Atlantic crossing from west to east

Dagarna går och nu hoppas vi på att Grenada klarar sig utan fler fall av Coronaviruset. Vi hoppas på att affärer och verksamheter ska startas upp igen för vi behöver grejer till båten. Mataffärerna har öppet tre dagar i vecka och köerna är långa. Ena dagen köade jag i 10 timmar innan vi fick handlat, nästa gång var det bara 8 timmar i kö. Det blev ohållbart för både affärerna och människorna som skulle handla. Men efter som dagarna gick lättade det lite eftersom affärerna hade mer regelbundet öppet. De sista dagarna vi handlade var det nästan ingen kö alls. Vi får glädjande nyheter, Lucky Star bestämmer sig för att segla hem istället för att skeppa båten med fraktfartyg. Då kanske vi ses under resan. Vi kommer definitivt höras under överseglingen via kortvågsradion.

Vi satte ett datum för avfärd, den andra maj. Det kändes både skönt och olustigt, skönt för att äntligen ha ett datum att jobba mot men olustigt för båten kom inte att vara i det skick vi annars hade haft den i inför en så lång seglats. Vi räknade med minst tre veckors segling från Grenada till Azorerna. Glädjen var därför stor när vi hörde att båtbutikerna och segelmakeriet började öppna. Vi hade börjat kolla över båten och när Joakim var uppe i masten upptäckte han att ena backstaget börjat ge sig, den ena kardelen på viren hade brustit. Att segla utan backstag var inte att tänka på. Dessutom hade ju våran genua gett upp så vi kollade över våra andra segel vi hade med oss, en lättvinds genua, en fock och ett kuttersegel. De var inte i bästa skick, lite bukiga men det skulle kunna fungera bra ändå. Vi beslöt oss för att beställa ett nytt kuttersegel, för det var i sämst skick, samtidigt som vi beställde två nya backstag i dyneema. En dryg vecka innan vi skulle segla öppnade segelmakeriet och vi beställde nytt segel och nya backstag. Några dagar innan hade vi köpt en ny toalett för på den gamla hade plasten till pumphuset spruckit när Joakim bytte packningar.

Tänk att en ny toalett kan göra en så glad.

Dagen innan segelmakaren skulle komma meddelades det att ett nytt fall av covid-19 var registrerad och denna gången kom det inte utifrån, smittan hade skedd bland lokalbefolkningen. Det resulterade i att segelmakeriet stängde igen men vi hann få nya backstag men inget segel. Vi får klara oss med det vi har. Nu hade vi bunkrat mat för flera veckor fram och det var dags att beställa färskt kött från den lokala slaktaren. Där kunde man även beställa färdiga maträtter. Vi beställde nötkött för sex dagar, vacumförpackad och fryst så det håller sig längre. Fredag den 1 maj var allt stängt så då passade vi på att bara ta det lugnt. Vi hade skrapat skrovet på båten rent från alger och annat som växt på. Vi hade ringt till båtvarvet som vi beställd tid för upptag av båten, för att höra om det var en chans att kunna bottenmåla men de kom inte öppna för om två veckor. Pengarna som vi lagt ut fick vi inte tillbaka. Surt, men vad ska man göra? Vi fick en voucher på ett år men det hjälpte inte oss. Vi är ju inte här igen inom ett år. Som tur var så handlade det inte om så mycket pengar men det kändes surt ändå.

Den 2 maj klockan åtta på morgonen ställde jag mig i kö utanför affären för att köpa frukt och grönsaker och andra färskvaror. Joakim mötte upp personal från slaktaren som leverade köttet vi beställd. Det var förstklassigt kött och stora bitar i varje förpackning. Dem hade även lagt till två portioner lasagne och två portioner köttbullar i gräddsås. Det kom gott med. När jag handlat klart åkte vi tillbaka till Amiga. Nu var vi så redo för Atlanten som vi kunde bli. Vid tvåtiden drog vi upp ankaret och satte kursen norrut mot Guadeloupe. Vi räknade med ca 4 till 5 dygn dit. Det blev en fin segling på kryssen och vi startade med vårat vaktschema direkt. Som vanligt hade jag plåster bak örat mot sjösjuka men det var lugn sjö så det hade nog gått bra utan. Vi fick besök av en flock delfiner när vi hade passerat Dominica. Det var full fart på dem, de hoppade och spratt runt båten och vi fick många goda skratt av deras lekfullhet.

En glad seglare.
Delfiner gör oss alltid glad.

