Från Azorerna via Spanien till Frankrike.

Vi tvättade, städade och njöt av att kunna sova hela nätterna. Vi åt god mat men saknade att kunna gå iland. Båten låg stilla och fint bakom breakwaterpiren i Horta. Vi kollade vädret varje dag och var lite obeslutsam om vi skulle segla vidare mot engelska kanalen eller stanna kvar. Det skulle bli kuling men höll vi oss västerut så skulle vi kunna gå på utsidan lågtrycket. Eller så seglade vi nordöst genom lågtrycket vilket var en snabbare rutt. Men våra segel är lättvindssegel och dessutom gamla så vi är osäkra på om de klarar av en kuling, dessutom i motvind. Hård vind från nordost visade prognosen. Vi pratade med Cross Ocean men de hade beslutat sig för att vänta tills lågtrycket passerat, de hadde inte bråttom hem. Men det såg ut som de närmsta tio dagarna så skulle det blåsa nordliga vindar. Vi pratade med båten Mirage, Paul och Sally, en av båtarna som höll i OCC crossing west to east net på kortvågsradion när vi seglade från Grenada till Azorerna. De funderade på att segla vidare och då tog vi ett gemensamt beslut på att göra det.

Vi fick handlat genom Peters Cafe & Sport och sen eftermiddag kom de med varorna. Nu var vi klara till att ge oss av dagen efter. Morgonen efter ropade vi upp marinan för att få gå in till bryggan och tanka diesel. Det var ledigt så både vi och Mirage fick komma in. Personalen i marinan var supertrevliga, de sa att vi kunde ta god tid på oss och det var bra för vi ville gärna prata med Lucky Star och krama dem hej och hejdå. Vi ville också hälsa på Mirage och få se hur dem såg ut, det var ju människor vi bara pratad med men aldrig sett. Det blev en mycket trevlig stund på bryggan och sorglig när vi måste lämna Lucky Star för att segla hemåt. Petra stack till oss en påse med kanelbullar som hon bakat på morgonen och Torsten lämnade en seglarbok, vi tackade så mycket och hoppades att de skulle hinna ikapp oss någonstans i Engelska kanalen så vi kunde ha följe en bit hem.

På kajen i Horta.
Paul och Sally med båten Mirage i bakgrunden.
Många båtar som målat sitt sigill på kajen.
Amiga klar för sista Atlantethavsetapp.

Vi fick god vind mellan öarna akterifrån men den vred eftersom vi kom längre bort från Horta. Mirage låg en halv timma före oss så vi seglade i deras spår och njöt av fint väder och ganska lugnt vatten. Jag vägrade oroa mig för kulingen som skulle komma, det fick vi ta då om vi inte klarade att segla runt den. Plötsligt ser vi Mirage vända om och segla mot oss, vi hade seglat några timmar så vi blev överraskad. Joakim gick ner och ropade upp dem över vhf radion. De hade fått höra att Azorerna skulle öppna upp för turism innom kort och de hade inte bråttom hem. De skulle bara segla till Poole i England så var de hemma. Vi diskuterade oss emellan om vi också skulle vända men vi tyckte båda två att vi seglar vidare. Senare på kvällen så ser vi en segelbåt akter om oss. Jag kollar AIS’en och då ser vi att det ju Mirage. Vi ropar upp dem och då har de ändrat sig igen, det var ju lite oklart om Azorerna öppnar sina gränser och de hade lite att göra hemma så de seglar hem ändå. Vi blev jätteglada, för det trots allt roligare och tryggare att vara fler båtar även om vi inte ser varandra visuellt så vet vi ju att dem är i närheten. När vi seglade från Grenada till Azorerna så såg vi ingen flygplan och ingen lastfartyg, så vi räknade med att bli ganska ensam ute på havet tills vi närmade oss land.

