Carriacou, Sandy Island och Coronavirus

Vi får massor av information via våran messengergrupp i VE. Ännu känns det som om vi lever i våran egna seglarbubbla där allt som händer i Europa inte rör oss, men vi vet ju att det i allra högsta grad berör oss lika väl som resten av världen. Vi är sugna på att segla till Sandy Island som bara ligger runt nästa udde så vi planerar för en seglats dit. Vi passar på att handla mat så vi har några dagar. Utbudet är inte stort. Det blir fryst kött, grönsaker finns det inte mycket av. Ägg och konserver finns det gott om.

Vi lättar ankare och seglar upp till Sandy Island tillsammans med Lucky Star. Vi har läst det som står i Doyles guidebok och det som inte står i den är inte värd att veta. Det ligger ankringsbojer som ska användas i första taget, är det fullt ska vi ropa upp Park Rangers för att bli visad plats där vi kan släppa ankaret. Allt för att inte skada havsbotten och dets koraller. När vi anländer på förmiddagen finns det flera bojar lediga så vi och Lucky Star tar var sin boj närmast ön. Här ligger vi fint i skydd för vågor och dyningar. Vi äter en snabb lunch och beger oss inn till ön för att snorkla vid revet som ligger på norra sidan. För en som aldrig har snorklat i utlandet och jag som gjorde det sist i Thailand 2008 så blev det en fantastisk upplevelse. Det innersta revet var levande och vi såg många färgrika fiskar. Ju längre ut vi simmade ju mera döda koraller såg vi. Det var deprimerande att se så vi vände och simmade tillbaka till de levande korallerna. Det var så fantastiskt att vi ville inte gå upp men efter ett par timmar var vi såpass nedkylda så vi började frysa och var tvungna att gå upp. Vi värmde oss på stranden innan vi åkte tillbaka till båten. Park Rangers kom förbi och vi betalade både snorkelavgift och flr bojen per dygn 😊

Sandy Island
Lucky Star ligger för boj i turkost vatten

Dagen efter tog vi den långa turen in till Hillsborough för att köpa SIM kort till telefonerna. Det är inte helt enkelt att komma i land i Hillsborough, stranden är brant och det slår stora vågor in så vi inser att det fungerar inte. Det gör det ju inte bättre att se att det några drogpåverkade män på stranden. Vi försöker gå iland vid bryggan, den är väldigt hög och det lätt att hamna under bryggan när vågorna kommer in. Vi hade inte med oss ankare som vi kunde lagt bak dingen så vi tar sikte på en liten flytbrygga i betong som har en skranglig trappa upp till huvudbryggan. Det fungerar att lägga till där så det gör vi. Vi hittade FLOW butiken som sålde SIM kort och efter lite väntande och några kronor fattigare var vi äntligen på nät igen. Jag hade blivit solbränd på ryggen efter våran snorkling dagen innan och vi båda behövde nya masker och snorklar, Joakim behövde nya simfötter för hans hade spruckit och mina var egentligen ett nummer för små. Vi hittade en trevlig dykaffär och där hade de ett paketerbjudande. Vi fick simfötter, snorklar och masker till ett hyfsat bra pris. Det ingick även en nätkasse att förvara grejorna i, det behövde vi för grejor har en tendens att lägga sig på olika ställen när vi har grejat i akterstuven. Jag hittar en långärmad tröja för att skydda mig mot solen också. Vi skyndar oss tillbaka till Dummidotten för nu är vi sugna på att prova våra nya grejor. Den långa dingeturen tillbaka blir betydligt behagligare och så snart vi fått i oss mat åker vi in till stranden och testar alla prylar. Den första tanken är hur klart vattnet är idag, innan man inser att det är masken som har så klart glas. Det blir en härlig upplevelse. Joakim har haft nackspärr i flera dagar, han har svårt att vända på huvudet. Det vet Torsten bot för, han kan sätta akupunkturnålar. Joakim testar gärna det. Efteråt tycker Joakim att det blivit lite bättre och efter några dagar är stelheten borta.