Det kändes konstigt att segla helt ensam norrut, vi såg bara någon enstaka båtar på resan upp till Goudalope. Vi hade kontakt med Chansen, Lucky Star, Titti4 och Niord. Alla seglade från olika öar och olika dagar så vi höll kontakten via mail genom Ssb radion. Känns skönt att ha kontakt med andra i samma situation under resans gång. De två första veckorna hade vi motvind när vi hade vind men det var många dagar där det blåste så lite att vi bara gjorde 3 knop i fart. Våran motor går varm så den använder vi bara i nödsfall. När det blåste så lite blev det olidligt varmt i båten. Vi öste hinkvis med saltvatten över däck för att få ner temperaturen några grader och det hjälpte. När vi hade haft så gott som vindstilla ett par dagar drog vi ner alla segel och släppte ut en tamp över relingen för att hålla oss i och så hoppade vi i det 29 gradiga vattnet. Vattnet var klart och rent, färgen turkosblå. Det var nog ett av de skönaste bad vi haft på vår resa, att det var 4000 meter djupt tänkte vi inte på. När vi badat klart satte vi segel igen. Dagarna gick förvånansvärt snabbt även om vi till tider var otrolig frustrerad av hur dålig fart vi gjorde. Vi gjorde flera segelbyten om dagen vissa dygn för när det väl kom vind var den ganska ostabil och byig. Vi fiskade lite då och då men hade egentligen fullt upp med att byta segel, laga mat och få tillräckligt med sömn för att engagera oss så mycket i fisket. Resultatet blev ju därefter också, ingen fisk.

Vi fick kontakt med en norsk båt, Ocean Viking, via VHF radion. Där fick vi tipset att gå in på en kanal på Ssb radion och ge positionsrapport till OCC (ocean cruising club) Atlanticcrossing west to east kl 23.00 UTC tid. Vi hade registrerad oss på deras lista över båtar som skulle segla hemåt. Vi startade radion kl 20.00 lokal tid och fick kontakt med andra seglarna som var på väg över. Nu kunde vi utbyta väderrapporter och positioner, om något hänt med båt eller besättning. Det blev ett välkommet inslag i den annars så rutinmässiga vardagen. En annan höjdpunkt var när vi såg val. Första gången var vid halv nio på morgonen och jag satt på vakt i sittbrunnen. Valen var bara 20 meter från båten och då var den stor. Våran båt kändes liten i jämförelse. Tyvärr försvann den så snabbt att det blev ingen foto på den. Den var ljus grå med en liten fena på ryggen. Andra gången vi såg val var den en bit bort och då hann vi få bild på den, iallafall bakdelen på den. Den låg och slog med stjärtfenan i vattenytan flera gånger. Färgen på valen var svart eller mörk grå. Dessa ögonblick kommer vi aldri att glömma. Det spratt och hoppade tonfisk runt båten rätt ofta men de ville inte ta betet vi lagt ut. Joakim såg en stor segelfisk simma bredvid båten men heller inte den var intresserad av betet. Under seglatsen hade vi ständigt kontakt med Lucky Star, vi utbytte väderrapporter ofta och vi uppmuntrades av deras glada humör. Chansen hade vi också kontakt med ofta och utbytte positioner och lägesrapport. Niord hade vi kontakt med i början av deras resa men dem fick problem med Iridium’en deras så vi tappade kontakt med dem efter några dagar. Titti4 hade vi mer sporadisk kontakt med men alla dessa kontakter plus alla hemma och i Norge gjorde att vi fick en mycket trevlig segling. Det otroligt skönt att ha kontakt med andra seglare och människor på land under så många dagar på havet.