När vi seglat i 3 dygn så når kulingen oss och vi klarar inte hålla kursen mot nord, vi går rakt väst vilket vi inte ska, men försöker hålla undan lågtrycket. Efter några timmar bestämmer vi oss för att ändra kurs. Vi slår så att vi har nordostlig kurs. Vi revar storen med två rev och rullar lite in på focken. Vi måste gå rakt genom lågtrycket. Som det ser ut på vädret ska det bara vara ett dygn och det ska inte vara något problem. Vågorna slår över däck och sitter vi i sittbrunnen blir vi mycket blöta. Vi följer våra vakter och seglingen går fint men inte så fort. På kvällen pratar vi med OCC gänget och då får vi veta att Mirage har fått vända tillbaka mot Horta. Deras storsegel har gått sönder och de seglar bara med genuan. Stackars dem, nu har dem fyra dygn tillbaka till Horta, där dem får vänta på ett nytt storsegel från England. Det skulle ta mellan åtta och tio dagar att få. Seglet hade de sedan länge beställt så det låg och väntade på dem i England.

Vinden stillnar något det fjärde dygnet för sedan öka igen femte och sjätte dygnet. Amiga kämpar på mot vågor och vind. Gamla bukiga segel gör att vi inte får någon större fart genom vattnet så vi tvingas falla av för att få fart på båten. Det innebär att vi inte klarar hålla höjden mot Falmouth och vi tvingas segla mot Galicien i Spanien istället. Joakim kollar kölsvinet och upptäcker att det fullt i vatten. Det slår vågor över båten hela tiden så det inte lätt att se vart det kommer in. Vi pumpar ut vattnet efter vi kollat om det sötvatten eller saltvatten. Vi hoppades att det skulle vara sötvatten för då hade det varit en av vattentankarna som läckt men det var saltvatten. Det var inte bra. Vi håller koll och pumpar ut vatten varannan timma, ca 20 liter varje gång. Det fungerar bra så nu hoppas vi bara att pumpen inte går sönder. Vi kollar kölbultarna men där kommer inget vatten, tack och lov! Vi börjar kolla inne i garderober efter vi kollat hela kölsvinet från akter till fören. Det är i mitten som vattnet rinner in. Det är blött i bara en garderob men det slår in vatten via en ventil på däck så det kan vara att det kommer därifrån. Vi fortsätter leta tills vi kommer fram till att det måste vara från relingslistan eller kutterstaget på däck. Vi vet inte säkert men tror det. Så länge det grov sjö mot oss som slår över däck så får vi fortsätta pumpa ut vatten varannan timma dygnet om. Det blir en rutin det med och mängden vatten ökar inte och det lugnar oss.

En av dagarna så sitter Joakim bak ratten och grejar med vindrodret och jag står nere i luckan och pratar med honom. Så känner vi hur en våg slår in i fören på båten och flyttar Amiga en meter åt sidan. Jag vänder mig om i skydd av sprayhooden, Joakim tittar upp och vi ser hur vågen slår högt, helt upp till nedersta spridarna för att sedan sikta in sig på Joakim. Han hinner precis sänka huvudet när hela vågen, känns det som, landar på honom. Som tur är har han luvan på jackan över huvudet. Han blir så blöt, det rinner om honom och jag kan inte hålla mig för skratt fast jag tycker synd om honom. Han har precis gått på vakt och det är inte roligt att vara blöt hela vakten. Han måste skratta själv också, stackarn. Men när man satt i sittbrunnen blev man blöt för det skvätte över sprayhooden med jämna mellanrom. Så då var det skönt att ha vindrodret som höll en stabil kurs och själva satt vi i lä av sprayhooden om vi var tvungna att vara ute. Joakim tog båtmansstolen och hängde i luckan så satt han där och hade god utsikt medans jag föredrog att sitta nere och ha koll på AIS och radarn, och titta upp i luckan varje kvart.

Joakim hänger i båtsmansstolen och håller koll när det blåser kuling.