Där var nålarna på plats

När vi kommer tillbaka till båten kommer Chansen och lägger sig vid en ledig boj. Nu är alla tillsammans igen. Petra kommer med ett förslag, vi bjuder in alla som kan i VE till Sandy Island för en grillkväll på stranden och det tycker vi andra är ett utmärkt förslag. Petra lägger ut en invitation på VE messengersida, och responsen blir bra. Micke och Lotta från Svea och Camilla och Stefan från Roxanne kommer till Sandy Island. Roxanne har seglat från Antigua till Grenada och hinner checka in innan de seglar till Sandy Island för en grillkväll på stranden. Det blir en mycket trevlig kväll fram till mörket sänker sig. Då kommer myggor och bitande strandflugor fram. Men dem har vi förberett oss för, tunna långbyxor och långärmat och myggspray så holder de sig borta. Det vi inte är förberett på är råttorna som kommer fram, nyfikna och kanske lite hungriga. Rocky, hunden till Marit och Karl Arve upptäcker dem först. På sekunder har han satt fart och satt tänderna i en rotta. Den dör omedelbart. Karl Arve sätter efter hunden och klarar befria råttan. Råttan hamnar i havet och hunden i koppel. Råttorna har annan färg än dem vi är vana att se, dessa är bruna på ryggen och huvud och ljusa under buken men ganska stora är dem. Det kommer också fram många eremitkräftor i alla storlekar, men de berör inte oss. Vi tänder en eld på stranden och då försvinner råttorna så länge den har stora lågor, men de kommer fram så snart brasan falnar. Några av oss har med sig lyktor som vi tänder och nästan alla har med sig pannlampor. Så råttorna håller avstånd från oss. Vi avslutar kvällen så småningom och åker hem var och en till sitt.

Grillmys på stranden tillsammans med delar av Viking Explorers medlemmar, Petra, Torsten och Marit, Lotta i bakgrunden.
Stefan, Karl Arve och Micke
Stefan och Camilla från båten Roxanne
Eremitkräftor
Bonfire on the beach

Dagen efter drar vi upp ankaret och seglar till Tyrrel Bay för att handla lite. Det en kort tur så när vi ankrat beger vi oss in till land för att handla. De har ganska begränsat med varor, särskildt grönsaker och frukt. Men vi handlar det som finns och nu har vi mat för några dagar. Det känns bra för nu börjar det pratas mycket om coronaviruset och dess framfart. Vi får reda på att det kommer bli utegångsförbud, man får bara gå och handla eller till apoteket och läkare. Det ändras till karantän och total utegångsförbud. Alltså får vi inte lämna båten. På måndag hör vi att det vore en bröllopsfest på land, där det har varit en gäst som flugit från UK och den personen var smittad av corona. Lucky Star bestämmer sig för att segla till Grenada och både vi och Chansen hänger på. Orsaken för att vi lämnar ön Carriacou beror på att vi har bokat upptag av båten och flygresa hem. Vi misstänker att ön kommer bli helt stängt nu när viruset kommit hit och vi vill inte bli avstängda från våra möjligheter att ta upp båten och flyga hem. I bakhuvudet så ligger tankarna på att troligtvis kommer vi inte att få flyga hem men vi hoppas att det ska gå. Vi får en fin seglats söderut och på eftermiddagen ankrar vi och Lucky Star upp i Clarke Court Bay. Chansen ankrar upp i Prickly Bay för de behöver lite grejor till båten och hoppas hitta det där. Vi tänker ligga i Clarke Court Bay och avvakta. Än så länge får vi gå iland på Grenada men vi räknar med att det kommer bli utegångsförbud här med så småningom. Vi ligger i en bra bukt med flera rev på utsidan som stoppar det mesta av svallvågorna på utsidan. Efter ett par dagar så dyker det upp ett fall, denna gången kommer personen från USA sägs det. Nu stramas tyglarna åt och vi får utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Under dagtid får vi handla, gå till apoteket, läkare och banken. Vi får även vara på land för att promenera eller löpa 90 minuter varje dag. Det kan vi verkligen leva med. Samtidigt får vi information om att flygplatsen stänger och alla avgångar kanselleras. Då var det bara att acceptera det.

Det är dags att handla igen. Petra, Torsten och vi åker in till land med ryggsäckar och vattenflaskor. Chansen som har kommit till Clarke Courts Bay avböjer den långa promenaden till affären. De ska försöka få tag på delar till båten istället. Vi går vägen mot Grand Anse som är på andra sidan åsen. Vi känner alla att vi behöver motionen, så när Lotta, som sitter i en minibuss stannar och frågar om vi ska med så tackar vi nej. Vi är försiktiga också, vill inte bli smittad av något elakt virus. Det tar oss ca 45 minuter att gå till affären, när vi kommer dit är det kö in till affären. De släpper bara in fem åt gången och vi måste stå med två meters avstånd från nästa person eller familj. Det tar ca en timme i kön och när vi får gå in så får vi sprita händerna vid dörren. Det bra tycker vi. När vi handlat och ska betala så får jag en dusch med handsprit innan jag slår koden för att betala. Det bra mycket mer att välja på i denna affären än uppe i Carriacou så ryggsäcken blir tung på väg hem. Det är varmt, riktigt varmt att gå hem. Eftermiddagssolen steker och det blåser nästan inget. Jag längtar till havet och det så skönt när vi kommer fram till Dummidotten och kan ge oss av mot Amiga. Vi packar ut och packar bort allt vi handlat innan vi kastar oss i vattnet för att bli av med all svett och damm på kroppen. Det fantastiskt härligt att bara ligga i vattnet och njuta av svalkan det ger.