En natt blåste det ingenting, storen bara slog. Grymt jobbigt att lyssna på och veta att det påfrestar riggen. Det var bara att ta ner alla segel och ligga och driva till det kom så pass vind att vi kunde släppa ut genuan och få lite fart genom vattnet. I början på tredje veckan fick Joakim ordning på kylvattensystemet i motorn. Han bytte några slangar och vi kunde gå för motor i 13 timmar innan den började läcka diesel istället. Som tur var fick vi lite vind just då och vinden hade äntligen vridit så vi fick slör. Nästa projekt var att försöka hitta var det läckte. Det var en kopparpackning till en ventil som behövde justeras och efter det var gjort verkade det som att motorn fungerade hyfsat bra igen. Nästa gång vinden försvann gick vi för motor i över ett dygn utan problem. Det var en vindstilla morgon och havet låg alldeles spegelblankt, jag gjorde en stadig frukost med havregrynsgröt och kokta ägg. Motorn tuffar på och då hör vi någon ropa Amiga på radion. Det lät som Karl Arve på Chansen. Visst var det dem som vi hade hunnit ikapp och som låg 15 distans från oss. Så glada vi blev av att få en pratstund med dem. Vi saktade ner farten och väntade så dem skulle komma ikapp men vi måste gått om varann för nästa rapport vi fick från dem låg de mycket längre sör än oss. Men det var skönt att prata med dem och höra att humöret var på topp. Vi hade sett på väderrapporten vi lastat ner att det skulle bli vindar upp mot storm styrka över Azorerna och ytterligare ett lågtryck med hård vind över 31 breddgraden så vi höll oss under och fick fin vind på 20 till 24 knop akterifrån. Vi passade på att öva på att hissa våra stormsegel och testa hur båten betedde sig med stormseglen uppe. Det blev väldigt behagligt i båten fast det var grov sjö. Vi behövde lite mer tryck för att ta oss genom vågorna så vi släppte ut genuan en liten bit och då gjorde vi så fin fart och det var så bekvämt ombord så de seglen fick vara uppe till nästa morgon. Det kändes bra att de fungerade så bra för nu började vi närma oss Azorerna och vi kunde få dagar med hård vind. Vi är ständig trötta men tycker det går väldigt bra att segla långt bara vi två. Vi äter frukost, middag och fikar tillsammans, däremellom sover vi och sitter vakt, fiskar lite och underhåller båten en del. Vi kollar över alla fall och rep så inget ligger och skaver. Vi har två fall i masten och när vi upptäckte att storfallet höll på att gå av så var det bara att byta fall. Det är ofattbart hur mycket det sliter på grejorna ombord under en långseglats. Vi har mycket att göra när vi kommer hem.

När vi bara har 350 sjömil kvar ser vi delfiner igen, och det känns som en evighet sedan sist vi såg några. Nu har vi varit ute på havet i 21 dagar och har ca tre dagar kvar innan vi når Horta i Azorerna. Det börjar bli kyligt på kvällarna och nätterna så nu har vi på oss seglarstället igen. Det känns obekvämt med så mycket kläder på kroppen och inget vidare att klämma fötterna ner i ett par skor. Havstemperaturen har sjunkit till 21,8 grader och det känns iskallt. Att bada i havet nu känns inte lockande 😅. Men det känns skönt att snart vara framme. Vi får handla och tanka bränsle och fixa nödvändiga grejor på båten innan vi måste lämna Azorerna igen. Det känns helt okej när vi ändå inte får gå iland. Det kommer folk ut till båten och tar emot din beställning av mat och bringer varorna till båten. Det känns konstigt och avslaget att inte kunna gå iland efter en så lång passage. Det vore gott att sätta sig på restaurang och beställa vad man är lusten på. När det gäller mat så börjar man att fantisera om olika maträtter som vi längtar efter och vi pratar om det när vi blir riktig sugna, så är det efter ca två veckor till havs. När det närmar sig tre veckor började jag drömma om att handla och fylla vagnen med alla läckerheter som finns i mataffären. Så det inte konstigt att vi längtar tills vi får färskvaror ombord igen.

En vecka innan vi når Horta börjar vi se Portugisiska Örlogsmaneter. Det börjar med några enstaka, men eftersom dagarna går så blir det fler och fler. De sista dagarna ser vi hundretals av dem. De kommer seglande med vind och ström. Vi ser också val igen, vi tror det är två, tre stycken och den ena sticker upp huvudet mot himmlen, vilken bjässe. Joakim springer ner och hämtar kameran och klarar få med på bild när valen hoppar rakt upp och faller hårt mot vattenytan med ett jätteplask. Kan det ha varit kaskelottvalar? Vilken toppendag det blev. Äntligen får vi kontakt via VHF radion med Lucky Star. De ligger bara 25 sjömil från oss och det känns så skönt att höra deras röster igen. De har problem med lagren i rodret, två centimeter glapp i övre lagret. Kan tänka mig vilken oro innan de kommer fram. Som tur är tar båten inte in vatten och det går att laga i Azorerna. Vi håller ungefär samma fart så vi kan ha kontakt även dagen efter via radion. Dem räknar med att komma fram tisdag kväll och vi räknar med onsdag morgon. Det ska bli så roligt att se dem igen.

Portugisisk Örlogsmaneter
Vackra att se på men farliga att bada bredvid.
En val som precis hoppat rakt upp och nu faller ner på sidan…
med ett härligt plask.
Val som ligger och slår med stjärtfenan mot vattenytan.