När vind och vågor slutligen börja avta var vi slitna. Vågorna slog fortfarande över däck, men nu känns det mer som vi var över vattenytan än under. Vissa nätter hade vi massa mareld och det såg ut som havet fluoricerades, vid varje våg Amiga klöv så lystes hela havet runt båten upp. Häftigast var när vågorna slog över sprayhooden på natten, då blev det tusentals små glittrande vattendroppar som lyste upp hela rutan och tankarna gick till Tingeling i Peter Pans böcker. Nu förstod vi hur man kommit på karaktären Tingeling. Vi siktade oss in på A Coruna i norra Spanien. Vinden var mycket byig så det var ett slit att segla. Ena stunden blåste det upp mot 23 knop och jag fick väcka Joakim för jag klarar inte av att reva storseglet själv, men det gör han så mig behöver han inte väcka men jag vaknar ändå varje gång han går på däck, och somnar inte förrän han är klar. Så när vi var klara med att reva seglen och han är på väg att lägga sig igen, så dör vinden nästan helt. Så höll det på dag efter dag, natt efter natt. Vi hade inte sett en enda båt varken visuellt eller på AIS’en sedan vi lämnade Horta. När vi närmade oss kusten till Spanien började det dyka upp fraktfartyg och fiskebåtar. Solen kom fram och då blev allt så mycket bättre. Vi korsade trafiksepareringszonen för de stora fartygen och kunde äntligen se land igen. Lyckliga oss. Det som gjorde oss nedstämda var att det sista vi läste innan vi lämnade Azorerna var att A Coruna var stängd. Det enda vi fick göra var att ligga på svaj bakom breakwaterpiren och gå in för att fylla bränsle och vatten. Vi fick inte handla mat. Vi längtade sååå efter att få komma på land, bara promenera en tur åtminstone. Stämningen var inte på topp men vi var glada för att kunna få sova hela nätter igen. Vi kom in tidigt på dagen och beslöt oss för att tanka diesel direkt så kunde vi lämna så snart vinden blev till våran fördel. Joakim ropade upp hamnen och frågade om vi kunde komma in och tanka diesel. Vi var välkommen att göra det, så då frågade han om det var någon möjlighet att få ligga i marinan och det var heller ingen problem. Joakim trodde inte han hörde rätt så han var tvungen att fråga igen. Vi dansade nästan av glädje, så när vi lade till vid tankbryggan hade vi ju tusen frågor och vi fick svar på alla. Vi fick använda dusch, tvättmaskiner och gå till affären för att handla. Det var restriktioner så vi fick bära ansiktsmask och handskar när vi handlade och det var bara en per båt som fick handla. Vi fick inte promenera fritt men det var ingen som kollade upp oss och det var mängder med människor ute och sprang, cyklade och promenerade så det gjorde vi också, men med god avstånd.

Strandpromenaden i A Coruna.
Nästan folktomt på gatorna.
Lyckan är stor när vi kan köpa färsk mat igen.

