Tillbaka till St. George.

Petra och Torsten jobbar varje dag med att försöka hitta en bra lösning på deras hemresa. De är ju anestesiläkare båda två och deras samvete säger dem att de behövs hemmavid. De har tjänsteledigt fram till oktober men om det finns en möjlighet att skeppa båten hem tidigare så hade ju det varit bra. Nästa problem är ju att komma med ett av de få flygen som går till Europa dessa dagar. Deras andra alternativ är att segla hem men då måste de vänta tills slutten på april tidigast. Det kommer en öppning för dem i form av fraktbolaget Seven Star. De ska gå över till Storbrittanien, om de får gå in där, annars fortsätter de till Nederland. För att kunna vara med det fartyget behöver dem segla upp till Martinique så fort som möjligt. Där väntar två veckors karantän innan de kan göra något vettigt på land. Vindarna ska vända till sydliga vindar och då passar Lucky Star på att segla upp till Martinique. Det känns ledsamt för oss, vi kommer sakna dem massor.

Avsked på distans

Chansen letar också möjligheter att ta sig till de nordligare öarna i karibien. De har kontakt med en norsk man som hjälper dem med att fylla i dokumenten som behövs för att komma in i St. Martin. Det går trögt med att få besked och de vill gärna fylla alla tankarna med vatten och diesel innan de seglar norrut. Det visar sig vara besvärligt. Man får inte gå in till bryggan med båten men man kan fylla både vatten och diesel på dunkar för att ta med sig till båten. Det blir lite jobbigt när dem vill fylla upp tankarna med 1000 liter vatten och 500 liter diesel.

Vi trivs bra i våran lilla vik, pratar med grannarna när dem simmar förbi och tittar på en amerikansk katamaran som byter ankarplats nästan varje kväll. Alla undrar varför han gör det, vi vet fortfarande inte varför men underhållande var det.

Vi hör på VHF radion att man kan köpa diesel nästkommande måndag i St. George. Supermarkedet ska också vara öppet mellan 09.00 och 17.00. Vi har ju börjat planera för seglatsen över Atlanten igen så vi behöver bunkra mat. Vi bestämmer oss för att segla upp till St. George på söndag om vi får för kustbevakningen. Vi ringer kustbevakningen på söndag morgon men får avslag. Ingen får lämna sina platser förrän måndag morgon.

Vi går upp tidigt och vid sextiden på morgonen är vi på väg. Det är bara åtta distans och vi räknar med att vara där vid åttatiden på morgonen. Vi går för motor och motorn läcker vatten. Varje femtonde minut får Joakim gå ner för att fylla på en liter vatten på kylsystemet. Ökar vi varvstalet på motorn går den varm och då får vi sänka farten. Joakim misstänker det är värmeväxlaren som läcker och tänker koppla bort den och leda in saltvatten i kylsystemet istället. Det är det den egentligen är gjort för. Men det får bli när vi kommer fram. Ett värre problem är om det är avgaslimpan som läcker vatten.

En vacker solnedgång

Det går långsamt den sista biten för då har vi motvind och fått rullat in förseglet. Men innan vi rullar in det så ser vi att seglet är helt slut. Seglet är byggt på lager på lager principen och nu har alla lagren släppt. Det yttersta lagret har till och med gått sönder så det hänger segelduk och fladrar i vinden. Jaja, vi har ju räknat med detta och har därför fler segel med oss.

Väl framme i St. George släpper vi ankaret i och pumpar upp dingen för att så fort som möjligt komma oss in till land. När vi närmar oss ser vi kön ringla sig flera varv på parkeringen och upp längs en grusväg. Jag traskar på och hittar till slut änden på kön. Herrejisses vad folk, detta kommer ta tid. Joakim fortsatte med dingen för att köpa diesel och det gick ganska snabbt. När han ringer för att höra hur det går, efter en timme, står jag fortfarande kvar på samma plats. Det börjar bli varmt men folk är så vänliga och tålmodiga att jag kan bara beundra deras sätt att förhålla sig till dessa svårigheter i deras liv. De flesta av lokalbefolkningen är vana att handla dag för dag, många har inte möjlighet att frysa mat och då handlar de varje dag istället. De flesta har inte bankkort och är beroende av kontanter, och det är ju inte så lätt att få tag i när bankerna är stängda. En mycket trevlig dam erbjuder mig en bok att läsa under tiden vi står i kö, det är en bok om Jesus. Folket på Grenada är religösa så det är inget konstigt med det. Jag tackar för boken och läser lite ur den. Tiden går och vi rör oss sakta fram. Joakim ringer och frågar om jag behöver mer vatten och det behöver jag, mat också. Klockan har passerat ett och magen skriker. Jag är försiktig med hur mycket vatten jag dricker för det finns ingen toaletter i närheten. När klockan närmar sig fyra ringer jag Joakim för att få avlösning, nu är jag rejält trött i benen och det känns att jag har varit ute i solen hela dagen. Han dyker opp så småningom och jag kan gå och sätta mig i skuggan en stund. Kön går sakta fram och till slut är det våran tur att handla. De har fyllt på i hyllorna men frysvaror är det inte så mycket att välja på. Antingen kyckling i olika former eller fläskkött. Vi fyller vagnen med massor med kött och grönsaker, konserver och torrvaror. När vi äntligen står på utsidan har klockan hunnit bli sju på kvällen.

Långa köer med 2 meter mellan varje person

Det blir en lugn dingetur ut till Amiga, utombordaren orkar inte ge så mycket fart att dingen planar, på grund av vikten från maten. Nu är det bara att packa upp allt och äta innan det sängdags för mig iallafall. Joakim steker korv och serverar pastasallad från dagen innan, det smakar ljuvligt. Jag klarade mig utan att gå på toaletten i över 10 timmar trots att jag drack ca 2,5 liter vatten. Svettigt värre men duscha fick vänta till dagen efter. .

Bästa utsikten vid solnedgång.

Vi har daglig kontakt med Chansen. De bestämmer sig för att segla upp till St. Martin på onsdag. På onsdag morgon ser vi dem komma in mot St. George och vi vinkar när de seglar förbi oss in mot hamnen för att fylla vatten och diesel och klarera ut. De får bara fylla vatten men de har diesel så de klarar sig upp till St. Martin. Några timmar senare kommer dem vägen förbi för att säga hejdå. Det är också ledsamt, för vi kanske inte ses igen förrän vi är hemma och Covid – 19 har dött ut. Deras planer är att segla direkt till Azorerna som vi har planerat att göra, men de har 5 dagar försprång. Men vi kommer hålla kontakten undervägs via deras Iridium och våran SSB.