Sista dygnet innan vi når Horta har vi helt vindstilla. Nu är det skönt att ha en fungerande motor igen. Tidig morgon när det börjar ljusna anropar vi hamnen men inget svar. Vi är fyra båtar som är på väg in mot Horta, Lucky Star, Cross Ocean och en för oss okänd båt, vid namn Cruella. Vi går så sakteligen mot hamninloppet och när klockan passerat halv sju på morgonen får vi kontakt med hamnkaptenen. Vi är välkommen in i hamnen och när klockan är sju ligger Amiga stilla för ankare. Det så skönt att vara framme. Lucky Star lägger ut ankaret flera gånger innan det sitter. Jag gör frukost och när jag tittar ut ser jag att Lucky Star draggar. Vi ropar upp dem på radion men får inget svar. Joakim kommer upp med tutan och då kommer Torsten upp och ser att de draggar. De försöker ankra om i en timme men måste till slut ropa upp marinan och då får de en plats vid bryggan. Så skönt för dem och oss att veta att de ligger tryggt i hamn.

Nu när vi har wifi igen kollar vi efter Niord och Chansen. Niord ligger långt från Azorerna så det ingen chans att vi kommer träffa dem. Chansen ser vi att dem inte klarar hålla höjden när vinden vänder och blir nordostlig samma dag som vi anländer Horta. Men efter några dagar når dem ön St. Maria och får handlat, tankat och vilat ett dygn innan de måste ge sig av igen. De klarar inte hålla höjd så de går mot Portugal. Vi får stanna 48 timmar och blir väl bemötta av personal från Peters Cafe & sport. De kommer ut med en ribbåt och berättar att de kan handla för oss och om vi vill ha lagat mat från deras restaurant så levererar dem även det. Vi blir så glada för färsk tillagad mat har vi längtat efter. Vi beställer mat båda kvällarna vi ligger på svaj i hamnen. Det smakar såååå gott!!! Vi får handlat så vi klarar oss nästan helt till fastlandet med grönsaker och kött. Tyvärr får vi inte pumpa upp dingen och åka över till Lucky Star. Vi får fira med champagnen vi sparat till resan över Stilla Havet själva. Det trist men det så mycket som är trist med covid-19 så det bara att gilla läget och vara tacksamma för att vi är friska och fått lov att ligga i hamn några nätter för att sova ut. Tre mycket trevliga poliser kommer med papper vi ska fylla i, våra personnummer, båtens registreringspapper och hur många vi är ombord. Vi får även fylla i om vi har symptom eller har träffat någon som haft symptom av influensa de sista 15 dagarna. Vi har ju liksom seglat i 24 dygn och legat med utegångsförbud i flera veckor innan dess men tyvärr är reglerna så. Vi får även information att om båten inte har några alvarliga fel eller skador och vädret är okej så måste vi lämna efter 48 timmar. Som ni hör så är det flera smyghål här. Det ingen som kollar upp ifall vi säger vi har problem med motorn, vilket vi egentligen har om vi kopplar slangarna tillbaka till det originala saltvattenintaget. De frågar bara om vi kan lösa det själva eller om vi behöver professionell hjälp. Vi säger att vi haft problem med motorn för att ha en utväg om det skulle visa sig bli riktigt dåligt väder, men att vi tror vi kan lösa det själva. Polisen jagar inte iväg båtar om det visar sig bli dåligt väder men de säger mellan raderna att man kan segla till ön Ponta Delgada, där får man stanna i fyra, fem dygn. Det så få båtar som går dit så de har bättre kapasitet att ta emot båtar. Vi bestämmer oss för att göra klar båten så gott det går på 48 timmar, så får vi se när tiden löpt ut vad vi bestämmer oss för.

Det väldigt kallt de sista dygnen innan vi når Horta, bara 13 grader på morgonen.
Lucky Star ligger ute och väntar tillsammans med oss på att hamnen ska öppna.
Helt underbart att se land och känna doften från land igen. Här luktade det fårbajs 😅
Synd vi inte fick gå iland på denna vackra ö.

Lucky Star blir kvar här för de har haft roderproblem större delen av kryssningen. De har ett 2 cm glapp i övre roderlager. Problemet förvärras av covid-19 då de inte får gå iland när rodret ska lagas. Hamnen söker en utväg för dem men får besked från myndigheterna att när båten lyftes på land måste besättningen sitta i dingen på vattnet 😳. Det finns ju inget annat att göra så mekaniker tar bort rodret under tiden båten ligger i vattnet i hamnen, svarvar ett nytt lager och lyfter båten när det dags att sätta tillbaka rodret. Då får Petra och Torsten sitta kvar i dingen i hamnen. Hoppas det inte regnade på dem. När dem fick lagat rodret var vi på väg mot engelska kanalen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s