När vi fått plats i hamnen och lagt till så gick vi direkt iväg för att ta en dusch. Det helt omöjligt att beskriva hur skön den duschen var, vi hade inte duschat sedan vi lämnade San Vincent några månader innan. Vi hade ju duschat på däck men då bara snabbt spolat av oss saltvattnet efter vi tvålat in oss och sköljd av oss tvål och shampo i havet. Nu var det fritt och ingick i hamnavgiften. Det var rikligt med varmt vatten så vi duschade länge, både jag och Joakim. Det var helt ljuvligt! Sedan lagade vi mat och bara slappade innan det var sängdags. Vi fick ta itu med båten och tvätta ur den dagen efter, för just denna dagen ville vi bara vila. Vi sov ganska gott men vaknade ofta som vi brukar göra efter en lång seglats. Kroppen är inställd på fyra timmars pass och det tar en stund att ställa om igen. Vi fick handlat och tvättat kläder, skurat båten invändigt och torkat upp ur kölsvinet. Vi tvättade av alla konservburkar som låg i kölsvinet för att få stopp på rosten men vissa burkar var väldigt rostiga så de fick vi äta först. Vi gick promenader och vi njöt av god färsk mat, det var så skönt att få friheten tillbaka även om den var något begränsat. Det också härligt att komma tillbaka till A Coruna, vi kände ju till staden så det var lätt att hitta bästa glassbutiken igen. Det var bara tre utländska fritidsbåtar i hamnen resten var spanska båtar. Hamnen var nästan öde och det var ingen folk varken när man skulle duscha eller tvätta. Vi pratade med en belgare, han och hans fru var på väg söderut. De hade kommit veckan innan oss, de hade ringt från marinan de låg i i England för att höra om marinan i A Coruna var öppen och det var den. Men när de seglat över Biscaya och kom fram hade polisen hunnit ändra reglerna så då var det bara yrkesbåtar som fick komma in i marinan. Som tur var så hade han papper på at han var yrkessjöman fast han seglade just nu och då var det okej för honom att komma in i marinan. Vi måste skratta över hur man kan kringgå reglerna. Bara tre dagar innan vi kom fram hade marinan öppnat för utländska seglare. Vi fick skriva på papper att vi var friska och hur länge det var sedan vi lämnade Azorerna men efter det var det bara att njuta av Galiciens fina stad A Coruna.

Efter några dagar i A Coruna så blev vinden stabil från nordväst. Vi betalade och tackade för oss, satte segel med kurs mot Frankrike. Vi tänkte gå till Cherbourg som ligger i början på Engelska kanalen. Vi fick fina stabila vindar på 17 till 20 knop så vi bytte segel, hissade upp genuan och bara njöt av en fantastisk seglats över Biscaya. Vi hade följe av delfiner nästan hela resan över Biscaya. När vi närmade oss Cherbourg hade vi fortsatt fantastisk fin segling så vi bestämde oss för att fortsätta upp längs Engelska kanalen till Calais. Vi nådde Calais vid högvatten på morgonen femte dagen efter den finaste seglatsen vi hade haft sedan vi startade våran resa, det hade varit en del grov sjö men nu hade vi ju vant oss vid det så det var inget problem. Utanför Calais fick vi ligga och vänta på ljussignalerna som visade vitt, grönt, vitt. Det betydde vi skulle vänta på vidare besked. Det kom fritidsbåtar ut från hamnen och en stor färja gick in, sedan ropade de upp oss och sa att om vi skyndade oss så hann vi inn innan nästa färja kom. Vi såg den komma så vi gasade på och hann i god tid innan färjan kom. Innanför piren tuffade vi för motor förbi hamnterminalen för färjorna och vidare in mot kanalen som marinan ligger i. Vi ropade upp marinan och de bad oss lägga oss vid en av bojarna på utsidan och vänta 20 minuter tills bron öppnade. Det gjorde vi och när bron öppnade gick vi in och fick en fin plats nära faciliteterna. Vi var glada för att äntligen vara i ett land där vi kunde promenera ute i det fri så mycket vi ville. Och det gjorde vi! Som vi längtat efter detta, efter 74 dygn med utegångsförbud där vi endast fått gå till närmaste affär och den låg på andra sidan vägen från dingebryggan 😆. Vi har inte varit på land överhuvudtaget på 38 dygn. När man ser tillbaka så tycker jag det har varit en grym prestation av oss, det finns givetvis andra som varit isolerade längre tid men jag är ändå stolt över att jag och Joakim klarade det tillsammans. Det har inte varit lätt alla gånger men vi har kämpat på och då vi stod mitt upp i det så klarade vi ändå se positivt på tillvaron. Vi var friska, vi hade mat, vi hade pengar och vi hade friheten att segla hem om vi ville det, när alla flygplatser var stängda. Det var många som var strandsatta runt om i världen för att flygen var inställda och gränserna stängda. Vi hade iallafall någon form av frihet för vi kunde segla hem.

Fin plats vid flytbrygga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s