Joakim snorklar vid båten, tröja på för att inte bli solbränd

Vi börjar diskutera olika scenarion i framtiden men bestämmer oss för att avvakta och se vad som händer. Dagen efter utegångsförbudet trädde i kraft så får vi reda på att nu är det sex personer som testat positiv. Det bara de som insjuknar som testas så vi förstår att siffran är nog ganska missvisande. Dagarna går i att söka information om läget, lyssna på VHF radion där vi får mycket information och laga mat, baka bröd och simma. Vi tränar och simmar för att hålla oss friska och starka. Vi får veta att ytterliga tre personer har testat positiv så nu är vi uppe i nio fall. Det är oundvikligt att Grenadas regjering stänger gränsen och nu får vi helt utegångsförbud och vi kan bara handla vissa dagar. All alkoholförsäljning stoppas med. Det skulle få sin förklaring senare. Vi tar upp våran diskussion om vad vi ska göra och nu är vi ganska överens. Vi seglar hem! Ingen vet hur länge detta kommer pågå och vi förstår att det kan bli svåra tider på ön. Inte bara på Grenada men på flerparten av de oberoende öarna kommer det bli svårt både med mat och pengar. Vi tror att detta kan bli långdraget och sviterna efter corona kan bli tuffa med både depression, fattigdom och kriminalitet. I värsta fall kommer inte sommaren sätta stopp för pandemien och då kommer den ta sig upp igen nästa vinter. Det kommer påverka karibien och resten av världen och vi tror inte det blir lika lätt att resa mellan olika länder. Det är ju syftet med vår resa, att besöka olika länder och kulturer.

Sista dagen in för förbudet så måste vi handla för de nästa sju dagar som förbudet gäller. Jag vaknar samma morgon med lite ont i halsen och blir lite orolig för att jag kan ha smittats, men samtidigt så har jag svårt att tro det för vi har nästan inte varit på land och vi har inte besökt varandra i båtarna samtidigt som jag varit noga med att tvätta händerna och alla bad vi gjort. Jag misstänker att det kan vara fläkten över kojen som är boven. Det är så varmt på nätterna att jag har en fläkt som blåser hela natten. Ibland när jag vaknar är jag knusktorr i munnen och i svalget. Jag kraksar fram ett ”gratulerar med dagen” till min älskade make och går upp för att koka kaffe åt honom. Jag rådfrågar med Torsten och Petra och de tycker som jag, stanna kvar i båten intill jag vet vad det är så går Joakim och Torsten och handlar. Jag vinkar när födelsedagsbarnet åker iväg och går ner i salongen för att börja inventera alla konserver vi har. Efter någon timme ringer jag Joakim för att be honom köpa lite mer saker, han berättar att han står i kö. Detta kommer ta hela dagen säger han, stackars dem, att stå i kö utomhus i denna värmen. Jag hoppas dem hittar lite skugga. Det nog många som ska proviantera för den närmsta veckan. Jag kollar alla utrymmen i båten och skriver upp vad som finns. Det visar sig att vi har ca 30 middagar ombord, det är en bra bit på vägen men om Azorerna inte släpper in oss så måste vi räkna med ca 40 – 45 dygn på havet innan vi är hemma. Vi måste gardera oss med mat för ca 55 dygn ifall vi blir liggande i stiltje några dygn. Jag passade på att tvätta lite kläder också. När Joakim kommer tillbaka är han sliten och hungrig. Snälla Petra var på land tidigare på dagen och då köpte hon med sig lunch till oss på Amiga, så maten var klar när han kom hem. Det uppskattades väldigt mycket. Senare på eftermiddagen så kom Torsten och Petra förbi med en present till Joakim, de hade köpt nötkött till grillen från Grenadas bästa slakteri, ost, vin och bröd. Nu blev det fest! Tyvärr fick vi inte bjuda på något för vi får ju inte gå ombord i andras båtar. Joakim blev väldigt tacksam och glad iallafall. I dessa tider så var det bästa presenten tyckte vi alla.

Mmm så gott…
Gott vin, innan alkoholförbudet kom

Anledningen stoppet för alkoholförsäljningen hör vi på radion. Det har tydligen varit mycket bråk och våld under perioden med utegångsförbud mellan sju på kvällen och fem på morgonen. Vi som ligger ute på svaj är förskonad för sånt och gott är det, men tyvärr ökar våld i hemmen när människor inte kan gå till sina jobb och sitter hemma och dricker istället, därför upphör försäljning av alkohol. Grenadas regjering är ganska beslutsam och vi har märkt att både polisbåtar och kustbevakningen passar på att vi följer direktiven. Det är bra, vi vill att corona ska försvinna.