i södra delen av Martinique för vi behövde delar till båten och inget fanns att köpa i Fort de France. Seglatsen dit bjöd på lätta vindar, och när vi närmade oss Diamond Rock några sjömil från Le Marin fick vi starta motorn och gå resten av sträckan för motor. Vi släppte i ankaret inne i bukten vid marinan. Då hade vi inte så långt att gå med dingen för att handla mat eller grejor till båten. Det var tydligt att denna staden var båtfolkets stad. Vi räknade till ca 300 båtar som låg längs stranden St. Anne, en fin strand utanför där vi låg. Det låg ca 300 båtar inne i bukten där vi låg med. Här skulle vi nog hitta både generator och andra bra båtgrejor som vi behövde. Nu började det komma rapporter om att Corona viruset hade kommit till Karibien. Det oroade oss inte nämnvärt till en början, än så länge var inte dom öarna vi var eller hade varit på drabbade. Jag passade på att tvätta, städa och handla under tiden som Joakim fixade med grejor till båten. Jag fick åka in till marinan för att sätta mig på café med wifiuppkoppling i flera timmar för att leta uppläggningsmarinor till Amiga och flygbiljetter hem.

Nu upptäcker man den stora fördelen med att varit med en grupp som Viking Explorer. Vi träffade på båtarna Niord, Gry, Svea och Läns. Det så trevligt att se kända ansikten igen. Vi fick tipset från Stefan och Sofie på Niord att gå till en italiensk liten restaurang, dom hade hemlagad mat, lasagne och pasta där pastan var gjord för hand. Glassen var hemgjord med. Vi blev grymt sugna på lasagne och Stefan och Sofie hade heller inte ätit lunch så de hängde lika gärna på. Det blev en fantastisk god lunch och dagen efter gick jag och Joakim tillbaka för att äta glass. Joakim beställde en banana split och det var nog den största banana split jag sett. Jag beställde en vaniljglass med chokladsås. En helt fantastisk god glass. En av kvällarna blev vi bjudna över till Pia och Mickael på båten Gry. Pia fyllde år och vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. När vi var klar med båten och handlat mat för några dagar så lättade vi ankar för att gå ut till St. Anne och lägga oss. Chansen hade gått dit några dagar tidigare. Nu passade vi på att sola, bada och vandra på delar av öns 12 mil långa vandringsled. Vi fick kontakt med Peter, Erika och Nicolina på båten Amaran som vi inte sett sedan 20 november. De var på väg söderut från ön Dominica för att hämta upp gäster i Le Marin. Vi gladde oss mycket till dem skulle komma. På eftermiddagen så vi Amaran lägga i sitt ankare och sätta sig i dingen för att hälsa på hos oss. Det blev ett kärt återseende. Dagen efter bjöd snälla Marit både oss och Amaran över på kaffe och våfflor, hemgjort glass och sylt efter vi hade haft en travel dag på land. Joakim och Peter hade fixat nya solpanel till Amaran, jag, Erika och Nicolina fixade internät och handling av mat. Det tog mig någon timma att söka ESTA visum i USA också. Vi ska mellanlanda i New York när vi åker hem. Som vanligt är Amaran otrolig gästfri och bjöd oss över på middag dagen efter. Så trevligt! Vi fick höra att Lina och Pål på båten Svea skulle gå genom kanalen nästa år och segla över till Hawaii och sedan vidare norrut mot Alaska och Kodiakhalvön. Vi blev heltända på att segla med dem dit. Vi har ju inte bråttom att segla jorden runt och både jag och Joakim har ju önskat att segla till Alaska. Spännande och nytändande tankar iallafall.

Joakim njuter av sin banana split.

Nu hade det kommit alarmerande rapporter om att Grenada började stänga sina hamnar och två fall av coronaviruset hade kommit till Martinique. Det kändes som om vi kanske var tvungen att tänka om. Den nuvarande planen var att segla upp till Dominica tillsammans med Amaran och Chansen. Vi kontaktade Petra och Torsten som var på väg till Grenada och fick veta att immigration i St. George fortfarande var öppet. Vi tog ett snabbt beslut om att segla till Grenada, för om dem hade infört karantän som det var prat om, så skulle vi hinna sitta i karantän i 14 dagar innan vi skulle åka hem. På förmiddagen åkte vi in till byn och checkade ut oss, nu hade vi 24 timmar på oss att lämna Martinique. På väg tillbaka till Amiga såg vi att Lina och Pål var på Svea, så vi körde dit för att höra om deras fortsatta planer. Vi nämnde att vi också kunde tänka oss att segla till Alaska och de tyckte vi skulle hänga på. Vi får se hur det blir, men genom kanalen hade varit väldigt bra om vi vore fler båtar tillsammans. Ska vi segla till Alaska har vi fler dyra grejor vi måste göra på båten innan, b.l.a nytt försegel och ny plotter. Men vad kul det hade varit. Söka visum ska vi göra så snart vi kommer hem. Efter vi sagt hejdå till Lina och Pål körde vi till Amaran för att berätta våra nya hastigt påkomna planer. De hade full förståelse och tyckte det var ett klokt beslut men det betydde också att det kanske var sista gången vi såg dem på denna resan. De seglar över Atlanten i maj och ska tillbringa nästa sesong i medelhavet. Det kändes tråkigt att lämna dem så tidigt men samtidigt så var det mycket pengar som stod på spel för oss. Hoppas vi ses någon gång i framtiden Peter, Erika och Nicolina.

Vi tuffade vidare till Chansen med våran dinge för att berätta vad vi kommit fram till. Det blev också lite sorgligt men Karl Arve och Marit sa att de kommer seglande ner till Grenada så småningom de med. De ska hålla sig vid Grenada och Trinidad och Tobago under orkansesongen. Marit sa att de kommer till Grenada innan Joakim fyller år och det kändes skönt att vi skulle ses igen innan vi flög hem.

Tidigt nästa morgon lättade vi ankare och satte kursen söderut. Vi hade ca ett dygn seglats framför oss. Från Martinique, förbi St. Lucia och St. Vincent hade vi fin slör men på sydspetsen av St. Vincent hamnade vi i lä för ön och efter två timmar gav jag upp och startade motorn. Efter en timmes motorgång kom vinden tillbaka och vi seglade i god vind hela natten. Vi fick besök av delfiner som simmade med oss i ca en halv timma, man blir alltid så glad över att se dem. På morgonen fick vi några rejäla regnskurar och när vi seglade längs Grenadas kust fick vi fallvindar på 35 knop i byarna. Men allt gick bra och vi seglade in mot St. George. Där ser vi en känd båt ligga för ankare med Viking Explorer flaggan uppe. Det är Jan och Elisabeth på Titti 4. Vi släpper i ankaret och har knappt hunnit kollat att ankaret sitter så är Jan med sin dinge bredvid oss och frågar om vi vill ha fika. De ska precis segla söderut för att hämta upp hans dotter och hennes pojkvän men vill gärna träffas en stund. Vi släpper det vi har och Jan ror oss över till hans båt. Så trevligt att prata med dem och höra var de har varit och deras fortsatta planer. Jans båt draggar så han lägger om ankaret innan han ror oss tillbaka till Amiga. Vi kanske ses igen för de ska norrut sedan. Vi plockar ihop och ställer iordning Amiga innan vi pumpar upp dingen, som har fått det fina namnet Dummidotten, och åker in till hamnen. Vi hoppas att det går smidigt att klarera in. Vi åker förbi stora vackra skepp, ett av dem är något alldeles särskilt vackert. Skeppet heter Eos och finns på nätet om någon vill googla det.

Inklareringen går smärtfritt, vi får lite frågor om våran hälsa och de två sista hamnarna vi varit i. Äntligen är vi här och nu hoppas vi att coronaviruset har ebbat ut tills vi ska flyga hem i slutet på April.